Mikael Nygård. Foto: Ari Nykvist.
Vad ska en bra debatt inför ett riksdagsval handla om? Det som massmedierna tycker är intressant och aktuellt eller det som politikerna, eller kanske väljarna själva, vill prata om? I Finland brukar valdebatten komma igång rätt sent och alltså bli både kort och lite blek. Och ändå finns det så mycket viktigt att prata om, såsom hur vi ska klara ekonomin eller hur vi ska förhålla oss till välfärdsstaten. Men fast valdebatten ännu inte riktigt verkar ha kommit igång på allvar och en viss politisk alternativlöshet kan skönjas, finns det fortfarande tydliga ideologiska skillnader mellan partierna. Det anser i alla fall nyutnämnda professorn i socialpolitik Mikael Nygård vid ÅA i Vasa.
Text och bild: Ari Nykvist
När en professor uttalar sig om samhällsfrågor såsom politiska val, är hon eller han ofta mån om att understryka att det sker endast ur professorns eget ämnes synvinkel. Mikael Nygård på socialpolitiken vid Fakulteten för pedagogik och välfärdsstudier är inget undantag. Han ser helst på riksdagsvalet och valdebatten ur en socialpolitisk synvinkel och inte som till exempel valforskare.
– Ur den synvinkeln har valdebatten hittills till synes varit lam. Men vissa tendenser till försök att få igång en livligare debatt ser jag ändå. Såsom Ben Zyskowicz sparlista eller käbblet om det familjepolitiska paketet. En del frågor i socialpolitiken, såsom vilka nedskärningar som ska göras under nästa regeringsperiod, tycks vara så heta potatisar för till exempel både Centern och SDP, att man helst undviker dem, säger Nygård.
Nygård är inte speciellt överraskad av den åtminstone fram till slutet av februari rätt så lama valdebatten. Alla i Finland börjar nu vara krismedvetna och då fokuseras diskussionen lätt på ekonomi, på skattefrågor medan mindre plats ges för en just i den här situationen så viktig värdediskussion.
– Med tanke på Finlands svåra situation just nu, är jag inte speciellt förvånad över avsaknaden av debatt kring sakfrågor, förutom den diskussion som i viss mån har förts om tillväxt, jobb och balanseringen av den offentliga ekonomin. Det är lätt att förstå att partierna ännu inte vågar spela med öppna kort, såsom att förklara var de anser nedskärningar bör ske. Men det som jag saknar är ändå en mer allmän värdediskussion om den ökande ojämlikheten, om konsekvenserna av de i sig nödvändiga nedskärningarna och om hur vi kan värna om de äldres eller barnfamiljernas välbefinnande idag. Hur ska vi i det här svåra läget på ett så socialt hållbart sätt som möjligt balansera den offentliga ekonomin?
Nedskärningarnas sociala pris
Nygård efterlyser en bred diskussion om konsekvenserna av de pågående massiva nedskärningarna i offentliga sektorn som kommer att fortgå flera år framöver. Vilket blir det sociala priset för dessa nedskärningar och vem ska betala mest eller minst?
Enligt många statvetare har de ideologiska skillnaderna mellan våra partier minskat under de senaste 20 åren. Att väljarna inte lika lätt som tidigare kan skilja mellan färgerna på den politiska färgkartan eftersom de har flutit ihop över hela partipaletten.
– Det håller jag både med och inte med om. Överlag har skillnaderna i hur partierna ser på socialpolitiken minskat och en viss alternativlöshet har brett ut sig. Men så lever vi ju också i en annan värld idag än bara för 20 år sedan. Den globaliserade ekonomin och vårt EU-medlemskap ger mindre spelutrymme åt våra politiker, som därför inte längre vågar lova nästan något alls åt oss väljare. Den förändrade politiska spelplanen har så att säga förändrats från att tidigare varit nationell till en mer internationaliserad spelplan. Detta har gjort att de flesta västländer tvingats gå in för i vissa fall ganska radikala välfärdsstatliga reformer. Ett exempel är Storbritanniens välfärdsreform efter Camerons makttillträde 2010, men vi ser även exempel på detta i form av statens produktivitetsprogram, kommunreformen och inte minst social och hälsovårds-reformen. Men samtidigt är det bara nonsens att tala om ideologiernas död. Det finns fortfarande tydliga skillnader mellan partierna bara de skulle lyftas fram i dagsljuset lite oftare och tydligare.
Ifall man väljer att se lite närmare på hur partierna agerar och taktikerar på den nya spelplanen, finner man enligt Nygård genast tydliga skillnader.
–Ta nu bara social- och hälsovårdsreformen. Där fungerar frågan om privatisering av till exempel hälsovården och äldreomsorgen som en tydlig partideologisk skiljelinje. I synnerhet för de tre traditionella stora partierna Samlingspartiet, socialdemokraterna och Centern.Också det familjepolitiska paketet, med frågan om kvotering av hemvårdstödet och begränsad dagvårdsrätt, var egentligen ett uttryck för en långdragen politisk kamp mellan olika socialpolitiska ideologier där Centern och kristdemokraterna ser det som en helig och självklar rätt för föräldrar att fritt få välja det barndagvårdsalternativ som passar dem bäst, medan till exempel socialdemokraterna och Vänsterförbundet vill att staten ska gå in och reglera det här för att få kvinnan bort från spisen och mannen att ta större familjeansvar – allt för att skapa högre sysselsättning samt ett mer jämställt samhälle och arbetsliv.
Men idag konkurrerar svåra frågor såsom familjepolitik och SOTE-refomen hårt med den övergripande frågan om ekonomi, skuldsättning och pengar överlag.
– Nu ses socialpolitik mest som belastning för ekonomin medan vi ända fram till 1980-talet snarast såg det tvärt om. Också därför är det inför valet lättare att prata om nästan allt i enbart ekonomiska termer eller så om säkerhetspolitik eller invandring.
Nordiska välfärdsmodellen håller om den anpassas
Att partierna och väljarna nu skulle vara på väg att överge den nordiska välfärdsmodellen och låta marknadskrafterna helt ta över, håller Nygård inte med om. Fortfarande röstar de flesta av oss för en bibehållen välfärdsstat med den sociala grundtrygghet detta medför. Samtidigt fattar allt fler att vi inte längre kan återgå till 70- och 80-talens välfärdsstat.
– Vi måste anpassa modellen till dagens situation, för den nordiska välfärdsmodellen är fortfarande en bra ”best praxismodell” som också många företagsledare i Finland och politiker i hela Norden ofta talar sig varma för. Vår syn på socialt förtroende och de många offentliga nyttigheter såsom trygghet, bra hälsa och låg kriminalitet som modellen för med sig, är något man till och med i länder såsom England och USA ofta pekar på som triumfkort i den globala ekonomin.
Den socialpolitiska forskningen har hittat tydliga samband mellan ojämlikheter i inkomst och förekomst av olika sociala problem och till och med mellan högre grad av inkomstjämlikhet och ekonomisk tillväxt, även om forskningsresultaten i fråga om det senare sambandet är mera blandade.
– Det att vi i Norden och i Finland har fått ”humlan att flyga”, det vill säga att vi åtminstone hittills på ett ganska framgångsrikt sätt har kunnat kombinera jämlikhet med ekonomisk tillväxt, vilket i sig har genererat ett högt välbefinnande, låga inkomstklyftor och låg fattigdom internationellt sett, betyder inte att partierna kan vila på sina lagrar. Vi måste hela tiden anpassa oss till den nya globala ekonomin och partierna måste våga berätta det till oss väljare. Den senaste tidens diskussion i Finland om strukturella reformer, arbetsmarknadsregelverket och konsensusandan är exempel på detta.
Valet i Grekland är ett exempel på hur alltför snabba och ogenomtänkta nedskärningar och andra anpassningsåtgärder med färre jobb och ökad fattigdom leder till kraftiga motreaktioner. Nationalistiska, populistiska och andra ytterlighetspartier överlag lockar då lätt de missnöjda väljare som lever sitt allt hopplösare liv mitt i en ökad ojämlikhet. När det går betydligt bättre för grannen än för dig själv, är det lätt att hemfalla åt protest.
– Men tröskeln till att väljarna i Finland skulle gå ut i vilda massprotester mot en sittande regering är dock ganska hög, jämfört med andra länder. Tillräckligt många har det ändå än så länge så pass bra att de nöjer sig med att knyta handen i fickan och svära till en gång eller två.
Hur går det då i det finländska riksdagsvalet enligt professorn i socialpolitik Mikael Nygård?
– Jag tippar att Centern vinner, Samlingspartiet blir tvåa och så blir det jämnt mellan SDP och Sannfinländarna. Men jag tror ändå att det senare partiet får snäppet mer röster och alltså blir trea.