Anna Möller-Sibelius skriver om hur våra reaktioner på utlåtanden får konsekvenser för vilka vi blir som människor

 

PÅ DET VETENSKAPLIGA området spelar utlåtanden en viktig roll. När avhandlingar, artiklar och bokmanus ska värderas, när frågor om befordringar och befattningar ska avgöras, fungerar skriftliga utlåtanden av sakkunniga granskare som mer eller mindre avgörande dokument.

Poängen är att garantera kvaliteten på arbetet inom det vetenskapliga samfundet. Utlåtandena fungerar också som ett slags gränsvakter för enskilda personers avancemang och fortsatta tillträde till de offentliga rum och diskurser där de tongivande intellektuella diskussionerna förs. Därför är utlåtanden förknippade med starka känslor.

Alla som har haft något med utlåtanden att göra vet hur mycket de sakkunnigas uppfattningar kan skilja sig från varandra. Det kan kännas upprörande att sådant som berör just kunskap och vetande i så hög grad är relativt och godtyckligt.

Det finns flera exempel i historien på hur nya naturvetenskapliga rön mött oresonligt motstånd då de utmanat den rådande världsbilden. Men för naturvetenskapen kommer verkligheten emot förr eller senare, objektiva fakta som justerar felaktiga föreställningar. Så väl ställt är det inte alltid inom humaniora, även om empirin kan styra upp en del som annars skulle vara fritt tolkningsbart.

Hur ska då en forskare förhålla sig till kunskapssökande? Vad gör man om de frågeställningar, perspektiv eller resultat man själv har bedömt som viktiga och riktiga får kritik?

Råkar man vara humanist eller samhällsvetare kanske det ligger nära till hands att acceptera att det handlar om olika synsätt inom disciplinen. Man får godta att det ena knappast kan vara mera sant än det andra.

Och sen då?

Ja, sen är det väl bäst att följa det synsätt som ger fördelar i systemet, det som ger det största anseendet, de nyttigaste nätverken och de främsta positionerna. Dum vore man ju om man förfäktade idéer som man själv inte ansåg vara riktigare än andra, och som dessutom äventyrade ens framgång.

Men… varför låter den beskrivningen inte riktigt sympatisk? Kanske för att en sådan syn ligger alltför nära cynism, ytlighet och etiskt indifferens. Och för att en sådan syn ofrånkomligen leder till frågan vad hela verksamheten är värd om ingen tar dess substans på allvar.

Men om allt inte är relativt, om forskaren bedömer att det som står på spel gäller sanning och verklighet? Ja då blir det åtminstone logiskt att kämpa för sin sak, även om den yttre framgången skulle utebli.

När poeten Frans Michael Franzén (1772–1847) vann Svenska Akademiens stora pris var det på ett villkor: att han skulle omarbeta sin dikt utgående från Akademiens anvisningar. I praktiken innebar det att den revolutionära formen i romantisk stil skulle ersättas med en mera retorisk diktion i den gustavianska kulturelitens smak. Franzén reviderade, och fick sitt pris – och gjorde sedermera en ståtlig karriär inom universitet och kyrka. Men han blev inte den svenska litteraturens första stora romantiker.

Franzéns val stod inte mellan sanning och lögn. Poesi kan skrivas på många sätt, och här var det uppenbart fråga om skillnader i smak.

Å andra sidan – poesi är ingalunda så harmlös som den kan tyckas, och smak handlar ofta om mer än man tror. Om värdegrund, människosyn, verklighetsuppfattning. På så vis handlar formella och estetiska val ändå på ett förunderligt vis om rätt och fel, sant och falskt och om oss själva i förhållande till de stora frågorna.

Om man kan lära sig något av exemplet Franzén, så är det att utlåtanden ställer oss inför val. Hur vi reagerar på invändningar och beröm får konsekvenser för vilka vi blir som människor. Jag tror det kan vara bra att tänka på det.

Anna Möller-Sibelius
Filosofie doktor, forskare i litteraturvetenskap vid Åbo Akademi.