På loppmarknad sker ett ständigt utbyte av saker. Försäljaren har vid storstädningen hemma valt ut vilka föremål man vill avsluta en relation till, och om det blir affär på loppisen inleder en ny ägare en egen relation till denna sak. Men vilka är förutsättningarna för en god relation mellan oss människor och det materiella, och är en sådan relation alls nödvändig?
Text: Klas Backholm
Niklas Huldén är arkivamanuens på Kulturvetenskapliga arkivet Cultura vid Åbo Akademi och föreläser om vår relation till det materiella i ämnet etnologi. Han är också en av krafterna bakom nätverket för föremålsstudier Artefacta, som bland annat har ett diskussionsforum på nätet.
– Rent krasst är vi beroende av föremål, vi klarar oss inte utan dem. Vi måste ha olika typer av verktyg och redskap för att överleva, och det förbigår man ofta i diskussioner om vår relation till det materiella.
Men i tillägg till att vi skapar ett förhållande till en del saker för att helt enkelt klara livhanken så finns det i de flesta hem också en och annan pinal som inte fyller någon direkt livsviktig funktion. Vår relation till den typen av föremål reflekterar mera hur vi ser på oss själva och världen runtom oss. Sakerna ger alltså ledtrådar om vår självbild och vårt umgänge med andra.
– Går vi in på de symboliska betydelserna så associerar man sig själv via föremål till faktorer som grupptillhörighet med mera. Egentligen umgås vi med föremålen lika mycket som med våra medmänniskor, funderar Huldén.
Med det menar han att föremålen vi väljer att ha berättar vem vi är. Till exempel samlas vi kring motorer eller andra hobbyklubbar, och alla måste förstå föremålen och den värld som är sammankopplad till dem för att kunna umgås på rätt sätt. Loppisar kan därmed ses som ett ställe där vi kan gå på upptäcktsfärd bland föremål, och hitta nya saker som upprätthåller eller till och med breddar våra värderingar och hur vi vill visa dem utåt.
– Loppisen är full av överraskningar. När du går i en vanlig butik slås du inte på samma sätt av att egentligen vad som helst kan komma emot dig, och överraskningen bidrar till lustupplevelsen med att delta.
Det är alltså det oplanerade som är centralt på loppisen. Visst kan en besökare ha en idé om vad man är ute efter, men den är oftast inte lika uttalad som vid ”vanliga” butiksbesök. I tillägg ger loppisen, precis som besök på vissa museer, oss möjligheten att via föremålen placera in oss i historien. Vi blir nostalgiska när vi ser något som påminner oss om vår barndom, som en gammal kniv eller Vic-20dator, och den relation vi där och då skapar till föremålet blir enligt Huldén på ett ögonblick mycket stark.
Som ett exempel nämner han det fynd han gjorde på den loppis som ordnades då humanisterna vid Åbo Akademi flyttade till nya utrymmen för några år sedan. Där hittade han en kaffekopp som han direkt kände igen, det var vad han kallar en solkopp. Benämningen kommer från Huldéns egen barndom. Då grälade han nämligen med jämna mellanrum med sina bröder om vem som vid besöken till farföräldrarna skulle få använda en kopp av samma modell, men med nattmotiv – alltså månkoppen (se bilden här intill).
– Nån vecka efter fyndet hade städerskan på mitt arbetsrum av misstag slagit sönder solkoppen, och det upplevde jag som en oväntat stor tragedi. Det visar på hur ett föremål kan betraktas som oersättligt fastän det inte egentligen är värt någonting, säger Niklas Huldén.