Janne Berg. Foto: Jenny Lindholm.
Det finns vissa frågor som doktorander får besvara om och om igen. Gästkolumnist Janne Berg beskriver sin hatkärlek till dem.
Text: Janne Berg.
Doktorander är ett märkligt skrå. Under de fyra år jag har skrivit avhandling har bredden på det känslospektrum yrket erbjuder överraskat mig. Stundtals känner jag mig lyckligt lottad som har världens bästa jobb, i nästa stund måste jag motivera relevansen i det jag gör både för mig själv och andra. Livet som doktorand är en bimodal kurva rent känslomässigt sett.
Vissa återkommande frågor har skapat betingningsreflexer kopplade till försvarsmekanismer i mitt sinne. Hur går det med skrivandet? När är du färdig med avhandlingen? Vad var det du skrev om nu igen? Jag borde ju älska dessa frågor eftersom de är tecken på att frågeställaren faktiskt har en ärlig intention att veta mer om mitt arbete och leverne. Dessvärre har jag utvecklat en slags hatkärlek till dem. Upplevelsen av att inte kunna rättfärdiga mitt forskningsämne i form av tydliga, klara svar på dessa enkla, nyfikna frågor är besvärlig. Jag misstänker att exponering för dessa frågor under en lång tid kan vara en av många orsaker till att doktorander upplever ”en relativt hög stressnivå” (Doktorandbarometern 2013).
När är du färdig-frågan är klassiskt kallprat. Den ställs ofta av någon jag inte träffar ofta, alternativt av personer som har glömt att jag är doktorand och då ställer den som följdfråga strax efter att jag svarat på frågan om skrivandet. Frågan blir värre med åren. Länge svarade jag självsäkert att jag ska disputera i början av 2015. Verkligheten visades sig vara annorlunda, emellanåt undrar jag om jag någonsin kommer att disputera. I samband med dessa stunder blir när-frågan smärtsam, eftersom det är lätt för den pessimistiska doktoranden att tolka in en negativ borde-du-inte-vara-klar-vid-det-här-laget-din-lata-jävel-vibb. Det faktum att nästan varannan doktorand oroar sig för arbetslöshet efter disputation (Doktorandbarometern 2013) bidrar till när-frågans känslighet.
Vad var det du skrev om nu igen-frågan är kanske den intressantaste men samtidigt också svåraste att svara på av de tre exemplen. I början av doktorandtiden hade jag inget vettigt svar för jag visste inte riktigt vad jag höll på med eller varför. Med åren har jag kommit att utveckla ett slags standardsvar som är i sin essens tämligen intetsägande. ”Jag skriver om politiskt deltagande på internet” säger jag och inväntar tålmodigt en reaktion. Standardreaktionen är ”Jaha, det låter intressant”. Därefter sker oftast en tudelning. Några väljer att kvickt byta samtalsämne, troligen för att de inte finner begreppen politiskt, deltagande eller internet särskilt intressanta. Andra frågar däremot nyfiket vidare om vad jag menar med politiskt deltagande på internet. Det är då jag enligt bästa förmåga försöker fånga lyssnaren på kroken och förklara vad mitt forskningsprojekt handlar om i praktiken och varför det kommer att rädda oss från världens undergång och moralens förfall. Den senare biten tenderar att vara aningen tuffare att argumentera för.
Egentligen uppskattar jag att folk frågar om min forskning för det tvingar mig att sälja in den på ett begripligt sätt till personer som inte nödvändigtvis tycker att forskning överhuvudtaget, och statsvetenskaplig forskning i synnerhet, är det minsta värt att satsa vare sig tid eller pengar på. Med åren har jag kommit närmare begripliga svar. Vad är det för idé att hålla på att skriva avhandling i evigheter om jag inte kan förklara vad jag håller på med utan att vagga någon till sömns eller orsaka nervösa tvångsursäkter med syftet att ta död på vårt samtal?
Janne Berg, doktorand i statskunskap med masskommunikation vid Åbo Akademi.