Bilden: Tre månader innan Dallas. JFK och dottern Caroline njuter av havet och lugnet ombord på presidentens yacht Honey Fitz, utanför Kennedyklanens sommarviste Hyannis Port, 25 augusti 1963.

Kennedyåren har etsat sig fast i amerikanernas medvetande som en förtrollande epok som gick förlorad och som aldrig kommer att upprepas.

TEXT: PETER SIEGFRIDS

Den 22 november i år markerade femtio år efter skotten i Dallas vilket har resulterat i en flod av böcker, tidskrifter, artiklar och tv-program med ”nytt” material om John F. Kennedy och mordet som sände en chockvåg över hela världen. Man räknar grovt med att omkring 40?000 böcker om ämnet har publicerats sedan 1963. Många historiker rangordnar JFK som en medelmåttig president, men frågar man det amerikanska folket blir bilden en annan. De senaste 25 årens gallupar har visat ett medeltal på 83 procent vad gäller amerikanernas positiva omdömen om JFK. I en gallup som genomfördes kort innan resan till Dallas var hans understöd nere i en närapå bottennotering på 58 procent.

Det är alltså uppenbart att historien har behandlat hans minne med silkesvantar. Senare års avslöjanden om JFK som en maktlysten, drogberoende och sexmissbrukande president har nyanserat bilden, men inte nämnvärt fläckat myten och glamouren kring Kennedy-eran eller rubbat den unika plats familjen Kennedy (och den vidhängande liknelsen om Camelot) har intagit i folks medvetande.

Sven-Erik Klinkmann, docent i folkloristik, hur skulle du förklara den nästan orubbliga strålglans som Kennedymyten fortfarande har bevarat i vårt kollektiva medvetande? 

– Kennedymyten och alla dess många förgreningar är ett mycket stort och komplext ämne. Det första jag kommer att tänka på är något som också gällde ett senare, i vissa avseenden parallellfall till Kennedymyten, nämligen mytbildningen kring prinsessan Diana.

– Det som framför allt binder samman de här båda berättelserna är den punkt där den våldsamma, brutala döden inträffar, i ett offentligt rum, bokstavligt talat i Kennedys fall inför världens blickar, i varje fall de som följde med händelserna i tv och fanns på plats i Dallas. Mordet direktsändes visserligen inte i tv, men en amatörfilmfotograf fångade 26 sekunder i sin kamera, bilder som blivit några av de mest spridda i världshistorien.

– Men parallellen mellan Kennedy och Lady Di har en djupare reso­nansbotten. I båda fallen kan man tala om en berättelse skapad av medierna, av en mängd aktörer på en rad olika plan som tillsammans skapat något som kunde kallas en medialt konstruerad superberättelse om figuren, ikonen i fråga. Som någon skrev om Diana, var det en berättelse som innehöll allt, parallellen gällde då också fiktiva berättelser, också dokusåpor som Dallas och Dynasty. Detsamma kan också sägas om Kennedyberättelsen. Kanske innehåller den till och med ”allt”, med råge, om man säger så. Berättelsen är överfylld med intriger och förgreningar åt olika håll. Politiska förvecklingar, drömmar av olika slag, kollektiva, personliga ambitioner, detta som brukar gå under beteckningen The American Dream, en mångbottnad historia i sig.

– I Kennedyberättelsen finns också mörkare sidor av olika slag, som gäller både själva karaktärens mer problematiska sidor, med beroenden av olika slag som knappast är speciellt hälsosamma för en politisk ledare, och det amerikanska samhällets dito. Vem mördade Kennedy? Varför mördades han? Var Lee Harvey Oswald gärningsman eller syndabock? Troligen det senare om man får tro konspirationsteoretikerna som ändå så lätt hamnar i något annat, ett sökande med klara inslag av paranoia. Maffian, Hollywood, Marilyn Monroe, Sinatra, Exilkubanerna, Grisbukten, New Orleans- och Texas-gangstrar, Kennedyklanens historia,
J. Edgar Hoover, allt passerar förbi som någon slags delirisk dröm, lite som i finalen i Fellinis klassiker , en film från samma år som skotten i Dallas. Hur lätt kan detta inte förvandlas till ett film noir-manuskript? Ju mer man börjar gräva desto djupare sjunker man ner i kaosets och paranoians kvicksand. Oliver Stones politiska thriller JFK från 1991 är ett bra exempel på en berättelse med film noir- och paranoida drag, en mycket sevärd film som förstås inte kan nå botten i denna oändligt komplexa berättelse. Om det nu är en berättelse.

Hur kan man överhuvudtaget få något grepp om det hela? 

– Om man väljer att se det som en berättelse måste utgångspunkten vara det brutala dödssättet, som samtidigt lyfter upp berättelsen om president Kennedy till en annan nivå, en annan genre, myten, vilken ju som jag tror att Roland Barthes någon gång sagt,  gör sitt bästa för att sopa igen spåren från det historiska skiktet i berättelsen.

När berättelsen expanderar som den gör i det här fallet, då finns där ett nästan oändligt antal mindre berättelser och intrigtrådar. Framför allt finns där en berättelse som säger något, inte i första hand om Kennedy och hans familj, hans bakgrund, hans intressen, drömmar, förhoppningar, utan om hela samhället, om dess drömmar och förhoppningar, om dess mardrömmar och skräckscenarier.

– I Kennedymyten finns flera sådana drömmar, aktiverade genom kodordet JFK.

Som till exempel?

– Den kanske viktigaste är myten om ett Amerika som leder världen moraliskt, ekonomiskt, kulturellt och militärt. Kennedy var en retorikens mästare, framför allt i sina tal, skrivna av spökskrivare som de intellektuella rådgivarna Ted  Sorensen och Arthur Schlesinger, den förre jurist till utbildningen, den senare historiker och ledande intellektuell. Sorensen ska ju rentav ha skrivit större delen av det som tidigare betraktades som Kennedys magnum opus i bokväg, Profiles in Courage som fick ett Pulitzerpris i biografiavdelningen 1957.

– Det Kennedy gjorde så mästerligt var att spänna en vagn där han själv satt som körkarl, en vagn som kunde appellera till Amerika, till ungdomen, till alla de som blickade framåt och uppåt, mot rymden, mot vetenskapen, konsten, kulturen, The New Frontier, som han kallade det med en typiskt amerikansk bild, new hämtat från bland annat Roosevelts New Deal och frontier ett begrepp som band samman Kennedy med äldre myter som Daniel Boone, Alamo, vägen västerut, Manifest Destiny.

– En senare återskapad bild av stämningarna vid den här tiden hos den amerikanska ungdomen, dess tilltro till denna så typiskt amerikanska dröm, ett slags Gatsbydröm om man försöker se den i ett mer kritiskt ljus, finns i Steely Dan-frontfiguren Donald Fagens skiva från 1981, The Nightfly. Speciellt ett par låtar framstår som nyckellåtar, dels I.G.Y., står för The International Geophysical Year och var ett projekt för vetenskapsutveckling hos framförallt unga amerikaner, de facto inföll det redan på Eisenhoovers tid i slutet av 50-talet och dels The New Frontier med de avslutande raderna We’ll open up the doors and climb into the dawn / Confess your passion your secret fear / Prepare to meet the challenge of the new frontier.

– Kennedy skapade alltså en tydlig början, ett slags zero hour, en nollpunkt historiskt sett när han blev president i januari 1960. Ändpunkten inföll då mindre än fyra år senare, i november 1963. Här öppnas som jag ser det ett mytiskt fönster i det historiska berättandet, något änkan efter den mördade presidenten, Jacqueline Kennedy, med sin näsa för litteratur, berättelser, stil och raffinemang var den som mer än kanske någon annan såg till att bygga. Hon hade en tämligen förmögen bakgrund, lik den hos Kennedy, jobbade som redaktör på ett stort New York-bokförlag och var stilmässigt en motsvarighet till filmens Audrey Hepburn, och om man så vill en förlaga till dagens Sex and the City-kvinnor. John F. Kennedy var ju, så hette det då, intresserad av en musical på Broadway, Lerner & Loewes Camelot, om kung Arhur och dennes hov i slottet Camelot. Han lyssnade nästan dagligen på den inspelade Camelotmusiken från Broadwayshowen som också låg etta i USA på skivförsäljningstoppen i hela 60 veckor. Änkan Jackie såg till att Camelotmyten fick en ny tillämpning när hon lät sig intervjuas av journalisten och historikern Theodore H. White för bildtidningen Lif­e. Camelot-temat blev reportagets centrala budskap och genomslagskraften blev enorm då Life vid den här tiden hade 30 miljo­ner läsare runtom i världen.

White skrev senare att han ångrade den roll han spelade i att myten om Kennedyeran och Camelot etablerades bland allmänheten, han visste att den var mer sentimental än sann när det gällde JFK?     

– Precis, effekten blev en förtrollning av eran, ett slags Dream Time som essäisten Geoffrey O’Brien från New York kallat hela 60-talet. I backspegeln framstår Kennedyåren därmed som de stora löftenas och även de stora utmaningarnas gyllene tidsera och Kennedy som den idealist som kunde ha förverkligat dem om han blott hade fått leva.

Just dessa oinfriade löften om en ny tid som Kennedy kom att symbolisera, spelar säkert en viktig roll i den känsla av vanmakt och sorg som hans tragiska död utlöste. Ett sorgearbete som femtio år senare ännu inte verkar vara avklarat?      

– Känslan av förlust, som blir en annan berättelse med mytisk innebörd, är ett viktigt kapitel i sig. För mig som populärkulturforskare finns det några poplåtar från 60-talet som försöker fånga in den här känslan av oåterkallelig förlust, sorg och förstämning som blir speciellt anmärkningsvärda. En sådan sång är soul-balladsångaren Bobby Hebbs underbart melankoliska Sunny som sägs vara skriven dagarna efter mordet, samtidigt hade också Hebbs äldre bror Harold knivhuggits till döds utanför en nattklubb i Nashville, något myten lätt glömmer bort. En annan liknande låt är den amerikanska folkrockgruppen The Byrds mycket stilfulla ballad från 1965, He Was A Friend of Mine, en folksång med ändrad text till JFK:s minne. Brian Wilson, The Beach Boys geniförklarade förgrundsfigur, skrev kvällen efter mordet en annan finstämd  ballad, The Warmth of the Sun.

– Och som ett slags sammanfattning av hur alla de som var goda försvann, sången Abraham, Martin & John som 1968 gjordes i en hitversion av singer-songwritern Dion med ett förflutet i femtiotalets doo-wop, i Dion & the Belmonts. Sången handlar ju om fyra amerikanska ikoner som samtliga föll offer för en eller flera mördares kulor, Abraham Lincoln, Martin Luther King, John F. Kennedy och dennes bror Robert F. Kennedy, som inte nämns i sångtiteln. Tragedin får alltså en amerikansk infattning, kommer att ingå i ett kretslopp av sånger, i ett land som har en märklig fascination för våld och ond, bråd död, murder ballads och liknande. Också i denna större berättelse kommer Kennedyberättelsen och -tragiken att få en viktig plats.

FD Sven-Erik Klinkmann har forskat i populära ikoner och populärt fantiserande (popular imagination) och doktorerat på en avhandling om Elvis Presley, Elvis Presley  – den karnevalistiske kungen (Åbo Akademi 1999). Han är docent i folkloristik, särskilt populärkultur, vid Åbo Akademi och leder ett forskningsprojekt med arbetsnamnet Bitar av samma pussel? Intersektionella perspektiv på det svenska i Finland, finansierat av Svenska litteratursällskapet i Finland. Ett antal av hans texter om populära ikoner, bland annat Elvis, prinsessan Diana och Johnny Cash, finns samlade i volymen Populära fantasier från Diana till Bayou Country (2002).