Lauri Karvonen. Foto: Benjamin Alm.
I takt med att riksdagsvalet i april närmar sig, publicerar massmedierna allt fler valgallupar. Det vill säga nya opinionsmätningar och väljarundersökningar. Rubriker som ”Centern rejält uppåt” eller ”Samlingspartier rasar” är inte ovanliga. Det här trots att det i gallupresultaten ofta handlar om rätt små förskjutningar till och med inom felmarginalen. Men valforskaren professor Lauri Karvonen, vid statsvetenskapen vid Åbo Akademi, välkomnar ändå de allt vanligare valgalluparna. De är nämligen lite som politiken; både på gott och ont.
Text: Ari Nykvist
De ger ju medborgarna relevant information om det kommande valet och väcker samtidigt ett genuint intresse för det. Vi lever i ett informations- och forskningsbaserat samhälle så det skulle väl vara konstigt att ha viktiga politiska val utan olika valgallupar som frekvent pejlar folkopinionen, säger Lauri Karvonen.
Men samtidigt ser han ändå potentiella problem med opinionsmätningarna. Då antalet valgallupar ökar och ibland publiceras 2–3 gånger i veckan, blir det lätt mer fokus på det politiska spelet, på vinnare och på förlorare än på själva sakfrågorna. Horse race-perspektivet, där hela valet mest ses som en hästkapplöpning mellan partierna, betonas för mycket. Till och med så att även politiska sakfrågor endast tas upp i skenet av hur de påverkar väljarunderstödet.
– Få fenomen och nyheter passar väl så bra in i dagens medielogik och journalistiska dramaturgi som en vallgallup. Den ger färska och enkla procentsiffror med olika större eller mindre förskjutningar mellan partierna. Och de politiska journalisterna hittar sedan nästan alltid tydliga vinnare och förlorare att sätta i rubriken. Då går det tyvärr samtidigt lätt så att också viktiga sakfrågor behandlas ur ett gallupperspektiv av journalisterna och partiernas olika grundinställningar till viktiga sakfrågor hamnar i skymundan.
Valgalluparna gör det alltså lätt för journalisterna, men svårt för väljarna att förstå olika politiska alternativ till exempel i vård- och kommunreformen. Det kan i sin tur leda till att i synnerhet yngre väljare kan se hela politiken som ett enkelt spel som man antingen kan sätta tummen ner eller upp för och som man inte mer ingående behöver fundera på eller ta ställning till. Det som är kul och lättfattligt tas lättare fram i massmedierna och det blir lätt att hålla på vinnaren, den så kallade bandwagon-effekten i politiken. Samtidigt är det enligt Karvonen förstås helt rätt och riktigt av väljarna att rösta enligt sina egna subjektiva preferenser och slutsatser; alla ska och bör få rösta på sitt eget personliga sätt.
Dåligt gjorda gallupar
Antalet valgallupar är stort speciellt i Sverige där spärren på 4 % får en del väljare att rösta taktiskt för att få sin röst hörd. Också i Finland bidrar valgalluparna till att en del väljare, speciellt på valdistriktsnivå där olika partiers mandat kan vara hotade, röstar på ett mer taktiskt sätt än annars. Att som i Sverige kalla det okynnesröstning vill Karvonen inte göra, men han ser det ändå som en praktisk effekt av de många valgalluparna inför ett val.
– Det är både fel och omöjligt att begränsa antalet opinionsundersökningar inför ett allmänt politiskt val. Men de finländska gallupföretagens valundersökningar släpade länge efter i jämförelse till exempel med Sverige. Fram till mitten av 90-talet fanns det tydliga brister i hur valgalluparna utfördes, men då fler företag började konkurrera om att göra valgallupar, blev kvaliteten snabbt bättre, säger Karvonen.
Idag är galluparnas träffsäkerhet mycket bättre än på 80- och 90-talen. Det här visar också de eftervalsundersökningar statsvetarna vid Åbo Akademi har gjort sedan år 2003. Men trots att valgalluparnas resultat alltså idag är mer tillförlitliga än tidigare, är förskjutningarna mellan olika partier oftast små från gallup till gallup. Och då lockas journalisterna lätt att överdramatisera små förändringar som dessutom ibland ryms inom felmarginalen.
– Det finns en tendens bland våra politiska journalister att koka soppa på spik och alltså övertolka valgalluparnas resultat. Valforskare och andra statsvetare kan nog ibland lite le åt sådana för långtgående tolkningar. Men ser vi på vårens riksdagsval talar vi ju den här gången faktiskt om förskjutningar på +9 till -5 procentenheter, alltså långt över felmarginalerna.
Finlandiserad politisk journalistik spökar
Karvonen hoppas att journalisterna kunde ha lite mindre bråttom i sina resultattolkningar. Först när minst två olika opinionsinstituts valgallupar efter varandra med minst 2-3 procentenheters förskjutningar pekar åt samma håll för ett visst parti, kunde även journalisterna peka på en trend i nivåförskjutning eller spå en verklig förändring i väljarunderstödet. Det gäller här att dessutom se på både stickprovets storlek, antalet tillfrågade och hur man vägt in olika bakgrundsvariabler såsom hur de som svarat på enkäten i verkligheten brukar rösta eller inte alls gå och rösta.
– Lite generaliserat kan man säga att den finländska professionella politiska journalistiken förstördes av den långa finlandiseringsperioden ända fram till 1990-talet. Nu börjar den repa sig, men fortfarande finns det en sorts vanvördig lättja som gör att man lätt kommer med raljanta slängar och snabba analyser som saknar tillräcklig substans och bakgrund. Men det gäller visserligen också hela den politiska kulturen i vårt land.
Om professor Lauri Karvonen själv skulle få välja frågor som borde prioriteras i valdebatten, skulle dom handla om vård- och kommunreformerna, om Finlands linje i frågan om EU:s skuldkris och om vår militära säkerhet.
– Vård- och kommunreformen borde ses och diskuteras som en integrerad helhet. Ingen vill ha den och jag har medkänsla för politikerna då det ju också för journalisterna tycks vara svårt att hänga med i svängarna. Vidare måste den nya regeringen ha en konkret och tydlig linje i hur Finland ska agera då man på EU-nivå diskuterar skuldkrisen. Annars ges det ännu mer utrymme än hittills för en fortsatt populism i en viktig fråga som redan allt för länge har götts av en otydlig regering.
Med ett grannland som under de sju senaste åren har gått in och ockuperat två andra grannländers territorium borde enligt Karvonen våra partier nu ge klart besked. Vill de höja försvarsanslagen, borde vi få ett politiskt försvarsförbund med Sverige och vill de att vi ska gå med i Nato och när i så fall?
– Ta alltså äntligen bladet från munnen, både på parti- och kandidatnivå. Men fortfarande hörs i de flesta fall bara ett otydligt mummel eller att frågan inte är aktuell för Finlands del.
Lauri Karvonen vill understryka att det sedan grundlagsändringarna under 2000-talet där statsministerns makt kraftigt stärktes, i valtider nästan per automatik finns ett stort intresse för statsministerposten och i praktiken alltså det största partiets ordförande. Riksdagsvalet handlar på partinivå alltså också om vem väljarna vill ha som nästa statsminister.
– Det är därför intressant att Alexander Stubb länge var omåttligt populär som person och minister, men som partiledare har den populariteten inte alls synts på samma sätt. Förtrollningen har brutits, partiets understöd minskar och även som statsminister är den tidigare nästan magiska Stubb idag mycket mindre magisk.
Centern störst, SDP och Samlingspartiet jämnstarka
Efter lite påtryckning är professor Lauri Karvonen beredd att tippa väljarunderstödet för de fyra största partierna i riksdagsvalet nu i april.
– Jag tippar att Centern blir störst med 24–25%, socialdemokraterna och Samlingspartiet får båda 18–19% och sannfinländarna 13–14%. Det blir, tippar jag, den här gången alltså mycket jämnt mellan demarna och Samlingspartiet och det är ytterst svårt att idag veta vem av dem som blir det näst största partiet.