Martin Gustavsson
Artificiell intelligens är idag en specialiserad verksamhet. AI-forskare som går ut med stora anspråk ses på med misstänksamhet, säger professorn i filosofi Martin Gustafsson.
Text och foto: Marcus Prest
Forskningen i artificiell intelligens börjar på 1950-talet, och präglades då av en stark optimism. Den engelske matematikern och kryptoanalytikern Alan Turing var en av förgrundsfigurerna med sin Turingmaskin. ”Turingtestet”, ett koncept som Turing införde senare, har blivit ett begrepp i det populärkulturella medvetandet – ett test som förenklat går ut på att låta en person försöka lista ut om hon kommunicerar med en maskin eller människa, när allt hon ser är den bildskärm där kommunikationen äger rum. Ifall personen då inte kan göra någon skillnad på människa och maskin kan maskinen klassas som en artificiell intelligens.
– När man började med datorutvecklingen och forskning i artificiell intelligens i stor skala på femtio- och sextiotalen var många övertygade om att datorn skulle slå världsmästaren i schack inom en snar framtid. Att det tog så länge som det gjorde innan så skedde var faktiskt en besvikelse. Efter ett tag började man få syn på komplexiteten i det som vi kallar intelligens. Man började förstå att det var betydligt lättare att lära en dator spela schack än att lära den styra en robot som går in på en restaurang för att beställa en hamburgare, säger Martin Gustafsson, professor i filosofi vid Åbo Akademi med artificiell intelligens som ett av sina specialintressen.
För den tidiga AI-forskningen betydde intelligens detsamma som att manipulera symboler utifrån ett regelverk. Idén går tillbaka till 1600-talet, då Gottfried Wilhelm Leibniz klargjorde idén om formellt kalkylerande och Thomas Hobbes sade rent ut: ”Reasoning is but reckoning” (ungefär ”att tänka är bara att räkna”). Så såg den formalistiska modellen av tänkande också ut under femtiotalet – en modell som levt vidare till vår samtid i popvetenskap och även seriösare vetenskap.
– Det är ingen tillfällighet att det var schackspel man försökte få en dator att klara av. Schack är en kalkyl – ett formellt spel – och det viktigaste: det är ett avgränsat spel. Så fort man ska konstruera ett program som ska agera i ett öppet scenario blir det problem.
Och problemen blir genast större än vad man i den tidiga AI-forskningen kunnat tänka sig. Bara en sådan sak att en pjäs faller av bordet, eller alla omständigheter som kan hända kring bordet ger upphov till ett enormt komplex av möjligheter som tycks i princip omöjliga att avgränsa en gång för alla.
– En betydligt mer invecklad sak än att spela schack är att tala, eller föra ett vanligt samtal. Samtalet kan liknas vid ett spel, ”språkspelet” i Wittgensteinianska termer. Det är bara det att spelet inte har några givna regler, det kan omforma sig på outförutsedda sätt beroende på situationen, personerna och miljön.
Filosofen John Haugeland, som bland annat skrivit Artificial Intelligence – The Very Idea har det här exemplet: ”Jag lade paraplyet i badkaret eftersom det fortfarande var vått”. Vi människor förstår att ”det” syftar på paraplyet och inte badkaret. Vi ser genast poängen i ett livssammanhang, vi förstår att det finns en poäng med att placera paraplyet i badkaret så att golvet inte blir vått, och så vidare.
– Det är klart att man kunde programmera en dator så att vi talar om för den att just denna sats ska tolkas på det sättet och därigenom sluta kontexten. Men det finns ett obegränsat antal liknande vardagsspråkliga exempel vi kan komma på och därför behövs en mer systematisk approach; men varje försök att genomföra en sådan stöter på enormt stora problem. ”Common sense”-kunskapen är så oändligt omfattande. AI visar på ett väldigt konkret sätt svårigheterna med en formellt inriktad språkfilosofi.
Den gamla, anspråksfulla idén om artificiell intelligens som en motsvarighet till eller förbättring av den mänskliga intelligensen har mainstreamforskningen retirerat från. Istället har man koncentrerat sig på expertsystem, som drönare, skogsaverkningsmaskiner, och databaser.
– AI är idag en specialiserad verksamhet. AI-forskare som går ut med stora anspråk ses på med misstänksamhet, särskilt om man går ut med någon typ av idéer om tung mänsklig intelligens, som AGI, Artificial General Intelligence – där man tänker sig att det finns ett slags övergripande generell intelligens som knyter ihop alla mänskliga färdigheter.
Parallellt med koncentrationen på expertsystem existerar mer och mindre science fictionaktiga idéer om att kunna kopiera upp det mänskliga medvetandet, eller den mänskliga kunskapen – och göra den digital och överförbar.
– Filosofiskt är det tänkandet extremt gammalmodigt och naivt. Ett slags fetischism som inte har någon grund i vare sig filosofisk, språkfilosofisk eller neurologisk forskning. Om det är något man lärt sig under den senaste tiden är det att hjärnan är intimt sammanbunden med kroppens övriga organ och människans omgivning. Tänkandet är en väldigt kroppslig verksamhet. En verksamhet som inte alls motsvaras av bilden av att man skulle kunna lägga upp en hjärna på nätet och ha kvar medvetandefunktionerna intakta.
Tankarna om den digitala intelligensen tycks i många fall gå tillbaka på en uppdaterad form av cartesiansk dualism där ”medvetande” ersatts med ”hjärna”. Tänkandet ses som en plats åtskild från kroppen. Den gamla cartesianska metafysiken saknar förankring i neurologisk forskning, också när den uppträder i denna nya materialistiska skepnad. I botten finns som sagt också de formalistiska idéerna – som ser tänkandet som detsamma som att följa regler, ungefär som planeter följer sina banor.
– En viktig fråga är: vad är det som bestämmer vilka mål som är rationella? Det är inte en fråga en dator kan ställa.
– Det som är klart för dagens forskare är att intelligens är extremt mångfacetterat. Det handlar inte minst om förmågan att hantera oväntade saker.
Utvecklingen av den mänskliga intelligensen sker parallellt med människokroppens utveckling, i oupplösligt samspel med omvärlden. Barnets utveckling är något oerhört komplext, men det är inte en särskilt intellektuell process. Den mänskliga intelligensen har också en aspekt av att leva, orientera sig och bry sig om ett sammanhang, ett liv. Som Haugeland säger: Computers don’t give a damn. Det är mycket svårt att se vad det skulle betyda att en dator skulle se en poäng eller en idé eller meningen med något överhuvudtaget.
– Den viktiga frågan är snarare: vad vill vi mena med ordet intelligens? Vilka moment kommer in i frågan som vi ställer den? Det är farligt att bortse från moraliska aspekter när vi försöker definiera intelligens. Som Kant säger: Mänsklig rationalitet handlar om självreflektion, att ha förmåga att tänka kring de regler vi följer.
Samtidigt pågår just nu enorma satsningar på kartläggning av hjärnan, den mänskliga intelligensen och försök att skapa digitala modeller av det mänskliga medvetandet som kräver massiv processorkraft, och snabbare maskiner. Det är inte direkt forskning i AI men släktskapen finns. I scenarier som var populära under slutet av nittiotalet och början av tvåtusentalet pratades det om singularitet, ett stadium där utvecklingen av datorer börjar gå så snabbt att det mänskliga intellektet inte kan hålla koll på händelsehorisonten: datorer som förbättrar sig själva och sin egen intelligens snabbare än någon kan kontrollera och därigenom ger upphov till ett slags superintelligenser.
– Singularitet framstår för mig som helt ovetenskaplig hype som lånar sin skenbara plausibilitet från halvsmält neurologisk pseudovetenskap. Det finns inte så mycket att säga om det, det är science fiction med betoning på fiction.
– AI-forskning, som inte är samma sak som singularitetsidéer, har ofta finansierats av militära intressen. Drönare är exempel på väldigt framgångsrik AI-forskning. Och det finns fantastiska exempel på bra AI-forskning, som arbetet med förarlösa bilar – det är enormt mycket mera komplicerat att få en bil att uppföra sig vettigt och tryggt i trafik än att få ett program att spela schack. Men det skymtar ingen singularitet bakom horisonten där.
– Och som sagt håller man undan för undan på att se hur mycket av den mänskliga intelligensen och medvetandet som sitter i samverkan mellan hjärnan och andra organ. Utvecklingen har bland annat därför delvis rört sig mot att bygga organiska och biologiska intelligenser. Det är väl också värt att påminna sig om att vi ju faktiskt redan kan skapa intelligenta människor, och har kunnat det i årtusenden – det är en trevlig aktivitet. I något skede måste ju frågan uppstå vad det är man håller på med då man försöker skapa mänskligt liv artificiellt.