Mänskliga rättigheter är ett sätt att få distans till en situation och också ett sätt för oss att artikulera en etik som vi hoppas är universell. Samtidigt verkar uppfattningen att mänskliga rättigheter gäller alla människor uppfattas som politiskt kontroversiell även bland våra egna politiker idag.
Text & foto: Marcus Prest
PAMELA SLOTTE, doktor i teologi och biträdande professor i minoritetsstudier vid Åbo Akademi, berättar att mänskliga rättigheter lades fram som en gränsöverskridande etisk vokabulär efter det andra världskriget, men att de särskilt efter 1960-talet blev aktuella på den globala arenan. Idén om mänskliga rättigheter, som de framställts i modern tid, kommer från Samuel Moyns bok The last utopia.
Slotte har själv studerat den schweiziske teologen Hans Küng och i hans forskning hittat formuleringar kring den gränsöverskridande etik som är aktuell i en värld där olika kulturer lever tätt inpå varandra.
– Hans Küng beskriver något han kallar ett globalt etos. Om vi går in i ett samtal över kulturella och religiösa gränser kommer vi att märka att det finns vissa grundläggande föreställningar som förenar oss. I kristendomen finns den gyllene regeln, det dubbla kärleksbudskapet, och andra kärnvärderingar som förenar, inte bara personer inom kristendomen och i den av kristendom starkt influerade sekulära världen, utan över alla trosgränser. Detta även om detaljerna och utformningarna för dessa centrala föreställningar är olika i olika religioner.
Slotte säger att Küng inte är ute efter att formulera någon ny superreligion som skulle infatta alla, eller att Küng skulle vara särskilt kritisk mot religioner. Han är främst ute efter att få tag på olika meningssammanhang som vi använder för att strukturera våra liv.
– Han är inte ute efter att idka någon specifik religionskritik och inte är han heller ute efter synkretism. Men han försöker peka på att vi bör kunna känna igen saker hos varandra över de kulturella gränserna. Och att det borde finnas öppningar för självkritik hos oss själva, att vi såg att vi inte lever upp till våra ideal.
– Och det är just självkritik det framförallt handlar om hos Küng. Att det är trosutövarna själva som ska uppfatta kärnan i sin tro, och att det just handlar om att överbrygga gränser, trots de partikulära utryck som vi kan iaktta och fastna i. Men vi kan också se genom dessa partikulära uttryck och komma till det som är centralt och förenar oss och som kan utgöra fruktbara byggstenar för fredlig samlevnad.
Tage Kurtén talar om hopp som ett centralt tema för att komma vidare. Skulle du se det likadant?
– Ja, man kan ju se det som ett uttryck för hopp att man vill komma vidare, att vi som individer vill se det som förenar oss. Att se att det inte handlar om att följa specifika regler utan att det handlar om en moralisk hållning inför andra människor. Det här gäller ju inte bara religion.
– Det krävs en vilja till möte för att vi ska tala om något som en moralisk hållning, det gäller också handlingar. Vi kan uppfatta att en handling haft ett gott resultat, att handlingen på ett ytligt sätt är acceptabel eller berömvärd. Men handlingen kan vara uttryck för något helt annat. Det behöver inte nödvändigtvis röra sig om ett uttryck för den människans goda karaktär, det kan röra sig om något helt opportunt också.
När det gäller de mänskliga rättigheterna som Förenta Nationerna slagit fast dem, säger Slotte att individen och individens rättigheter på ett helt annat sätt är i fokus än vad gäller de religiösa etiska påbuden. Religiösa påbud brukar oftast försöka fånga in individens skyldigheter och vad hon inte får göra eller bör göra. Det handlar om människans ansvar i olika bemärkelser, med fokus inte minst på ens medmänniskor.
De mänskliga rättigheterna fokuserar primärt på varje människas rätt. Samtidigt kommer man med de mänskliga rättigheterna bort från den fullständigt individualistiska människan, den individ som enbart pekar på sig själv och sina behov – en typ av människa vi lätt kan identifiera idag.
– Och det är kanske där de mänskliga rättigheternas dragningskraft finns idag, i att vi kan peka på något som vi antar att är universellt godtaget, och därför gångbart.
Samtidigt verkar denna universalitet vara på undantag om man ser på många politiska beslut idag, och hur vi behandlar människor från andra kulturer – särskilt om dessa människor inte har ekonomiska resurser eller om de är flyktingar. Det finns en påfallande dubbeltydighet och dubbelmoral.
– För att komma tillbaka till där du startade, det är inte sagt att de mänskliga rättigheterna idag uppfattas som mindre kontroversiella än olika religiösa samfunds etiska riktlinjer. Det finns en påfallande vilja bland vissa politiker och populister att avgränsa de mänskliga rättigheterna så att de bara gäller medlemmar i den egna gruppen.
– Jag har undervisat yrkesetik för jurister, det vill säga de etiska koderna som man som jurist förväntas följa och kan ställas till svars för om man bryter mot. En av de viktigaste poängerna är att du inte handlar enligt god advokatsed bara för att du följer regler, det räcker inte. Regler kan inte på ett uttömmande sätt fånga ett ideal, vad det betyder att vara en god advokat och handla korrekt i din yrkesutövning.
Detta som en parallell till hur politiker idag försvarar sina staters beteende när de kränker mänskliga rättigheter: genom att försöka påstå att de håller sig inom juridiska ramar, trots att andan i vilken man agerar är den motsatta till andan i vilken lagarna som binder nationerna att följa konventionen om de mänskliga rättigheter stiftats.
En aspekt av det juridiska språket, som till exempel gäller de mänskliga rättigheterna, är att det inte främst är ens rättigheter som kränks när någon våldför sig på en – det är mot personen, mot individen som våldet riktats, inte mot juridiken. Det juridiska språket kan inte fånga det här. Hur ska man tänka kring det?
– Det stämmer förstås att det inte är främst rättigheter som angrips. Men språket som inbegriper mänskliga rättigheter kommer in där umgänget, samlivet redan fallerat, och ofta där en tredje part redan är involverad.
Mänskliga rättigheter är ett sätt att handskas med situationer när det primära sättet att umgås, eller prata om saker inte längre fungerar. Det behöver inte vara så att vi använder det här språket annars, utan vi gör det när vi behöver få distans till situationen. Men som sagt, det är en situation som redan havererat på ett sådant sätt att vi söker avstånd till den för att ordna upp den med ett juridiskt språkbruk och kanske också med juridiska medel.