Kevin Warwicks forskning kretsar kring biohacking, robotik och medicinsk teknologi.
I DEN FRAMTID Warwick skissade fram under sin Aboagoraföreläsning behövs inget pass, inget kreditkort – dessa uppgifter sköts av ett chip inopererat under huden. Chippet som är två och en halv centimeter långt är utrustat med en krypterad radiosändare med två meters räckvidd som sänder till kassa apparater och passkontroller. Skillnaden mellan science fiction och Warwicks vision är att Warwick konkret upplevt det han talar om.
År 1998 lät Warwick operera in ett chip i sin arm. Chippet länkades till universitetsbyggnaden som öppnade dörrar för honom, lampor slogs på, labbdatorn hälsade på honom. Delvis bestod experimentet av att visa hur en intelligent byggnad kan tänkas fungera.
En av Warwicks viktiga poänger är att markera skillnaden mellan implantat och till exempel glasögon och hörselapparat: implantaten känns enligt Warwick som en del av honom själv. ”Det kändes som att dörrarna öppnades för mig, inte för ett inplantat.”
Inopererade chip är numera vanligt på katter och hundar – de används för att lokalisera djuren.
”Det var ursprungligen meningen att de skulle användas för att lokalisera barn, men den tanken har stött på motstånd och därför är den inte förverkligad.”
Däremot har diabetes och epilepsipatienter i USA fått implantat som gör att läkaren som tar emot dem genast vet vad som ska göras. Det finns en del problem med kravet på att registrera chippen hos federala myndigheter som gett näring till dystopiska visioner om statens (nästan obegränsade) möjligheter att spåra människor.
Ett av Warwicks mera kända experiment gick ut på att genom ett chip i armen över internet kontrollera en robothand. I experimentet satt Warwick i New York medan robothanden fanns i London.
I Warwicks robotexperiment ingår även robotar med biologiska hjärnor – hjärnorna består av hjärnceller från råttor och människor. Hjärnceller som appliceras på chip trycker genast ut tentakler och försöker kommunicera med andra celler. I Warwicks experiment testas hjärnornas förmåga att lära sig genom att de styr en robot på hjul som försöker väja för en vägg genom att vända till höger.
”Robotarnas beslut kommer direkt från de biologiska hjärnorna, det finns ingen dator som mellanhand som tolkar hjärnsignalerna.”
Hjärnorna lär sig genom att upprepa samma mönster. De ändras fysiskt medan de lär sig. Råtthjärncellerna lär sig snabbare än mänskliga hjärnceller. Warwick fick frågan om hur man stimulerar hjärnorna att fatta rätt beslut. Triggar man deras njutnings- och smärtcentra när de gör rätt eller fel? Warwick svarar att man inte gör sådan stimulation eftersom man inte kunnat lokalisera sådana centra.
Warwick gav exempel på forskning som gett direkta medicinska resultat. Det mest dramatiska och effektiva exemplet han tog upp var djupstimulering av hjärnan som används på Parkinsonpatienter.
Parkinsonpatienter återfår rörelseförmågan och slipper skakningar tack vare en inopererad strömförande elektrod som går genom hjärnan. Warwick leder ett team som utvecklar nästa generation av djupstimulation, meningen är att lära sig styra strömmen så att den endast slås på när den behövs – vilket man hoppas att ska ge långvarigare positiv effekt än den version som används idag.
Kevin Warwick är genomgående intresserad av vad han kallar ”förbättringar av människan”. Hans forskarteam utvecklar kontinuerligt olika sätt att ersätta och utvidga mänskliga sinnen, till exempel med ultraljud som ger feedback med elektriska signaler genom en elektrod opererad i ett finger och infraröda sensorer länkade till andra känselsinnen. Det genomgående temat är att finna sätt för det mänskliga nervsystemet att direkt interagera med datorer.
MARCUS PREST
Kevin Warwicks TED-föreläsning: http://www.youtube.com/watch?v=Z8HeFNJjuj0
Kevin Warwick på BBC:s The Choice: http://www.bbc.co.uk/programmes/b011v1b8