Kim Ramstedt går igenom skivutbudet vid 8raita i Åbo.

Den elektroniska dansmusiken har tagit över musiklistorna och därigenom tagit sig in på rockfestivalerna. För rockpuritanerna är det svårt att förstå vad dessa liveuppträdanden går ut på. Vi tar en närmare titt på kulturkrocken.

Text & Foto: Nicklas Hägen

Electronic Dance Music, EDM, är ett samlingsnamn för många elektroniska musikgenrer, som house och techno, och har under de senare åren figurerat flitigt på musiklistorna. Samtidigt har EDM-artister blivit dragplåster på stora, traditionella rockfestivaler. I år är till exempel Axwell /\ Ingrosso en av huvudartisterna på Ruisrock och Calvin Harris på Provinssirock.
EDM-artister använder ofta epitetet ”dj” men vid liveuppträdanden handlar det inte om artister som står och bläddrar i sina skivsamlingar för att utifrån stämningen på dansgolvet mixa ihop en låt med nästa. Vi pratar om dj:ar som blivit globala superstjärnor inom dagens populärmusik och i egenskap av låtproducenter spelar eget material.

Eller ja, spelar och spelar. För rockpoliser som med armarna i kors bredvid mixerbordet kritiskt granskar spelningar – en grupp redaktören själv överraskande ofta tillhör – är det lätt att parodiera över att dessa dj:ar bara trycker på ”play” en gång och sen viftar med armarna en och en halv timme.

Den stora publiken är trots allt i extas. Jag ber Kim Ramstedt, doktorand i musikvetenskap vid Åbo Akademi, förklara vad det är jag missar.
– Jag misstänker att många EDM-dj:ar som nått stadionstatus, till exempel David Guetta som var på Ruisrock i fjol, inte skapar någon musik på scenen. Musiken måste vara synkroniserad med scen- och ljusshowen så det finns inte mycket utrymme för improvisation, säger Ramstedt.

Men jag hinner bara utropa rockpolisens seger då Ramstedt blottar min inskränkthet. Det finns mer än bara ett rätt sätt att göra musik på.
– Det är skillnad på autenticitetsuppfattningar i olika genrer och skillnad på hur musik skapas. Många band är duktiga på att spela live och skapar bra groove tillsammans, men om du gör musik ensam i en studio genom att programmera en dator spelar du inte på samma villkor. Sådan musik behöver bedömas utifrån sina egna förutsättningar, säger Ramstedt.
– Inom kultur, och speciellt musik, har nya teknologier genom historien uppfattats som något som hotat de tidigare autenticitetsuppfattningarna. När mikrofonen kom kunde man förstärka rösten och utveckla nya sätt att sjunga – tyst och viskande – vilket blev starkt kritiserat. Före mikrofonen krävdes en stark röst för att bli hörd och till exempel Sinatra ansågs av den mera konservativa publiken talanglös. Gitarren gick från att anses vara ett luffarinstrument till att knocka bort blåsinstrumenten från big banden och bli ett ”autentiskt” instrument när man lärde sig förstärka den. Queen skrev stolt ”No synthesizers” på skivkonvolutet innan synthen blev ett vedertaget instrument, sen var det laptopparna och så vidare. Det kommer alltid ny teknologi och den blir alltid problematiserad.

I princip säger du att jag är förlegad.
– Som musikvetare är det intressant att fundera på vad det är i musiken som gör den populär och förstå en genre genom sin egen kontext och sin egen uppfattning om autenticitet. Alla musikformer är intressanta och de behöver värderas inom sin genre, men det kräver att man känner till dess kulturhistoria.

En konstruerad autenticitet

Föreställningar om autenticitet och äkthet är mycket centrala inom populärmusiken, men de är inte oproblematiska.
– Rent generellt har uppfattningar om autenticitet inom populärmusiken länge baserat sig på levande spelande, också när det gäller inspelningar. Men sedan den elektroniska inspelningstekniken utvecklades har inspelningarna i någon form alltid manipulerats. De har gått från att vara dokumentationer av levande uppträdanden till att bli konstverk i sig, säger Ramstedt.
– Trots det har uppfattningen om autenticitet manifesterats i att musiken också på skiva ska låta som och uppfattas som ett uppträdande. Även om du vet att det är konstruerat och du vet att de inte spelat in alla spår samtidigt, uppfattar du det som lyssnare som ett uppträdande – du hör ju alla instrument samtidigt. Det är där problematiken ligger.

Begreppet ”live” infördes då man började spela skivor på radio, i stället för att som tidigare ha en orkester som spelade musiken. Lyssnaren, som ju satt i ett annat utrymme, kunde inte längre veta om musiken kom från skiva eller orkester, vilket gjorde att man började skilja på ”live” och inspelat.
– Ursprungligen betyder live med andra ord att man inte ens är i samma utrymme som den som uppträder, bara att det sker i samma tid. Då kan man fråga sig vilka kriterier vi ska ha på live? Måste det vara i samma tid? I samma rum? Ska du bevittna det kausala förhållandet i hur någon åstadkommer ett ljud genom att slå på gitarrsträngarna?

En annan aspekt av autenticiteten är själva artisten. Liveuppträdanden och upplevelserna av dem bygger på och spelar med publikens förväntningar. Artisten ska vara ett med sin musik för att övertyga, men hur teatralisk artisten ska vara råder det olika syner på inom olika genrer.
Inom populärkulturen har uppträdanden länge haft karaktären av spektakel. För att överträffa publikens förväntningar behöver megastjärnornas spektakel bli allt mera storslagna.
– När man uppträder är skapandet av ljudet inte det enda viktiga. Konstmusik är nog den musikform där man mest har begränsat uppträdandet till ett skapande av ljud. I andra änden av spektret hittar du populärmusikaliska genrer där artisten inte bara skapar ljudet, utan uppträder som popstjärnan och personligheten – hela performansen, säger Ramstedt.

I konstmusiken skapades det på 1800-talet en rollfördelning mellan å ena sidan tonsättaren, ”geniet”, som skriver ett verk och å andra sidan en orkester som presenterar verket. Gränsen kan egentligen problematiseras och har inte varit relevant i popmusiken.
I och med inspelningsteknikens utveckling har rollfördelningens gränser suddats ut ytterligare. Phil Spector räknas som en av de första stora producenterna. Han skapade på 1960-talet ett eget sound och blev ett större namn än artisterna han spelade in. På senare tid har producenten blivit en tonsättare, mixare, ljudtekniker och den som uppträder – en person som gör allt. Inom EDM-genren kanske till och med mera så än inom andra popkulturgenrer.
– På skiva spelar EDM-dj:n alla roller så för att de här EDM-spektaklen ska vara något annat än en typ som trycker på lite knappar har man ofta enorma ljusshower som är synkroniserade med musiken. Därför kan en sån dj inte improvisera och välja låtar, utan följer ett programmerat set. Dj:n står på scenen som en manifestation och ett förkroppsligande av sin musik, dj:ns närvaro ger musiken en mänsklig dimension man trots allt eftersträvar, säger Ramstedt.

Är det något liknande i kritiken av EDM-spektakel som i då Milli Vanilli år 1990 åkte fast för att mima på scenen och inte ens sjunga på skivorna? Om det blev det ju en stor diskussion som lyfte fram ett stort förakt för playback.
– Det blev en skitstor diskussion. Hela musikindustrin byggde sin trovärdighet på att man skiljde på inspelad musik och livemusik, och Milli Vanilli – som fått en Grammy och uppträtt på Grammygalan – bröt mot den här indelningen. Industrin reagerade med att ta tillbaka priset och följande år ge en Grammy till Eric Claptons Unplugged-skiva. Det var en stark återgång till traditionen, även om den i lika stor mängd är en konstruktion. Milli Vanilli gjorde den dominerande autenticitetsuppfattningen levande.

Menar du faktiskt att det i lika stor mängd är en konstruktion? Clapton spelade själv gitarren. Milli Vanilli ställde sig ju bara där.
– Men det var en performans, Milli Vanilli var duktiga på att uppträda och dansa. Man jämför ofta olika genrer och musikkulturer som egentligen har olika uppfattningar om vad som är autentiskt inom just den specifika genren. Man tar uppfattningar om autenticiteten i en genre och sätter dem på en annan genre och säger att ”Eftersom ni inte gör enligt våra regler är ni dåliga”, men för vissa genrer ingår det i reglerna att man ska se gitarristen spela och för andra genrer är det irrelevant. För punkband på 1970-talet var det viktigare att man hade attityd än att man kunde spela, det kunde till och med vara bra att man inte kunde spela.

Är alltså rockpolisens reaktion på EDM-uppträdandenas ”icke-spelande” en krock mellan olika former av autenticitet – i det här fallet att man har olika syn på när ljudet ska skapas? Och ser du själv skillnaden i ett levande skapande av ljud?
– Visst är det skillnad. Men spektakeluppträdanden handlar överlag inte så mycket om kommunikation, det är en form av ritual, en manifestation av något. Inom klubbkulturen har publiken varit lika central som artisten i och med att publiken med sina rörelser förkroppsligar musiken och gör själva evenemanget. EDM-spektaklen som växt fram därifrån är mera en ritual än ett teateruppförande där man kommunicerar ett script av något slag.
– Vissa forskare har jämfört EDM-uppträdanden med andra helt medierade upplevelser, till exempel idrottsevenemang som man ser på en skärm tillsammans med andra. När du inte är på plats och ställe, utan får en medierad bild av spelet, kan det vara lättare att bygga den här gemenskapskänslan eftersom det inte finns en så stark hierarki mellan artist och publik. Om tillställningen är mera medierad sätts publik och artist mera på samma nivå, publiken är inte där för att beundra artistens skicklighet utan för att dela evenemanget med denna. Man bygger inte väggar eller klyftor mellan människor som är på samma tillställning, utan gör det här tillsammans.
– I alla uppträdanden söker publiken många saker utöver själva musiken. Bland annat kan det att många människor är hoppackade och skapar en samhörighet bidra till upplevelsen och njutningen i att vara till exempel på en festival lika mycket som det musikaliska uppträdandet. Ibland kommer man också för att samla på sig kulturellt kapital, man är där bara för att kunna säga att man sett den och den artisten. Många gånger går du på en festival för själva festivalen. Du söker stämningen. Därför ser man bland annat att det har blivit viktigare för festivaler att ha ett bra matutbud.

Flow-festivalen beskriver det som att själva festivalen är artisten.
– Jag tycker det är kul, det finns inte så starka gränser där musik skulle vara en grej i sig. Musik hänger ihop med annan verksamhet och är en del av kulturen. Det östafrikanska begreppet ngoma står för musicerande, trummande och dansande – allt som en helhet – i den kulturen finns det inte en kategori för bara den ljudande musiken. Att det gör det hos oss hänger ihop med att vi har låst verket och man vill ha en tonsättare till den. Men festivaler, kultur, musik och mat hänger ihop och skapar en helhetsupplevelse, man kan inte isolera musiken i ett vacuum.

Du är så postmodern.
– Jag har tänkt att det folk kallar postmodernt ofta är pre-modernt. Det har bara funnits en period emellan där man låst kategorierna.

Kim Ramstedt

Kim Ramstedt är musikaliskt mångsidig och aktiv. Han är pianist och gitarrist, styrelsemedlem i Global Music Centre och Musiketnologiska Sällskapet i Finland, samt driver skivbolaget Maasto-records där han främst producerar elektronisk folkmusik. Dessutom är han uppträdande dj i dj-gruppen Boom Shakalaka och dj på Bassoradio där han lyfter fram musik som vanligtvis inte hörs i den västerländska mainstreamen.
– Vi vill visa att det finns mycket musik vi inte ger utrymme åt här. På sistone har det blivit rätt mycket afrikansk musik, säger Ramstedt.

Hans avhandling tangerar det här och handlar om hur vissa musikkulturer sprider sig genom dj-uppträdanden.
– Jag har vissa case i Finland där jag ser på dj-verksamhet och musikkulturer från andra ställen, bland annat hur reggae-dj:ar i Finland bygger en uppfattning om jamaicansk musik och kultur i samarbete med publiken. Jag ser också på ett klubbkoncept i Helsingfors som kallas We Love Helsinki, där dj:n genom att spela gammal finsk schlager, iskelmä, tar den rurala dansbandskulturen till en urban kontext, och studerar hur de där bygger sin egen uppfattning om iskelmä, säger Ramstedt.
– Det handlar alltså om hur dj:n fungerar som en spindel i nätet och hur musikkulturer får en lokal form genom verksamheten. Det är ett förhandlande mellan vad det de som uppträder uppfattar som ursprungligt och hur det går att baka in i den lokala kontexten.