I artikelpaketet om Mellanöstern i förra numret av MfÅA framkom det att Osama al-Aloulou var på väg på ett besök i sitt hemland Syrien. Han är nyligen återkommen från sin resa. Här berättar han om den.
Kanske jag borde vara lite lättad över att vara tillbaka levande i Finland – jag är inte ens skadad. Men jag känner skuld över att oskyldiga människor i Syrien och Turkiet lider och dör utan att jag kan göra något åt det. Jag har mentala ärr, och nu sedan jag återvänt till Finland vaknar jag till förfärliga syner jag sett i Syren. Jag sover inte väl om nätterna. Jag vaknar ofta skrikande. De flesta i Syrien har inte möjligheten att fly som jag gjort. Men jag är glad att vara vid liv.
Jag anlände till Istanbul på juldagen. Mina föräldrar och tre av mina syskon har levt i Istanbul sedan ett år tillbaka. De flydde från Syrien sedan den Islamska staten (IS) erövrade vår hemstad och började mörda alla som stred eller arbetade för Fria syriska armén (FSA). Mellan 2012 och 2013 var min far domare i en nyetablerad domstol som stiftats av FSA. Att han arbetat som domare under FSA:s auktoritet var tillräckligt för att han skulle bli anklagad för att vara murtadd, en avfälling. Straffet IS utmäter mot avfällingar är avrättning. Den Islamska staten ser nästan vilken muslim som helst som inte flyttar tillbaka till sitt ursprungsland och lever enligt landets lag och samtidigt underordnar sig kalifen Abu Bakr Al baghdadi som en murtadd. Att avrätta en murtadd har ett större värde än att avrätta en kafir, en otrogen. Detta för att en murtadd anses vara en osynlig fiende till islam.
Mina föräldrar och syskon tog varmt emot mig, de verkade glada. Men när jag vaknade upp nästa morgon såg jag alla sitta i rummet, gråtande.
Jag kände panik. Jag frågade: ”Vad är det som händer, varför gråter ni?”
”För två dagar sedan dödades vår trettiotreårige kusin Adel. Vi ville inte störa din ankomst”, svarade min syster.
Adel hade varit nära oss alla. Han var en ärlig, vacker och hårt arbetande man. Han var en professionell smed. Adel arbetade tre månader i Turkiet men fick aldrig betalt – på samma sätt som det gått för tusentals syriska arbetare i Turkiet. Adel tvingades återvända till Syrien när han blev utan pengar. Då han kom tillbaka till Syrien erbjöd Islamska staten honom och hans yngre bror ett jobb med mycket hög lön i jämförelse med andra yrken. Han antog erbjudandet och reste till staden Raqqa i östra Syrien. Hans jobb var att bygga små missiler, självdrivna projektiler och raketer i en 2?000 kvadratmeter stor fabrik. Medan min andra kusin, Adels bror, gav sig ut för att handla mitt på dagen bombades fabriken av flygplan från den internationella koalitionen mot IS. I bombningen dödades Adel och alla hans arbetskamrater – deras armar och ben slets av.
IS ville att Adels bror skulle identifiera de döda så att de anhöriga kunde informeras. Det var hemskt för Adels bror att se Adels bortslitna armar och ben. IS tvingade honom att under flera dagar noggrant studera de avslitna armarna och benen och koppla ihop dem med kroppar. Adels bror lider nu av svåra psykologiska problem säger hans mor.
Jag och min familj väntar alltid på sorgliga nyheter från Syrien. Vi läser namnen på de som dödats efter flygbombningarna av antingen koalitionen eller regimen, vi läser namnen på de som avrättats av IS i staden där mina syskon bor.
Jag stannade två veckor med min familj. Sedan fortsatte jag mot Syrien. Min äldsta bror kom till Turkiet för att beledsaga mig medan jag reste i Syrien. Detta för att han var ängslig för att jag skulle stöta på problem med de olika stridande grupperna – särskilt med IS och deras vägspärrar.
Vi tog oss över den turkiska gränsen till Syrien efter att ha väntat en dag. Väntandet berodde på de många människorna som ville över och på den turkiska polisens byråkrati. Jag blev många gånger varnad av släktingar, vänner och människor jag mötte att inte gå till de av IS kontrollerade städerna. Det skulle ha betytt att jag inte kunde besöka till min hemstad. Jag stannade två dagar i Syrien innan jag bad min bror ta sig till vår hemstad ensam. Jag var rädd för att bli arresterad av IS.
De följande dagarna led jag av ljudet från bomber och skriken från döende människor. Jag såg människor med sina armar och ben bortsprängda. Jag såg ännu ohyggligare saker.
Jag kommer särskilt ihåg en bombattack som dödade tjugo människor. Jag reste med bil tillsammans med en vän i området nära gränsen mot de IS-kontrollerade områdena. Vi närmade oss en vägspärr som upprätthålls av al-Nusra, al-Qaidas gren i Syrien. En bil från den IS-kontrollerade staden närmade sig vägspärren när bilens förare sprängde sig själv. Fyra krigare dödades. När folk såg explosionen rusade de till vägspärren för att se om någon av de fyra klarat sig. Sekunderna efter kom en annan bil med en självmordsbombare och då dödades alla de som rusat för att hjälpa de fyra.
Det var fruktansvärt att se människor dö. Jag tyckte att jag själv borde ha varit bland de som dödades. Men jag överlevde.
Osama al-Aloulou, magisterstuderande i Mänskliga rättigheter vid Åbo Akademi.
• Texten är översatt från engelska av Marcus Prest.