Minja Vesterlund befinner sig i Jordanien, i staden Al Ramtha där Läkare utan gränser har ett kirurgiskt program för att hjälpa syrier som skadats i krig. Hon delar sin tid mellan Al Ramtha-sjukhuset och närbelägna flyktinglägret i Zaatari, som vuxit till att bli världens näst största flyktingläger och där Läkare utan gränser har ett postoperativt sjukhus för syriska krigsskadade patienter. Minja Vesterlund är Åbo Akademi-utbildad psykolog.
Vad går ditt jobb ut på?
– Psykologisk vård är en viktig del av vår service. Patienterna har generellt upplevt flera svåra psykologiska trauman. De kan ha sett familjemedlemmar och vänner dö, mist sina hem i bombningar, ha svåra fysiska skador, och de har ofta sett människor skadas och dö. Psykologiskt stöd och samtalsterapi hjälper patienterna att leva vidare. Vi ordnar också stödgrupper för patienter och anhöriga. För barnpatienterna, som har lika allvarliga skador som de vuxna, till exempel dubbelamputering av benen, har vi särskilda stödgrupper.
– Själv är jag ansvarig för de psykologiska programmen både i Al Ramtha-sjukhuset och sjukhuset i flyktinglägret Zaatari. Jag utbildar, ger råd och handleder våra psykologer, jag ger psykologiskt stöd för de särskilt utmanade patienterna, och jag utbildar och fungerar som konsult för den medicinska personalen i psykologiska frågor. Jobbet innebär mycket koordinering mellan våra olika avdelningar eftersom patienterna behöver stöd på många olika nivåer. Utöver allt detta möts jag också dagligen av extra uppgifter. Ibland sitter jag och lugnar ner ett ängsligt barn före en operation, ibland hittar jag på aktiviteter till en patient som är i isoleringrummet på grund av svåra infektioner.
Hur skulle du beskriva omständigheterna du jobbar i?
– Kriget har enligt FN 6,4 miljoner syrier lämnat sina hem och 2,9 miljoner som flytt sitt land. Hälsovården inne i Syrien har kollapsat. I länderna runt Syrien blir trycket att möta behoven av den ökande flyktingmängden också hela tiden högre.
– På de sjukhus där vi arbetar ser vi att syrierna har enorma behov av sjukvård både för akuta skador och kroniska sjukdomar. Det finns också stora behov för psykisk vård. De flyktingar som lämnar sina hem har ofta varit tvungna att lämna sin egendom, så de ekonomiska och sociala behoven är också betydande.
Du har tidigare jobbat för Läkare utan gränser i Papua Nya Guinea – vad gör jobbet med nödställda med dig?
– Jag har alltid reagerat starkt på orättvisor, samtidigt som de gett mig en stark känsla av maktlöshet och frustration. Maktlöshet av att inte kunna göra något för de utsatta. Då jag var 17 år åkte jag som utbyteselev till Ecuador. Det var första gången jag själv upplevde ett samhälle där människor inte hade en sådan social service som i Finland. Under samma period hörde jag för första gången om Läkare utan gränser i samband med att de vann Nobelpriset 1999. Jag tyckte att jag fullt ut kunde relatera till deras verksamhet och principer. Ända sedan dess hade jag i sikte att få jobba för organisationen. Jag är otroligt glad över att jag förverkligade den drömmen. Trots att jobbet är emotionellt tungt och trots att jag jobbar mera än någonsin tidigare i mitt liv är jobbet väldigt belönande.
– Det ligger alltså definitivt en självisk komponent i humanitärt arbete – och det är okej så länge som den komponenten inte växer sig alltför stor.
– En överraskande konsekvens av detta arbete är en nyfunnen tacksamhet för att just jag fick födas i ett land som Finland. Då jag ser människor, särskilt kvinnor i min egen ålder, som inte ens närapå haft samma valmöjligheter, samma friheter och samma rättigheter som jag känner jag mig lyckligt lottad. Och så har jag en liten skuldkänsla “Varför jag men inte hon?”
Hur länge har du varit där och hur länge kommer du att stanna i Al Ramtha?
– Jag har varit här i nästan två månader och skall stanna sju till. Sedan vet jag inte vart det bär av.