Gästkolumnisten Ylva Perera skriver om hur samhället korrumperas av kundtänkandet som förvandlar medborgarskapet till en konsumentrelation.
Jag var inne på mitt tredje studieår, jag satt i biblioteket och skulle skriva uppsats i en kurs om poesi. Orsaken var inte ett brinnande poesiintresse, utan snarare tvärtom – jag fattade inte grejen, visste inte hur man skulle läsa för att få texterna att öppna sig. Det var frustrerande, och samtidigt något kittlande i allt det okända och svåra.
Medan jag satt där kom en studiekamrat fram till mig och berättade att det blivit bestämt att litteraturvetenskapen inte skulle få lov att ersätta lektorn som var på väg i pension. Att vår utbildning höll på att sparas ner, att vi borde göra något, ryta till.
Jag minns att jag blev väldigt irriterad, även om min kompis hade rätt. Vi satte i gång med insändare, mejl och studentorganisering. Det kändes viktigt, men åt upp en massa tid. Insändarskrivandet och torgmötena förde mig inte närmare diktböckerna på bordet, de var lika slutna som förut. Jag var arg. Jag kom ju hit för att studera, inte för att försvara en utbildning jag inte ens själv hunnit tillskansa mig än.
Å andra sidan var det en lärorik lektion i vad det innebär att ingå i ett samhälle. Att det inte räcker med att bara finnas inom ett system och suga åt sig det man kan, utan att man också måste kunna göra uppror mot systemet när det verkar destruktivt. I det här fallet när statens spartryck på universiteten föder dåliga beslut.
Det här känns extra aktuellt i dessa tider när politiker ifrågasätter civil olydnad, och likställer förnuft med apati. Speciellt provocerande tycks det vara när människor motsätter sig system som diskriminerar någon annan än sig själv, vilket syns tydligt i diskussionen kring protesterna mot migrationsverkets asylprocesser. På sätt och vis är det förståeligt eftersom samhället i övrigt går mot att alla ska se sig själva som kunder – både när vi är studenter, patienter och medborgare – och som kund har man förvisso rätt att ställa krav, men bara för sin egen del, och bara inom ramen för en nyliberal affärslogik.
Dessvärre finns det tecken på att den sortens kundprotesterande äger rum vid universiteten också, speciellt i Sverige har det rapporterats om studenter som vägrar till exempel uttala sig i seminariediskussioner eller läsa vissa texter, bara på basen av att de inte kan tvingas till det enligt lag. Och nej, det är väl sant, men frågan är vad man vunnit på att ge sig in på en utbildning med den inställningen. Att allt ska levereras enligt egna förutbestämda krav, helt utan obekvämheter och överraskningar.
Här måste det givetvis tas hänsyn till vem som ställer vilka krav och varför. När rasifierade och kvinnliga studenter efterlyser större lyhördhet för rasism och sexism inom undervisningen finns ingen orsak för vita, manliga lärare att direkt hojta ”censur”, vilket beklämmande ofta är fallet. Istället borde man se det som en möjlighet att genom ömsesidig lyhördhet kunna hitta det mest fruktbara sättet att behandla de här frågorna, på sätt som gör kunskapsutbytet mer fruktbart. Akademivärlden måste kunna vara plastisk när nya erfarenheter formar om det tidigare tänkta.
Som kund ska man veta vad man får. Som studerande är det ett tecken på att universitetet misslyckats. Det måste finnas rum för delaktighet, förändring – och motstånd mot förändring när det krävs. Samt för det som inte riktigt går att lära sig. Som poesi.
Ylva Perera
Skribenten är magister i litteraturvetenskap vid Åbo Akademi, studerar nu litterär gestaltning vid Göteborgs universitet.