Fredrik Westerlund. Foto: FOI
Ryssland agerar aggressivt i sitt närområde för att markera sina stormaktsambitioner. I relation till sina grannar har Ryssland en nästan outsinlig militär eskalationsdominans som vilar på världens största kärnvapenarsenal. Därför är det ingen i väst som vill eller vågar riskera en direkt konfrontation med Ryssland.
Text: Marcus Prest
Hur ser maktfördelningen ut mellan en stats politiska ledning och dess militära ledning är en fråga som blir särskilt aktuell när en stat befinner sig i krig. I vilken grad tar politiker beslut som har direkt taktiska konsekvenser för militären och i vilken grad tar militärer beslut som kommer att ha politiska verkningar? Fredrik Westerlund är säkerhetspolitisk analytiker vid totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) i Sverige. Han koncentrerat sig på rysk säkerhetspolitik sedan 2007 och doktorerar i statsvetenskap vid Åbo Akademi på civila-militära relationer i Ryssland med fokus på vem som fattar beslut i vilka frågor.
– Hur mycket makt ska militärer ha i egenskap av experter på krig, och hur mycket makt ska politiker ha i egenskap av legitima företrädare för staten är ett intressant problem att titta på helt generellt. Allmänt kan man säga att ju mer makt politiker har desto större är risken för att militären får svårare att lösa sin uppgift effektivt, medan om militären får mycket beslutanderätt så finns det en risk för att krigshandlingarna saknar stöd och det finns en brist på legitimitet för det man gör, säger Westerlund.
Ryssland har sedan Sovjetunionens sammanbrott agerat militärt utomlands i fredsbevarande uppdrag på Balkan, fört krig i Tjetjenien, Georgien och nu i Ukraina. Westerlund säger att det är tydligt att våldsanvändning är ett instrument i den ryska politiken. För att få en uppfattning om hur Ryssland kan tänkas uppföra sig i framtiden är det värt att studera var och av vem besluten att tillgripa militära medel (och vilka medel som kommer att användas) fattas.
– En första analys av hur det gått och går till i Ukraina är att den ryska politiska ledningen har en väldigt stor del i beslutfattandet. Det vill säga: politiska beslut har styrt krigföringen i stor utsträckning. Under hela konflikten i Ukraina har militären anpassat sin våldsanvändning för att gå ihop med den politiska berättelsen om vad man håller på med och vad man påstår att sker i Ukraina. Man påstår till exempel att man inte själv deltar i ”inbördeskriget”. Därför bakbinds också militären på ett visst sätt: man har till exempel inte använt flygunderstöd eller attackhelikoptrar.
Detta eftersom det inte går att påstå att separatister kan göra flygsortier och inte kan de heller ha tillgång till de modernaste ryska attackhelikoptrarna.
Man har under åren kunnat läsa om hur det verkat råda anarki i den ryska armén, vilket är en kontrast till det disciplinerade uppträdande ryska krigsmakten visat vid invasionen av Krim och kriget i Ukraina. Enligt Westerlund är det inte överraskande att de ryska stridskrafterna lyckats uppträda så disciplinerat i förhållande till politiska förhållningsorder. En del av disciplinen är det sovjetiska arvet där armén var tydligt underordnad partiet. En annan del av det är Putins frustration över den militär som han hade till förfogande när han tillträdde som president i slutet av 90-talet och det upprustningsprogram som följt efter det.
– Trots att Ryssland då hade en militär på 1,4 miljoner man lyckades de inte få ihop de 80.000 man de skulle ha behövt i Tjetjenien. De skickade 55.000 man. Efter det har Putin målmedvetet format militären till ett användbart instrument för politiska syften och ansträngningarna har burit frukt. Den ryska militära förmågan är idag väsentligt bättre än den var i början av 2000-talet även om man ännu inte nått den uttalade målsättningen.
Den ökade förmågan har uppnåtts med stora satsningar på vapen, övrigt material och övningar men också med att man höjt officerarnas och de kontraktsanställdas löner och status vilket förbättrat lojaliteten mot den politiska ledningen.
– Ökad militär förmåga i sig betyder inte att man behöver oroa sig. Men det man däremot har andeldning att bekymra sig över är den ryska politiska ledningens vilja att använda väpnat våld.
Rysslands krig mot Georgien 2008 var, eller borde ha varit en väckarklocka för väst. Men på många håll föll man snabbt in i dvala igen. Nu har Ryssland ställt världen inför fullbordat faktum med ett ockuperat Krim och pågående krigsoperationer i Ukraina.
– En skillnad mellan kriget i Georgien och det nu pågående i Ukraina är att Georgien kan sägas ha provocerat Ryssland genom att Georgien var den part som först tillgrep ett stort våld i gränsprovinserna. Men i fallet Ukraina har Ukraina inte på något sätt provocerat Ryssland – som har sänt in militära specialförband, milisförband och många andra typer av militära och paramilitära enheter in i landet.
Vad ska man tänka på i termer av vidare konsekvenser för det som nu sker i Ukraina?
– Det här handlar inte om Ukraina och det ryska agerandet handlar inte om någon rysk oro för rysk befolkning i andra länder. Det här är Rysslands svar på det man upplever att är västs försök att ringa in Ryssland. Man ser USA:s militära makt och EU:s ekonomiska makt som ett direkt hot mot den sittande ryska regimen.
– Och Ryssland har varit tydlig med att man vill ha en uppdelning av världen i intressesfärer enligt 1800-tals modell. En ordning som vi kommit bort från, bland annat i och med Helsingforsdokumentet. Ryssland anser inte att Ukraina eller mindre stater har rätt till suveränitet. De får enligt Ryssland inte ta beslut som går emot ryska intressen. Det vi ser i Ukraina är alltså ett angrepp på det rådande säkerhetspolitiska läget, som i och med angreppet inte längre är ett rådande läge.
– Vi har också sett det i olika kränkande uppträdanden. Som kidnappandet av den estniske polismannen Eston Kohver, överflygningar, och så vidare. Det är tydliga signaler till alla mindre stater i det som Ryssland säger att är Rysslands intressesfär.
Hur ska man tolka de ständiga övningarna, som till exempel att simulera bombanfall mot Stockholm?
– En viss del av övningarna är just övningar i att lära personalen att använda en plattform. Men det finns också övningar som svarar mot uppenbart politiska avsikter. Till exempel att man tydligt flyger mot mål i Västeuropa. Man simulerar attackuppdrag mot mål i Belgien och Danmark där man håller Nato-konferenser.
Finns det något annat land än Ryssland som håller på med den här sortens beteende just nu: Jag menar att man uppträder så här naket aggressivt: ”vi kan omedelbart sätta en svärm robotar i er konferens?”
– Kanonbåtsdiplomati är ju i sig inget nytt. Men att någon annan än Ryssland skulle hålla så på här just nu, som att markera med sina örlogsfartyg utanför Australien under G20-konferensen i Brisbane, det skulle i så fall vara Nordkorea och Kina.
Vad är avsikten med att göra sådana här markeringar?
– Markeringarna fungerar bra. Vi skräms av dem. Vi har svårt att svara, vi tycker inte att man ska använda hot som en del i umgänget mellan våra länder.
– Det beror också på att Ryssland har vad som kallas eskalationsdominans. Vad det innebär kan man till exempel se i Ukraina. Ukraina kunde, trots att deras armé var i dåligt skick för ett år sedan, direkt ha satt upp samma intensitet som man nu strider med i östra Ukraina. Men det vågade man inte göra eftersom man vet att Ryssland kommer att svara på varje upptrappning med ytterligare upptrappning och Ryssland har ännu bara knutit en liten del av sina militära resurser i Ukraina.
– Och vad gäller västerländska politikers ovilja att tala klarspråk när det gäller Ryssland beror det på att man inte vill ha en konflikt med ett Ryssland som tydligt visat att man är beredd att ta till militära medel. Och ett Ryssland som genast från början markerat att man är världens största kärnvapenmakt och att man är beredd att ta till kärnvapen. Ingen vill syna det kortet.
Hur ser du på de närmaste åren i Europas och västs förhållande till Ryssland?
– Det som verkligen är oroande med läget just nu är att trots att Ryssland annekterat Krim och lyckats skapa kontroll över ett stort område i Ukraina så har Ryssland inte lyckats nå sitt mål att förvandla Ukraina till ett neutralt land som inte vill gå med i EU och Nato. Man har inte fått kontroll över Kiev. Kriget har tvärtom ökat på den västukraniska befolkningens vilja att ansluta sig till både EU och Nato.
– Och Ryssland har heller inte lyckats återupprätta sin intressesfär som är det långsiktiga målet för Ryssland, det vill säga att rita om den säkerhetspolitiska kartan i Europa.
– Ukraina har heller ingen anledning att känna sig nöjd över situationen. Man har förlorat Krim och förlorar hela tiden mer territorium.
Och för väst?
– För väst är Rysslands angrepp på Ukraina en tydlig utmaning. Under året som gått har ingen fått vad de vill ha. Och vad gäller det säkerhetspolitiska läget går det inte att gå tillbaka. Sannolikheten är stor att konflikten i Ukraina kommer att fortsätta, det är svårt att se att konflikten skulle få en lösning.
Hur pass oroad tror du att man borde vara i Baltikum?
– I och med att baltstaterna är med i EU och Nato är tröskeln väsentligt högre för Ryssland att angripa dem. Men samtidigt är vinsten desto större om man lyckas undergräva trovärdigheten för alliansens säkerhetsgarantier.
Hur reagerar Nato på ett ryskt angrepp mot någon av de baltiska staterna?
– Om Ryssland gör ett väpnat angrepp på någon av baltstaterna är det helt klart att Nato kommer att svara direkt. Men om det inte är ett uppenbart väpnat angrepp, om Ryssland lyckas åstadkomma en folkresning i en liten stad vid gränsen så att man får en otydlig situation så att Natos artikel 5 inte direkt utmanas, då är det inte alls lika klart vad Nato kommer att göra.
– Men för närvarande har ryska statsledningen och militärledningen tämligen fullt upp med Ukraina. Men om någon slags status quo uppstår, och i synnerhet om den nationalistiska segeryran som omger Putin börjar avta finns det en risk att han börjar se sig om.
Hur tycker du att man borde tänka i Finland och Sverige i och med det förändrade läget?
– Jag vill inte ge några instruktioner till våra politiker om hur de borde handla. Men det som man måste inse är att den säkerhetspolitiska situationen är förändrad i och med Ukraina och att den inte kommer att återgå till vad den var innan annekteringen av Krim. Ryssland har kapacitet och är beredvilligt att använda våld och har motiv att göra det inom sitt närområde.
– Både Sverige och Finland ligger inom, eller gränsar till den av Ryssland uttalade ”ryska intressesfären”. Man måste ta den omständigheten i beaktande när man planerar sin säkerhet.
Fredrik Westerlund deltar i Statsvetardagarna vid Åbo Akademi.
Statsvetardagarna 2015, 18–20 mars.
Temat för Statsvetardagarna 2015 är Ryssland och Europa. Ryssland har genom en rad aktioner markerat att de forna sovjetrepublikernas manöverutrymme på den internationalpolitiska arenan är begränsat. För Finlands del har de ökade motsättningarna mellan Ryssland och västmakterna inneburit att fokus ånyo riktats mot landets geopolitiska läge.
Det övergripande temat inbjuder även till diskussioner kring ekonomisk tillväxt, demokratiutveckling samt Rysslands roll i världspolitiken. Statsvetardagarna 2015 är ett tillfälle att delta i diskussioner kring det aktuella temat. Mera information om Statsvetardagarna 2015.