Gästkolumnisten Parvez Alam skriver om hur samarbeten med industrin riskerar att lösa upp traditionella akademiska tillvägagångssätt.
Universitetet, en plats där sökandet efter allmängiltiga sanningar är uppmuntrat, resonerat, bevisat, utmanat, försvarat och allra viktigast fritt. En plats där forskare föds, där unga sinnen närs att erfara den intellektuella frihetens behag, och där de filosofiska färdigheter som behövs för övergången från kunskap till förståelse nedärvs.
Men var finns dessa universitet? En utvärdering av moderna universitetssystem visar en tendens mot förnyade modeller som effektivt monterar ner grundförutsättningarna för vetenskaplig verksamhet och utveckling. Dessa universitet föredrar numera en produktionsrelaterad form för utveckling, vilket i sin tur är ett resultat av att man utvecklat ett överlevandstankesätt för förvärvandet av universitetsfinansiering. Universitetsinstitutioner kan stängas om de inte lyckas erhålla finansiering genom industrisamarbete eller genom statligt understöd. I många fall kräver det statliga understödet i sig en direkt interaktion med industrin, vilket ytterligare begränsar möjligheten till akademisk frihet och öppen forskning.
Länken mellan universitet och industri är i sig inte ett problem. Idén att akademiker kan bidra med ett opartiskt, vetenskapligt omdöme och expertråd i olösta frågor kan tillämpas inom industriell verksamhet, precis som det kan tillämpas inom till exempel offentlig, miljövårdande, social och medicinsk verksamhet. I själva verket kan det finnas många fördelar på många nivåer av samhället med ett samarbete mellan industri och vetenskap. Till fördelarna och möjligheterna hör ett externt finansiellt stöd för universiteten, skapandet av arbetsplatser på lokal nivå (inom universitetet) och längre bort, tillgången till universitetens forskningsfaciliteter och expertis för industrin, och resurser som delas mellan olika institutioner.
Problemen ligger i hur industrin och myndigheterna drar nytta av akademisk verksamhet i sin modus operandi, på sätt som ofta är långt ifrån ideala. Det finns många fall av akademiskt drivna vetenskapliga tjänstefel som befinner sig långt från den akademiska frihetens ideal. Förvrängda resultat, bedömningar vinklade till förmån för det finansierande företagets ”milstolpar”, och finansiella intressekonflikter har upprepade gånger bevisats inom samarbeten mellan universitet och företag, tobaks- och läkemedelsindustrin de mest ökända.
Utöver detta, också i frånvaron av direkta tjänstefel, får universitetsforskare lära sig forska utifrån industriella målsättningar, mycket ofta under tryck att producera lämpliga leveransklara produkter, med liten eller ingen frihet för öppen forskning även om den skulle vara relevant för projektet ifråga. Oberoende av om det tilltalar oss eller inte, kvarstår det faktum att en retikulär upplösning av traditionella akademiska tillvägagångssätt och vetenskaplig moral är ett potentiellt resultat av vårt fortsatta beroende av att uppfylla industriella målsättningar. Det akademiska systemet fungerar nu enligt samma rättesnöre och är en produktionsökande institution vars själ är den finansiella självbevarelsen.
Det finns knappast något tvivel om att detta undergivna, lite robotaktiga karaktärsdrag kommer att föras vidare till unga forskare och studerande, som kan lämna universitetet utan att vara mera invigda i akademiska tillvägagångssätt än de var när de kom. Om det här fortsätter kommer vi inte längre att driva universitet, snarare träningsinstitut för ensidigt tänkande.
Parvez Alam
Skribenten är ”Marie Curie Very Experienced Research Fellow” vid University of Edinburgh, tidigare forskare i kemiteknik vid Åbo Akademi.
• Kolumnen är översatt från engelska av Nicklas Hägen.