Gästkolumnisten Markus Kananen skriver om den magiska framåtandans blindhet.
GANDHI LÄR HA SAGT att västerländernas stora problem är att vi inbillar oss att bara vi upprättar en vetenskap, teknologi och ekonomi som är tillräckligt bra, så behöver vi själva inte bli bättre som människor. Filosofen Thomas Wallgren presenterade den här tanken i Valehtelijoiden klubi på Nationalteatern för några veckor sedan, och han utökade listan med den moderna idén om förvaltning. Med andra ord: våra institutioner strävar efter att utplåna det tänkande subjektets roll i den värld hen lever i, och därmed också göra slut på all självförståelse. Det är således symptomatiskt att man på olika håll nuförtiden kan se hur ett reflekterande förhållningssätt framställs som något oönskat, till och med direkt farligt.
Tillställningen Valehtelijoiden klubi organiserades av en ”popup- tankesmedja” som kallar sig för B-studio. Kvällens tema var avsiktligt provocerande om politisk och offentlig lögnaktighet, men fler än Wallgren talade om de tankestrukturer som ligger bakom och även möjliggör lögnaktighet. Sociologen Hanna Kuusela beskrev i sin presentation hur konsulter beslagtagit mycket av vår samhälleliga förändring och ofta betonar hur vår moderna verklighet är både för kaotisk och invecklad för att det skall finnas tid för självreflexion. Konsulterna tycks mena att tänkande är en lyxvara vi inte har råd med.
Det finns något i den här beskrivningen jag tycker passar bra ihop med vår tid – att vi av en eller annan orsak inte skall stanna upp och reflektera över vart vi är på väg eller varför vi gör det vi gör. Vi alla bara ”vet” att den ekonomiska tillväxten är viktig, samtidigt som den tycks kräva av oss att vi skär i det som är allra viktigast för oss: hälsovård, utbildning och socialskydd. I A2-kvällen (Yle TV2, 18.4) fick vi i en debatt om ”taloustalkoot” höra hur viktigt det är att alla har samma målsättningar. Samtidigt kan man påstå att hela demokratins idé hänger på att vi kan diskutera oss fram till en klarhet över vad som är viktigt i livet för en själv och andra. Ekonomisk tillväxt verkar således vara ett uttryck för brist på målsättningar och inte något genuint politiskt mål.
Men det är inte bara ekonomin och byråkratin som förespråkar ett oreflekterat förhållningssätt till oss själva, utan även filosofin. Det intrycket får jag av W.V.O. Quines filosofi som ligger till grund för den moderna vetenskapligt orienterade filosofin som ibland kallas för naturalism. Det förhållningsätt till världen som han tycks förespråka ser för mej ut åt så här: det förnuftigaste sättet att förhålla sig till världen är det vetenskapliga sättet, men samtidigt behöver vi inte bekymra oss för om vi förstår det som sägs i vetenskapens namn.
Quines förhållningssätt till vetenskapliga påståenden är alltså i grunden oreflekterande, det vill säga så att den enskilda människans förståelse av verkligheten inte spelar någon större roll. Inte ens forskarens egen förståelse behöver spela någon större roll, eftersom vetenskapen nog ändå kan visa oss vad som fungerar eller inte. Detta är ett förhållningsätt som tycks passa bra in i Gandhis syn på västvärldens problem.
Det drag som alla dessa företeelser delar sinsemellan är alltså att vi kan glömma oss själva och glömma alla andra som aktiva och medvetet skapande subjekt. Istället framträder här en bild av en annan större kraft som styr våra liv.
Utifrån en sådan uppfattning kan det verka både bakåtsträvande och dogmatiskt att sträva efter klarhet över sitt tänkande och de ändamål vi tycks ta för givna. Ett tänkande som frigör sig från bördan att förstå sig själv upplevs däremot som fritt och framåtsträvande, samtidigt som en diffus och närmast magisk känsla av framåtanda träder in istället. Tanken på att vi också kan vara blinda för oss själva och att det är den blinda framåtandan som för oss bakåt uppstår sällan.
Markus Kananen
Skribenten är magisterstuderande i filosofi vid Åbo Akademi.