I förgrunden den högst aktive James Mashiri. I bakgrunden den pensionerade motorkanonbåten Nuoli 8.
Ur militär synpunkt är en läxa av det vi ser hända i Ukraina att vi måste ha fler förband som är gripbara direkt, säger James Mashiri. Ur ett framtida perspektiv verkar det också som att vi måste ingå någon form av försvarssamarbete. ”Nato” – säger Mashiri – eftersom vi inte har inte råd med alla relevanta typer av försvarsförmåga efter år 2030.
Text och bild: Marcus Prest
Kaptenlöjtnant James Mashiri är officer vid Försvarsmakten. Sedan årsskiftet jobbar han vid marinsystemavdelningen som är en enhet vid Försvarsmaktens logistikverk. Innan dess har han tjänstgjort vid Marinens materielverk, Nylands brigad och Björneborgs brigad. Han är upphovsmannen till bloggen Random Thoughts.
Bloggandet började med att han sände några insändare till Hufvudstadsbladet och Åbo Underrättelser som rörde allmänna samhällsfrågor. I bloggskrivandet har han tagit upp samhälle och politik men det övervägande fokuset ligger på säkerhetspolitik och försvar.
Mashiri har fått uppmärksamhet för sin blogg, både i övriga medier och av politiker. I Finland är det ovanligt att militärer uttrycker sig offentligt, även om Mashiri är noggrann med att påpeka att det är i egenskap av privatperson han skriver och inte som representant för Försvarsmaktens officiella ståndpunkt i någon fråga.
Därför vill han heller inte ställa upp på foto i uniform när han intervjuas som privatperson.
– Bloggskrivandet började på allvar hösten 2012. Att jag kände mig manad att skriva hängde delvis ihop med att diskussionen om det svenska försvaret som då pågick i medierna, var baserad på 20 år gamla uppgifter som utgick från att Sverige hade betydligt starkare marina styrkor och flygvapen än vad som faktiskt var fallet. Dels handlade det om de uppgifter som förekom i media om den ryska försvarsförmågan som helt enkelt inte stämde. Rysslands försvar är inte alls detsamma som det var i början at 2000-talet. Det har skett stora förändringar som på allvar började år 2007. År 2008 såg man tecken på den ökade ryska viljan att använda militära medel i samband med kriget i Georgien och 2013 började de stora ryska beredskapsövningarna. Och nu har vi situationen i Ukraina.
Hur reagerar man vid Försvarsmakten på den ökade ryska aktiviteten i Östersjön och på det som pågår i Ukraina – är alla reaktioner bakom politiska beslut eller finns det saker försvaret gör självmant?
– Försvaret skickar upp jaktflyg för att möta främmande flyg, det är en automatisk reaktion. Men att stationera Hornet på Helsingfors-Vanda flygfält, som man gjorde i höstas, ligger bakom ett politiskt beslut som är ett led i att flexibelt anpassa vår beredskap. Att höja beredskapen är ett politiskt beslut. I beslutet att flytta Hornet till Helsingfors-Vanda finns också aspekter som bränsleekonomi – det är inte någon billig verksamhet att flyga så mycket.
– Men annan verksamhet pågår förstås också kontinuerligt. Förra veckan hade Ryssland alla korvetter ute och då var Försvarsmakten naturligtvis ute till havs och övervakade vår territoriella integritet och gjorde underrättelseinhämtning.
Vad ligger bakom den ökade ryska verksamheten i Östersjön?
– Ryssland har ökat på sin militära volym och höjt nivån. Det motsvarar de uttalade ambitioner som de haft sedan 2006–2007. Deras strategiska bombflyg vars flygplan är byggda på 1970-talet har genomgått och genomgår fortfarande en modernisering och det är de moderniserade strategiska bombflygen Tupolev 95:orna och Tupolev 22:orna som vi nu bland annat ser över Finska viken. Moderniseringen av bombflyget är inte ett projekt som går att göra på några månader utan något som tagit år i anspråk.
– Och nu ser vi också att den ryska övningsverksamheten börjar motsvara ambitionsnivån. Ambitionen är att bygga omedelbart gripbara förband som mycket snabbt kan sättas in i det man kallar regionala kriser. Ryssland och Sovjet har alltid haft förband som haft hög beredskap. Men nu har förband som tidigare inte haft hög beredskap kommit in i den kategorin.
Vad exakt betyder ”hög beredskap”?
– Det betyder att förbandet är redo att sätta igång med att lösa sin uppgift inom 48 till 96 timmar.
Det är antagligen rätt kostsamt att ha folk och utrustning direkt tillgängliga på det sättet dygnet runt och varje dag i veckan?
– Stormaktsambitioner kostar en del, får man väl säga.
Finns det någon anledning till oro i Finland över den ökade ryska beredskapen?
– Kommendören för Försvarsmakten sade med tydlighet att det är uppenbart i och med det vi ser hända i Ukraina att vi måste ha fler förband som är gripbara direkt. Vi kan inte räkna med att vi har tid att mobilisera i flera månader så som den nuvarande modellen förutsätter.
Betyder det här proffs?
– Nej, vi kan ha reservistförband i hög beredskap. Det som måste ordnas är bemötande av arbetsgivarna och ersättning till reservisterna så att de kan öva tillräckligt och förbinda sig till att leva så att de kan infinna sig genast de behövs. En större del av personalen måste vara anställda men om man tittar på Marinens internationella kustjägarstyrka som är en del av Natos beredskapsstyrka NRF15 , ser vi ett förband bestående av nästan 300 soldater varav över 90 procent är reservister.
– Annars kan man säga att en högre insatsberedskap gör att uppgiften blir klarare för både värnpliktiga och reservister.
Har du haft besök av pro-ryska ”nätkrigare” på din blogg?
– Nej, förutom vissa ökända figurer har jag inte ännu dragit på mig någon. Men jag är inte heller så insatt i informationskrigföringen. Däremot finns det mycket kompetenta experter inom Försvarsmakten och journalistkåren som har en lavin av ryska nättroll på sig.
En del av de mest ökända trollen, de som också förekommer i ryska medier i någon slags hets i att baktala Finland framstår nästan som komiska om ärendet de är ute i inte vore så motbjudande.
– Det som finns bakom det de säger är kusligt. Det som aktualiseras i informationskrigföringen är politiska narrativ; en kamp om vems berättelse som dominerar.
– Här kan man nämna Norge som har ett väldigt starkt nationellt narrativ i förhållande till Ryssland. Man har ett bra förhållande med Ryssland men i och med den senaste tidens utveckling känner man sig till exempel nödgad att börja öva i Finnmark där man inte övat på 50 år. Norge kommer inte att öva där med utländska Nato-styrkor, men om man nästa år säger att man gör det är det bara för Ryssland att svälja den saken.
– I det politiska narrativet i Norge är goda relationer med Ryssland, det egna Nato-medlemskapet och den aktiva fredspolitiken något som gör att Norge kan vara tydlig och jämlik med Ryssland och även fatta för Ryssland otrevliga beslut. Som Nato-medlem har Norge ett politiskt inflytande på Ryssland som är mycket större än Finlands, även om vi tror något annat om oss själva. Det politiska narrativet i Norge tillåter dem med andra ord att göra det som de tycker att är nödvändigt.
Hur ser då det finländska narrativet ut?
– Den finländska politiska realiteten är att man väldigt länge hoppats på det bästa när det gäller Ryssland och aldrig vågat tro det värsta. Vi har också trott att vi kan demokratisera Ryssland genom att vi själva är med i alla EU-projekt och samtidigt håller igång en berättelse om nordisk socialliberalism, i tron att det är något som Ryssland gillar och att om vi är snälla som kommer Ryssland att vara snäll med oss. Som följd har vi ett narrativ om att vi och Ryssland har exceptionellt goda förhållanden och det narrativet binder oss starkt, även när realiteterna förändras.
– Men om något senast nu borde vara klart är det att om det finns något den ryska statsledningen föraktar så är det europeisk liberal socialdemokrati. Och det kanske finns skäl att påpeka att det inte bara är den ryska statsledningen som tycker så här. Putin är vald av det ryska folket och i berättelsen om det Ryssland han representerar är Ryssland är ett stort stolt folk. Just nu lever landet i ett patriotiskt skimmer.
– Och jo, Ryssland är det land som befriade Europa från fascismen, det är helt sant. Men den berättelsen ser vi nu berättas när man i Ryssland beskriver Rysslands roll i Ukraina. Det har konsekvenser när den berättelsen används i samband med militära handlingar.
– Det ryska patriotiska narrativet går delvis att jämföra med det narrativ vi har här hos oss. Då kan man kanske förstå hurdana mekanismer det är frågan om. Om man tittar på de där ”Kiitos 1939–44” skjor torna och lejonet – Finlands vapen i silver. Vad är det man tänker om människan som bär dem?
Åtminstone verkar det uttrycka en slags sentimental hållning?
– Det är symboler för en beslagtagen patriotism som man genast förknippar med slutenhet och xenofoba värderingar. Finlands flagga blir i vissa sammanhang en symbol för nazister. Det är väldigt synd. Det här är våra stoltaste symboler. Men en viss sorts jargong har lyckats kidnappa begrepp som patriotism och fosterländskhet och gjort att de kopplas till extrema åsikter, främlingsfientlighet och slutenhet. Man har kidnappat veteranernas kamp och använder den för sina egna syften.
– Finland var ett homogent samhälle under krigen, men det var ett öppet land. Veteranerna kämpade inte mot mångkulturalism och öppenhet för olika åsikter eller levnadssätt.
Hur skulle ett alternativt sätt att se på fosterländskhet kunde se ut?
– Man kan ju tycka att fosterländskhet och patriotism är det som vi lämnar efter oss till nästa generation. Då skulle till exempel ett noll-energisamhälle, eller bättre förutsättningar för ett sådant samhälle vara en väldigt fosterländsk sak att lämna efter sig. Men det är inte i sådana termer vi nu använder begrepp som fosterländskhet och patriotism. Och det är inte heller i sådana termer de används i Ryssland.
Hur ser du på ett finländskt Nato-medlemskap?
– Nato är ett militärt verktyg. Vad Nato kunde ge oss är underrättelser och lägesbild över vårt närområde och bortom horisonten. Skämtsamt kan man också säga att vi skulle få Norge som flankstöd i norr och balterna som vi tycker att ständigt envisas med att irritera Ryssland i söder.
– Men av Nato skulle vi knappast få mycket trupper eller flyg eftersom man med största sannolikhet kommer att vara väldigt upptagen på andra hålla om något händer. Varför är det då relevant med inhämtning av underrättelser och lägesbild? Det är relevant till exempel ur aspekten att kunna se trupprörelser och koncentrationer utanför våra gränser innan det är för sent att göra någon verkan då händelseförloppen nuförtiden är väldigt snabba.
– Nato kunde ge oss ett trovärdigt försvar efter år 2030. Alternativet till Nato, om vi fortfarande behåller tanken på att vi ska hålla ett helt självständigt och trovärdigt försvar med alla förmågor i våra egna händer efter 2030 – är att vi får bli som Nordkorea eller som vår östra granne just nu: vi kommer att tvingas sätta 30 procent av våra resurser för att upprätthålla våra förmågor inom alla försvarsområden och blir i så fall ett genommilitariserat samhälle.
– Ryssland sätter över 20 procent av sin budget på militären och totalt över 40 procent av budgeten på kostnader som hänger ihop med ”totalsäkerhet” eller säkerhet. Det betyder att det är en massa pengar som inte satsas på vård och skola. Hur fungerar ett sådant samhälle och hur kommer det att fungera efter att den här typen av prioritering varit i kraft under en lite längre tid? Vilken typ av medborgare fostras i ett sådant samhälle? Hur väljer sådana väljare?
– Sedan kan man titta på vilken typ av samhälle Nato-medlemsstaterna står för. Det finns en viss skillnad.
Försvarsbloggar
I Sverige har en rad försvarsbloggar, främst Wiseman’s Wisdoms och Skipper förändrat den säkerhetspolitiska diskussionen rejält. Både Wiseman och Skipper har öppnat för konkreta sakfrågor och borrat sig igenom retorik och vagt språk gällande säkerhetspolitik och rapporteringen av den. Båda blogginnehavarna har under de senaste åren regelbundet publicerats i Svenska Dagbladet och Expressen.
I Finland är den säkerhetspolitiska debatten mera sluten, diskussionsnivån lägre och ofta pompösare utan klart sakinnehåll. Finlands kändaste säkerhetspolitiska bloggare är James Mashiri med hans blogg Random Thoughts, möjligtvis följd av den säkerhetspolitiske forskaren Charly Salonius-Pasternak på Twitter.
Den viktigaste bloggen är The Ulkopolitist.