En ökad ström röster konkurrerar om hur verkligheten ska beskrivas, vilket påverkar mediernas innehåll. Alla har hört om snuttifiering, men det har också skett en annan förändring. Vi lyfter abstraktionsnivån ett snäpp och försöker se vilka kulturella strömningar som lägger press på dagens journalister.

Text & foto: Nicklas Hägen

Massmediernas arbetsvillkor, synen på dem och deras roll har under många år genomgått en långsam förändring. Dagstidningarna för en ständig kamp mot minskande prenumerantskaror och krympande budgeter. Samtidigt går sensationsmedierna framåt på nätet och public service-­bolaget Yle har på ett helt nytt sätt tvingats börja motivera sitt existensberättigande.

Det finns ett par uppenbara förklaringar till förändringen. Dels är några få mediehus efter internets och de sociala mediernas genomslag inte längre ensamma om att ha råd med eller tillgång till produktionsmedlen. Dels har en marknadsekonomisk logik anammats i allt större omfattning, något som kanske främst syns i hur man debatterar Yles position.

I viss mån går dessa tendenser att se som en del av en större kulturell och samhällelig förändring som pågått flera decennier, en förändring av vilka vi är och ska vara som människor.
– Idag förväntas alla ha en åsikt. Vi förväntas ha en röst och förväntas uttrycka den. Det är nån form av demokratisering av röst, som inte nödvändigtvis behöver vara en bra sak, säger Sofie Strandén-Backa, folkloristikforskare som doktorerat vid Åbo Akademi.

Ett yrke med anspråk

Man kan börja med att ta avstamp i hur journalistiken professionaliseras. Med varje yrkesgrupps professionalitet följer nämligen ett anspråk på att vara bättre än andra grupper inom olika områden där man vill befästa sin auktoritet. Auktoriteten kan bestå i att yrket ger vissa personers yttranden en större tyngd eller legitimitet inom det område yrket rör.
– Vi har en ganska stor övertro på utbildningsväsendet. Har man en examen från rätt ställe tillskrivs man också auktoriteten eller makten att göra det ena eller andra, säger Strandén-Backa.

– Man gör olika inmutningar på professionsfältet av områden man är bra på och det är förstås alltid den gren man själv företräder som är mest lämpad för det som görs. Inom professionalitetsforskningen talar man om stängningsmekanismer i förhållande till andra inom samma professionsfält, genom vilka man markerar att det här är det område vi är proffs på – ni andra är det inte.

Mest konkret blir det i fall där man har en juridisk rätt att göra saker som andra inte får göra, till exempel skriva ut läkemedel eller utföra operationer. Just läkaryrket är ett bra exempel eftersom här finns tydligt och starkt hierarkiskt fastslagna gränser mellan till exempel vem som gör och får göra vad: vem som gör ”läkarsaker” och vem som gör ”sjuksköterskesaker”. Dessutom är det starka gränser mellan läkarkåren och konkurrerande yrken, till exempel läkare och kiropraktiker, kinesiologer eller homeopater – men också mellan dessa övriga grupper som bygger sina behandlingar på ett annat sätt att tänka än den vanliga västerländska skolmedicinen.

Journalistkårens gränser är inte lika tydliga. Man kan inte dömas i domstol om man ertappas för att utan journalistexamen ha skrivit en artikel i en tidning. Visserligen finns det en pressetisk nämnd som granskar massmediernas innehåll och en för innehållet ansvarig chefredaktör men journalist är ändå inte en profession med tydliga gränser, det är öppet för alla att söka arbete på en redaktion.

Samtidigt gör journalister anspråk på att beskriva världen bättre, intressantare och rättvisare än andra berättare och skribenter. Man gör det dessutom snabbt och begripligt. Journalister gör på det här sättet en inmutning av ett område som tillhör deras profession och varpå den kommersiella verksamheten bygger.

– Inom medicinen ska en legitimation se till att ge människor tillit till det en utövande läkare gör. Som journalist har man vissa fördelar som hör ihop med skyldigheter, men det finns ingen legitimation som ger en journalist rätt att utöva sitt yrke, säger Strandén-Backa.

– Trots det har journalistiken absolut en specialstatus, för en journalist ska ju ge röst åt ett fenomen, personer och händelser på ett sätt som beskrivs som samt antas och förväntas vara objektivt eller neutralt, ibland i motsats till andra typer av beskrivningar. Det gäller kanske framför allt journalister med utbildning i branschen. De har lärt sig sina etiska regler och framhåller ofta att de är opartiska. Genom sin utbildning införlivas de i en föreställning om att de producerar objektiv och neutral rapportering av världen där de inte tar ställning. Jag är övertygad om att de själva är övertygade om att det är det de gör.

Hur ska verkligheten beskrivas?

Det verkar idag finnas en ökad skara människor som inte skriver under den bild av världen som medierna representerar. Verkligheten i sensationsmedier och debatterande bloggar ser ofta annorlunda ut än den gör i de etablerade medierna. Dessa svarar mot en beställning på en annan ”berättelse” än den de etablerade medierna ger.

– Det finns många personer som upplever att det som rapporteras i massmedierna inte ger rätt bild av världen. Upplevelsen av att man blir missförstådd eller av att man inte känner igen sig i eller omfattar beskrivningen, leder kanske till att man försöker göra sin egen stämma hörd. Man vill ta saken i egna händer och visa hur det egentligen är, säger Strandén-Backa.

– Det som yrkesgruppen gör sägs inte vara tillräckligt, det är fel, styrs av politiska intressen, man glömmer människan, ser inte helheten och så vidare.

Enligt Strandén-Backa är ”postmodernitet” ett slitet men fungerande begrepp för att förstå utvecklingen. Till det postmoderna, det som kännetecknar vår tid, hör nämligen ett uppluckrande av gamla institutioner – till exempel massmedier, ordningsmakt och utbildningsväsende – med en minskad tilltro till dem och ett ifrågasättande av deras tidigare rätt självklara auktoritet. Individen upplever sig själv och sina upplevelser som allt viktigare.

– Det är inte alltför länge sedan man steg av cykeln och neg eller bugade åt läraren när man mötte honom på vägen. Samma sak med prästen eller läkaren, säger Strandén-Backa.
– De självklara auktoriteterna finns inte längre, de ska på ett paradoxalt sätt förtjäna sin auktoritet.

När de befästa institutionerna eller en etablerad expertis ifrågasätts sker samtidigt en ”avprofessionalisering” av de yrken som är förknippade med dem. Denna tendens syns inom många områden. Gatupatrullerna utmanar ordningsmaktens yrkesområde, modebloggare blir kläddesigners och många som skriver ut sig ur kyrkan tror på något privat, för att ta några exempel.

Mediernas verklighetsbeskrivning har kanske alltid ifrågasatts och kritiserats, men aldrig som på webben. För att starta en blogg eller en nättidning krävs nämligen varken utbildning, anställning eller några verktyg som de flesta inte redan har. Man kan med andra ord strunta i den gamla institutionen och ändå nå mängder med läsare, lyssnare eller tittare, som inte heller verkar tycka att det spelar någon större kvalitativ roll om personen är utbildad och erfaren journalist eller inte, så länge innehållet motsvarar en efterfrågan och dessutom är gratis.

Mängden röster har ökat explosionsartat och beskrivningen av verkligheten har på så sätt demokratiserats. Det här hotar det område journalisterna inmutat som sin expertis och yrkeskårens givna auktoritet.
I viss mån använder journalister ännu den gamla auktoriteten att redaktionellt bestämma innehåll och vinkling utifrån yrkeskunskap och professionell bakgrund – men man börjar i högre grad bygga sitt innehåll utifrån sin tänkta läsare, inte sällan efter att man genom marknadsundersökningar rakt ut frågat. Strandén-Backa håller med om att dagstidningarnas situation varit svår att lösa på ett annat sätt när läsarna söker sig till ett annat innehåll, men konsekvensen är att läsaren, och varför inte också tittaren och lyssnaren, har övertagit en del av auktoriteten och börjat behandlas som en kund vars intressen måste beaktas.

Inte heller Yle, som i egenskap av public service-bolag inte borde styras på kommersiella premisser, kommer undan. Missnöjda mediekonsumenter anklagar bolaget för att vara politiskt styrt, konkurrensförvrängande eller bara ett slöseri på skattepengar. Bolagets ställning har knappast någonsin varit så ifrågasatt som nu. Det är ängsligt på mediemarknaden.

– Det här syns i innehållet som något jag skulle vilja kalla för en ”smoothiefiering” av medierna. En dagstidning kan använda ett helt uppslag till recept på smoothies som illustreras med trendiga glas dekorerade med citronmeliss och liknande, säger Strandén-Backa.

– Dagstidningar, och kanske andra medier, har problem med att folk inte vill betala för det som produceras. Man vädjar ”Välj mig!” till sina kunder och försöker göra sig så tilltalande som möjligt för den breda allmänheten. Och låter man allmänheten välja, vill den oftast invaggas i en falsk säkerhet om att allt är bra.

Visserligen, säger hon, påminner oss tidningarna om världens hemskheter med drunknade barn som flyter upp på Medelhavets stränder. Men snarare än att aktivt leda till en förändring ska de här inslagen främst påminna oss om hur bra vi har det.
– Jag tror inte folk vill se, höra och veta om hur allas vårt sätt att leva och verka idag påverkar närmiljön och världen i stort. Det tar bort så mycket av det moderna sättet att leva där man kan ta sig en resa till Italien då och då, eller sitta och påskpyssla i stället för att hugga ved för att man inte ska frysa ihjäl, säger Strandén-Backa.

– Grävande journalistik kräver stora resurser, både tidsmässiga och ekonomiska. Samma sak är det med vetenskap där man faktiskt kommer fram till något nytt, något som är omkullkastande. Av bra vetenskap och journalistik ska man helst känna ett visst obehag, det ska skaka om mig i det jag tidigare trott på. Men det vill vi inte betala för.

Svarar mot en otrygg beställning

De etablerade mediernas smoothiefiering går hand i hand med sensations- eller ”motmediernas” uppsving: dessa undergräver den etablerade journalistikens kod och skapar ett annat nyhetsflöde som svarar mot många läsares världsbild genom att uppbygga hot och vädja till människors fördomar och känslor, ofta rädsla – sådant som man inom den skolade delen av journalistiken traditionellt ansett vara lågt och velat höja sig över.

– Det finns en politisk korrekthet i de etablerade medierna som väldigt tydligt visar vilka åsikter man förväntas ha i det moderna Finland. Värderingar som uttrycks i sensationsmedier som MV-lehti är antagligen chockerande för merparten av finländarna, och man har svårt att föreställa sig att det finns folk som tycker så, säger Strandén-Backa.

Alf Rehn brukar tala om ”självklarhetens mur”, ett begrepp myntat av professor emeritus Claes Gustafsson. Ens underliggande värderingar är självklarheter för en och man förstår inte att det finns något annat förrän det slår mot muren.

Att efterfrågan på sensationsmedier blivit så stor att den påverkar hur och vad som tas upp också i andra medier är bundet till hela samhällsförändringen på ett sätt där det är svårt att direkt skilja på orsak och verkan. Men medierna har som en av auktoriteterna på verklighetsbeskrivning bidragit till en samhällstrygghet som under postmoderniteten – genom till exempel globalisering, urbanisering och en på konkurrens uppbyggd marknadsekonomi – lösts upp.

I det här sammanhanget kan motmediernas nationalistiska drag ses som ett uttryck för en längtan efter en självklar gemenskap där tillhörighet inte är en prestation, och deras konservativa drag ett uttryck för en nostalgisk längtan tillbaka till ett enklare förflutet.
– Om ett samhälle blir för stort, grupperna blir för abstrakta och man inte har en självklar tillhörighet till en gemenskap, tror jag det finns en risk att man börjar se spöken och fiender överallt. Om man är trygg i sin egen omgivning känner man sig inte hotad av främmande element som kommer in, eftersom det finns självklara sätt att hantera det främmande på. Den tryggheten finns inte riktigt nu. Man har kanske inte ens självklara vänner och en familj där ens plats är given, säger Strandén-Backa.

– I de gamla samhällena bodde man tillsammans i en by, arbetade ihop och hjälpte varandra genom talko. Man grälade också förskräckligt mycket, men man hade likartade grundvärderingar. De kunde variera, men från 1500-talet framåt kom de kraftigt genom kyrkan. Jag säger inte att det har varit så bra eller att det varit ett enkelt liv, men man visste vad som gällde och det gav en trygghet och säkerhet.

Medierna ger inte längre en samlande berättelse. Genom internet finns både en möjlighet att uttrycka det individen inte tycker blir sagt och en möjlighet att nå likasinnade runtom världen från den egna datorn, men i det stora utbudet information och åsikter blir mediebeteendet splittrat och geografiskt spritt. I förlängningen betyder det här att man kan bo vägg i vägg med sin granne utan att dela de berättelser som långt ligger till grund för – och skapas utifrån – en gemensam världssyn och gemensamma värderingar. Det är postmoderniteten i ett nötskal.

 

Bakgrund

Krig och ortnamn

Sofie Strandén-Backa doktorerade år 2010 i folkloristik vid Åbo Akademi med avhandlingen ”I eld, i blod, i frost, i svält”. Möten med veteraners, lottors och sjuksköterskors berättande om krig.
Efter det har hon bland annat varit involverad i forskningsprojektet ”Bitar av samma pussel? Intersektionella perspektiv på svenskt i Finland” som finansierades av Svenska litteratursällskapet. Där skrev hon om den debatt om ortnamn som fördes i finlandssvenska dagstidningar efter att Paula Wilson i sin bok Röster från forntiden gett en annan tolkning av finlandssvenska ortnamn än den som den etablerade ortnamnsforskningen framför.

– Ett lager av debatten var en strid om vilken slags kunskap, vilken slags utbildningsbakgrund som en person behöver för att kunna uttala sig om ortnamn. Genom en professionaliseringsanalys av ortnamnsforskarnas debattinlägg kan man synliggöra deras så kallade stängningsstrategier i relation till Paula Wilson, som uppfattas som en hotfull inkräktare på deras område, säger Strandén-Backa.
– Själva debatten var intensiv, aggressiv och känsloladdad. Jag tolkar den, och professionaliseringsstrategin, som en kollektiv hanteringsstrategi av nationellt minoritetsskap i relation till en nationell stor berättelse om Finland.