De kallas jungfrudanser i Finland och labyrinter eller Trojeborgar i Sverige. Och längs båda ländernas kuster finns det hundratals av de här irrgångarna i olika storlekar, former och på allt från kyrkogårdar till ensliga öar. Idag finns det också olika åsikter om hur gamla labyrinterna är, varför och av vem de byggdes. Är de förhistoriska eller från medeltiden och kom de till för tidsfördriv och lek eller för att avvärja gengångare och vålnader?
Text: Ari Nykvist
JUNGFRUDANSER, det vill säga labyrintfigurer förekommer rikligt från södra Finlands skärgård längs kusten ända upp till Bottenviken. De finns bland annat i Finland, Sverige, Estland, Danmark och Ryssland. Inristade i eller målade på kyrkvalv eller kyrkogårdsmurar, inne på kyrkogårdar, på höga platser vid havet och forngravar, på öar och uddar.
Överlägset mest finns det av dem på kustnära ställen och på öar och bara rätt få i inlandet. De har alltså en given plats i det maritima kulturlandskapet i Östersjön. Att det finns ett levande intresse för det maritima kulturlandskapet och till exempel jungfrudanser, visar den fullsatta sal med åhörare då några experter kring labyrinterna ”drabbade samman” vid Åbo Akademi i Vasa i slutet av september. Svensk-Österbottniska Samfundet och Kungliga Skytteanska Samfundet i Umeå var arrangörer för tillställningen.
Knappast förhistoriska
Forskarna har länge försökt ta reda på varför de byggdes, vilken funktion de alltså hade och när de byggdes. En som sysslat med labyrinter i decennier är professor emeritus Christer Westerdahl från Institutt for historiske studier, NTNU i Trondheim.
– I min nya bok om labyrinter i norr, hävdar jag att de på sin höjd är från högmedeltiden och att de flesta kom till först i mitten av 1500-talet. Att de skulle vara förhistoriska eller ens från vikingatiden har jag svårt att tro redan på basis av de rätt tillförlitliga mossdateringar vi har kunnat göra på senare tid.
Sentida tolkningar om att jungfrudanserna byggdes och användes som tidsfördriv och lek i synnerhet bland yngre skärgårdsbor, ger professor Westerdahl inte mycket för. Labyrinter som symbol förekommer nämligen i olika kyrkliga sammanhang och på olika religiösa föremål. Det var metaforiska och ceremoniella symboler för liv och död som den tidens befolkning respekterade.
– Det gäller att tolka rätt och förstå den tidens världsbild och miljö där de fanns för att kunna förstå vilken funktion de hade. Att de oftast finns på öar och alldeles invid havsstränder tyder på att de byggdes som ett skydd för gengångare och vålnader.
Drunknade sjömän och fiskare spolades ofta upp på stränderna och kunde gå igen om man inte till exempel byggde en labyrint som skydd både för de levande och för att pacificera de osaliga och oroliga döda. Att få dem att stanna i jorden, förbli jordfästa. De hade alltså en apotropeisk, en magisk skyddande funktion och fanns därför också på dörrar, vägkors och vid olika ingångar till byggnader.
Änkornas kuster
Döden och döda var på medeltiden ständigt närvarande i skärgården och längs kusterna överlag. I folkmun talade man ofta om Änkornas kuster och de omkomnas osaliga själar upplevdes ofta som något man måste skydda sig mot. Journalisten och labyrintforskaren John Kraft från Fredriksberg i Sverige har varit intresserad av labyrinter ännu längre än Westerdahl. Han tror att de är mycket äldre än högmedeltid.
– Visst är de flesta bedömare ense om att de är från rätt sen tid. Men i Sverige, från Mälardalen söderut finns det ett 20-tal labyrinter som jag tror kan vara från förhistorisk tid. De saknar helt anknytning till hav och säsongfiskelägen, ligger intill förhistoriska gravfält i kända forntidsbygder. Det har sannolikt funnits en hel del labyrinter i Danmark, men då de oftast var gjorda av torv och mossa och inte av sten, försvann de rätt snabbt.
John Kraft delar ändå Westerdahls uppfattning om att labyrinterna kom till som skyddsmagi, men tycker Westerdahl går för långt när han försöker förklara nästan allt med enbart skyddsmagin. Det finns enligt Kraft inga uppteckningar som stöder hypotesen om gengångare.
– Jag är också skeptisk mot Westerdahls försök att koppla samman de allra tidigaste labyrinterna med katolicismen i Sverige och i synnerhet jungfru Maria. Och det finns starka skäl som talar mot hans påstående att det inte har funnits några labyrinter i Norden före medeltiden.
John Gardberg, docent i nordisk folklivsforskning vid Åbo Akademi mellan 1947 och 1967, har lämnat ett fotografi till Kulturhistoriska arkivet Cultura där hans barn springer i en jungfrudans för att värma sig efter simmande. Gardberg har själv byggt jungfrudansen för detta ändamål i slutet av 1930-talet. Han skriver:
”Inspirerad av Lars-Ivar Ringboms uppsats om ’Trojalek och tranedans’ i Finskt museum 1938 (varav jag fick ett särtryck, som jag läste i Iniö) gjorde jag vid badturerna på den något steniga sandstranden en ’jungfrudans’ – på så låg höjd över havet att ingen om landhöjningen medveten människa kan tro den vore ett fornminne, vilket dock ej hindrade att någon blott något år därefter ville ange den som ett sådant. Avsikten var bland annat att barnen genom att springa i labyrinten skulle ha en värmande motion efter sjöbadet.”
Några speciellt fina och vackert belägna jungfrudanser finns det i skärgården utanför Vasa. I synnerhet på Storskär i Malax där tre av dem finns intill en begravningsplats från 1500-talets början där biskop Kurcks döttrar sägs vara begravda. De lär ha förlist och drunknat i en storm utanför Storskär då de och biskopen flydde undan den nya unionskungen Kristian II.
Enligt många källor förliste Kurcks fartyg i själva verket utanför Öregrund på resan från Närpes till Roslagen. Kurck var Finlands sista katolska biskop.
Arkivamanuens Niklas Huldén vid Kulturhistoriska arkivet Cultura, Åbo Akademi, konstaterar att berättelsen om Kurck fanns med bland svaren på Folkloristikens frågelista om jungfrudanser från 1984.
– Frågelistan gjordes i samarbete med John Kraft som länge varit en auktoritet på jungfrudanser, säger Huldén.
Han vill inte ta ställning till sanningshalten i berättelsen eller tolkningarna av jungfrudansernas funktion, men tycker en del forskare verkar lite väl kategoriska i sina tolkningar. Det kan finnas många förklaringar och betydelserna kan förändras över tid.
– Ibland verkar man inte vara intresserad av sekundärfenomen som dans och ungdomslekar i labyrinterna, vilka omnämns i en hel del av frågelistsvaren.
Lena Marander-Eklund, biträdande professor i nordisk folkloristik vid Åbo Akademi, är inne på en liknande linje. Hon säger att det finns mängder av tolkningar av vad jungfrudanser är.
– Jag vill inte ta ställning till ålder och funktion, men det är entydigt att jungfrudanser som fenomen är rätt gammalt. De finns beskrivna i Illiaden som dateras till 700 f.Kr. och kan vara ännu äldre än så. Det är oklart när jungfrudanserna kom till Norden men norska arkeologer har daterat sådana till järnåldern. Sibbo kyrka, som byggdes på 1400-talet, har en jungfrudans ovanför sakristian, säger Marander-Eklund.
En tolkning av jungfrudansernas funktion är att de är ceremoniella, att de till exempel i egenskap av dödsritualer skyddar och hindrar döda från att gå igen. Andra tolkningar är att de är ormsymbolik som ska garantera gott väder och fiskelycka, eller att de bygger på folktroföreställningar om kärleksmagi eller skydd mot det onda.
– En möjlig kristen tolkning är att jungfrudansen symboliserar den kristnes väg fyllt med problem, men också här kan man se flera tolkningar, säger Marander-Eklund.
– Så jungfrudanserna har kanske ett mytologiskt ursprung men som med så mycket annat kan den ursprungliga betydelsen förloras. Under 1900-talet har de blivit en lek för barn.
Hon tillägger att hon tycker att det är intressant i sig att forskare har åsikter om jungfrudansers ålder och funktion.
– Jungfrudanser är ett fenomen som vi inte riktigt vet något om, men eftersom de är så pass synliga i naturen fascinerar de oss och tolkningarna är därför väldigt många.