MfÅA ber Carolin Ahlvik-Harju, forskare i etik med religionsfilosofi vid teologiska fakulteten vid ÅA med medicinsk etik och bioetik som specialämne, kommentera Kevin Warwicks forskning.
– Det borde ställas fler etiska frågor kring den typ av forskning som Warwick gör eftersom den berör människor och vad som är mänskligt. Han företräder en transhumanistisk / posthumanistisk position, som han utgår från att är en bra sak, säger Ahlvik.
Hurdana frågor tänker du på?
– Jag skulle ställa annorlunda frågor än han. Warwick utgår kallt från allt det goda som kan komma ur hans forskning, men uppehåller sig inte vid allt som kan gå galet.
Kan du ge exempel på en konkret fråga?
– Jag tycker att det är en viktig fråga om varför det är OK att vi förändrar oss själva. I och för sig har samhället förändrats mycket genom historien, det är naturligtvis inte givet att förändring är negativt.
Just det, samhället har förändrats, vi dör inte som trettioåringar, vi kan bota svåra sjukdomar, vi kan kommunicera med varandra på andra sidan jordklotet, varför är Warwicks typ av forskning problematisk?
– För oss förefaller platsen eller tiden där vi just nu står automatiskt som oproblematisk, eller inte som något som det är värt att reflektera över, alltså över vilka beslut som gjorde att vi är där vi är. Den generation som nu föds har ju nästan telefonen i handen när de kommer ur magen.
Vad är det som gör att Warwicks forskning måste ställa sig särskilda frågor?
– Det finns många aspekter. En är att tillgången till teknologi är väldigt ojämlik. Hurdana klyftor skapar den? Lagstiftningen är väldigt olika på olika platser, och så vidare. Det måste finnas en diskussion om sådant här på en nationell nivå.
Men det är väl politiska frågor, varför ska Warwick som forskare behöva bry sig om frågor som ligger utanför hans vetenskap?
– Det är givet att han som vetenskapsman har ett personligt intresse av det han håller på med. Han ser sig själv som en upptäckare. Jag anser, både som forskare och som privatperson, att han både som forskare och privatperson har ansvar för vad han håller på med.
– Det finns särskilt inom naturvetenskapen en tendens att tro sig komma undan med att säga att man bara undersöker vad man råkar undersöka, utan att man exempelvis redogör för de stora kommersiella intressen som finns i bakgrunden.
Men tycker du inte att Warwick tar sitt ansvar? Han går ju ut och pejlar vad samhället går med på?
– Jag kollade ett kort avsnitt av en intervju med honom. Han får frågan om han håller på med alla dessa saker för att bli känd. Han säger att han helt enkelt inte kan hejda sig, han tycker att det han håller på med är så fascinerande. Han säger att det inte spelar någon roll vad han personligen har för motiv.
Vad är det specifikt som bekymrar dig med Warwicks forskning?
– Det är kanske inget specifikt. Det är inte farligt att han har ett chip i armen. Men hans idéer om vad som kommer av det ger upphov till frågor.
– Vad det är att vara människa, står enligt honom inför en revolution. Det är sant och därför behöver vi prata om det. Det har att göra med vad det är att vara människa, människovärde, mänskliga rättigheter och vad som är ett gott mänskligt liv. Mänskliga rättigheter är ett retoriskt slagord idag, men betyder olika saker för olika människor. Många människor i världen har inga så kallade mänskliga rättigheter eller något som kan ses som ett gott mänskligt liv ur vårt perspektiv. Samtidigt är det som Warwick gör väldigt spännande. Den där Parkinsonforskningen är värdefull.
– Men å hela taget är det samma frågor som dyker upp i abortdiskussionen som dyker upp här – men från andra hållet. Vad är det vi har att göra med, när börjar ett medvetande och vad ställer det oss inför. Vilka är motiven att förbättra människokroppen, vem bestämmer vad förbättringen innebär, med vilka medel görs förbättringen och vilket är priset?
MARCUS PREST