Kampen om Ukraina på Majdan i Kiev startade en kedja händelser som i skrivande stund verkar ha lett till att Krimhalvön har införlivats med Ryssland.
Efter veckor av demonstrationer i Kiev, sammandrabbningar mellan polis och demonstranter, och skottlossning mot demonstranter, störtades den sittande regeringen. Den 22 februari flydde president Viktor Janukovitj landet för att senare dyka upp i Ryssland.
Ukraina väljer ny regering den 25 maj. Nu omringar ryska trupper Ukraina med stridsvagnar, soldater, helikoptrar och flygplan i en halvmåne från nordost. I Svarta havet utanför flottbasen i Sevastopol, basen de flesta experter anser vara ett av de viktigaste elementen i konflikten, seglar ryska Svartahavsflottan.
Enligt alla bedömare MfÅA har pratat med verkar Ukraina ha förlorat Krim, frågan är snarare hur mycket mer Ukraina riskerar att förlora. Åtminstone i den europeiska pressen finns nu i början av april en oro för att Ryssland går in i det ryskspråkiga östra Ukraina. Samtliga bedömare verkar också vara överens om att varken EU eller NATO kan göra något av betydelse för att hjälpa Ukraina ifall Ryssland väljer att invadera, trots hot om politiska och ekonomiska sanktioner.
Vad som följer i relationerna mellan Ryssland och väst, oberoende av hur läget i Ukraina utvecklas, verkar ingen vilja säga med någon säkerhet ännu. En del bedömare pratar om inledningen av ett långt kallt krig, andra är oroade för att EU ska släta över saken för att inte äventyra sina ekonomiska relationer till Ryssland. Oron hänger ihop med att man är rädd för att Ryssland ska få signalen att man ostraffat kan göra vad man vill i sitt närområde. En annan oro är vad som händer med Ryssland om de ekonomiska sanktionerna verkligen börjar bita. Det blir i varje fall inte oligarkernas vardag som först drabbas.
Den växande ryska militära makten är en del av orsakerna till att både Tomas Ries, docent i försvars- och säkerhetspolitik, och Glen Grant, före detta försvarsattaché i Helsingfors och försvarskonsult, säger att Finland borde ansluta sig till NATO. Eller Ries säger det inte direkt, han säger att Finlands andra möjlighet är att vika sig i en
ny period av finlandisering, det vill säga flathet inför Ryssland.
Händelserna vänder också en spegel mot väst: vilka är våra värderingar förutom marknadsliberalismen? Hur har vi betett oss när det gäller militära interventioner? Med exakt vilken moralisk pondus kan vi kräva något av Ryssland efter att det var uppenbart att vi ljög om Irak? Är det någon annan än vi själva som tror att vi företräder något annat än ett globalt ekonomiskt vinstintresse?
Med professor Markku Suksis ord är det fortfarande folkrätten som är de små nationernas trygghet och enda sätt att häva sig bland stormakterna. Att kräva anständighet av världen kan låta naivt, men det var vad demonstranterna på Majdan krävde. Och de lyckades störta sin förtryckare. Frågan är vad som väntar dem härnäst.
Det finns redan en nästan oöverskådlig mängd material från Krimkrisen. Denna serie klipp har dock visat mer än en sida av situationen: VICE-TV Russian Roulette – The Invasion of Ukraine.