– Det handlar om ett paradigmskifte – om du tror att icke-dödande är möjligt, så gå ut och börja jobba för det, och så kan det vara verklighet om kanske 100 år. Men du måste vara envis, säger Farida Anwar, Ingrida Grigaitytë och Hasan Habes.
Text och foto: Klas Backholm
Farida Anwar från Pakistan och Hasan Habes från Cypern har båda varit i Finland i två år. De håller som bäst på med att avsluta sina magisteravhandlingar inom magisterprogrammet för fredsstudier PEACE vid Åbo Akademi. Ingrida Grigaitytë från Litauen har hunnit litet längre, hon är doktorand och har bott i Finland i åtta år nu. Farida och Hasan satt med på Joám Evans Pims föreläsningar förra läsåret, och har alltså hört hans tankar om icke-dödande samhällen.
– Det var nog första gången jag hörde talas om hela konceptet. Då jag hörde det första gången kändes det som att det var något luddigt, som är omöjligt att uppnå. Men så småningom, då vi nu har tagit flera kurser om icke-våld, har jag blivit mer och mer övertygad om att till exempel Pakistan kunde bli ett samhälle utan våld. Så varför inte då också ett samhälle helt utan dödande, säger Anwar.
– Jag håller med, då Joám började berätta om icke-dödande tänkte jag att hur kan det vara möjligt att inga människor skulle döda varandra. Men sen frågade han om jag själv har dödat någon – och nej, det har jag ju inte – eller om någon i min släkt har dödat någon. Så då man tänker på det ser man ju inte att människor i ens omgivning dödar varandra så där i vardagen. Och det var då som tanken väcktes, att jo, det där med icke-dödande kan vara möjligt, berättar Habes.
– Konceptet icke-dödande är ju något du inte hör talas om varje dag, medan dödande är något vi är vana med att höra om. Men som ni redan sa, människor är kapabla att lösa sina konflikter med konstruktiva metoder, utan att ta till våld, så det är nog möjligt att lösa problem utan att gå ut och döda någon, säger Grigaitytë.
Alla tre tycker att man i den offentliga diskussionen, och då främst i medierna, fokuserar på det negativa som våld och dödande. Därmed får inte vanligt folk därute tillräckligt med information om att det finns ett koncept som icke-dödande, och fortsätter tro att vi människor nu bara en gång för alla är våldsamma. Så hur ska man då komma runt det här problemet? Utbildning och envishet, svarar de alla tre på samma gång.
– Om man lägger ner tid på att ta in kurser med temat icke-dödande redan under de första skolåren så lägger man grunden för framtiden. Men vad vi har lärt ut fram till idag på till exempel historielektionerna handlar om krig. Då jag tänker på vad jag kopplar samman med ordet historia så är det just världskrigen och våra egna konflikter på Cypern, säger Habes.
– Och utbildningen borde komma in redan tidigare i livet, därhemma, när det gäller vilken typ av lekar föräldrarna uppmuntrar. Att inte se det som en naturlig sak att barnen leker aggressivt eller med vapen, utan att försöka styra in dem på andra sätt att leka, lägger Grigaitytë till.
– Det handlar om ett paradigmskifte – om du tror att icke-dödande är möjligt, så gå ut och börja jobba för det, och så kan det vara verklighet om kanske 100 år. Men du måste vara envis. Då jag själv nyligen besökte min familj i Pakistan passade jag på att visa upp ett frågeformulär om icke-dödande som vi använder i studierna, och de frågorna väckte en minst sagt livlig diskussion. De frågade ut mig om vad det egentligen är jag studerar, en värld utan dödande kommer ju ändå aldrig att bli verklighet, är det du som ska rädda Pakistan och så vidare – men det är något som man bara får ta, säger Anwar.