Häradsåklagare Kalle Kulmala anser att processen mot Anneli Auer drog ut på tiden på grund av att förundersökningen var bristfällig och på grund av att barnen börjar berätta ett år efter den första rättegången.
Text: Marcus Prest
Häradsåklagare Kalle Kulmala har representerat åklagarsidan mot Anneli Auer i samtliga mordrättegångar mot henne. I den första omgången rättegångar 2010 arbetade Kulmala tillsammans med Jarmo Valkama. I den andra omgången tillsammans med Paula Pajula. Kalle Kulmala har inte varit delaktig i sexualbrottsrättegångarna i Åbo.
Var du med i den grupp poliser som delade polisens material och som samlades en gång i månaden för att diskutera utredningen – alltså den grupp som åklagare Jarmo Valkama lär ha varit med i från början?
– Nej, jag kopplades in på fallet först 2009 då man ansåg att det kan vara bra med en åklagare till.
Vad var det som gjorde att processen mot Anneli Auer var så svår och att den drog ut så på tiden?
– För det första brukar ju den första aspekten du tog upp leda till den andra: svårt tar länge. Men man kan säga att det finns två avgörande orsaker till att det hela drog ut på tiden som det gjorde.
– Ett: Det som skedde i den omedelbara brottsutredningen och den närmaste tiden efter det. Vissa saker togs inte i beaktande då i det inledande skedet av utredningen. Så här i efterhand sett är det det här som leder till att fallet tas upp på nytt två och ett halvt år senare.
– Två: De yngre barnen började berätta 2011. Det gav upphov till en mycket omfattande utredning som först ledde till en rättegång med fokus på sexualbrotten – den rättegången genade förbi den nya mordrättegången som skulle upp i Björneborgs tingsrätt.
Vad blev förbisett i utredningens inledande skeden?
– Utredningen utgick väldigt starkt från att det var en utomstående förövare som låg bakom mordet. Man måste alltid hålla alla möjligheter öppna. Man borde ha undersökt Auer bättre och man borde ha undersökt bostaden bättre. Om man gjort allt detta bättre skulle det sannolikt ha påverkat framtida rättegångar – utan att ta jag nu tar ställning till åt vilket håll det skulle ha gjort det.
Vilken typ av undersökning borde man ha gjort på Auer?
– Till exempel blodfläcken på hennes fot borde ha analyserats – från vem kommer blodet?
Hörde ni CKP:s Markku Tuominen som bland annat har varit med och utrett Bodom-morden och mordet på Eveliina Lappalainen?
– Markku Tuominen var inkopplad på fallet i ett tidigt skede. Han diskuterade med Auer. Men det kom inte fram något särskilt av vikt i de diskussionerna han förde då.
Hade ni på åklagarsidan tillgång till Helina Häkkänens profilering av gärningsmannen?
– Profileringen som hon gjorde i december 2006 hade ingen relevans mer i rättegången mot Auer. Den profileringen gjordes under andra utgångspunkter, nämligen att det handlade om en utomstående mördare.
Hörde ni Häkkänen?
– Hon vittnade med allmänna iakttagelser, som förövarens tillvägagångssätt, förövarens troliga förhållande till offret, sådana saker. De saker hon tog fram hjälpte inte oss att komma vidare med fallet.
Är det åklagarens uppgift att ta med även indicier som talar mot den misstänktes skuld?
– Åklagaren förutsätts ta i beaktande indicier som talar både för och emot. Och om något talar mot den misstänktes skuld får åklagaren inte undanhålla en sådan sak. Särskilt under förundersökningen ska varje sida av fallet belysas. Och under rättegången förändras rollerna en aning, då är det mera försvarets sak att ta upp saker som talar till den misstänktes fördel, men även om åklagarsidan inte är helt objektiv i det skedet mera är det fortfarande åklagarens uppgift att ta alla sidor av saken i beaktande.
– Det har ständigt lyfts upp att vi från åklagarsidan skulle ha dolt något. Det hör nog ihop med den enorma mängden material och sedan att utgångspunkten för utredningen ändrade.
– Från åklagarsidans synpunkt kom det ju dessutom fram en del bevis först i rättegångens slutskede som vi verkligen skulle haft nytta av tidigare.
Vilka bevis avser du?
– Fotografierna på terassfönstren. Där fanns blodstänk som på väggen utanför fönstret. Det skulle ha varit bra om de fotografierna varit med redan 2009.
– Men jag tror inte att något hållits borta med flit.
Hörde ni den tekniska utredaren Matti Mäkinen?
– Det fanns ingen orsak att höra Mäkinen. Han hade protokollfört den tekniska utredningen och det är protokollet man utgår från. Om det finns något att fråga om det som finns i protokollet kan man göra det, men det är inte den tekniska utredarens roll att ha synpunkter på fallet. Mäkinen hördes inte av åklagarsidan under rättegången, även om den tekniska utredarens roll naturligtvis är central i början av utredningen. Men den tekniska utredarens fynd ska vara protokollförda.
Hörde ni Juha Juotsenlahti?
– Nej. Han hade inga nya iakttagelser eller någon ny information gällande fallet. Han hade redan tidigare berättat om allt han kommit fram till och talat om sin uppfattning. Det var ju offentligt känt att han var övertygad om att förövaren var en utomstående. Till det skulle jag kunna säga att polisens roll är att ha en väldigt låg tröskel för att undersöka ett spår, det räcker om det finns en misstanke. Polisens tröskel för att utreda är i en helt annan kategori än det är för åklagaren att väcka åtal. Polisen ska agera när det finns anledning till misstanke, det är inte polisens sak att ta ställning till om det blir ett åtal eller inte. Polisen borde alltså som jag redan sagt ha undersökt Auer bättre direkt.
– Det var också ett stort problem i början av utredningen att så många i ansvarsposition hade en uttalad stark uppfattning om hur mordet gått till. Det hade varit bättre om fler hade hållit sin uppfattning för sig själva. Det ledde till att utredningen inte gjordes tillräckligt brett och grundligt från början. Många inblandade i utredningen är av åsikten att Auers roll bättre borde ha undersökts – men deras åsikt ledde inte till att det blev så.
Säger du att många inblandade i utredningen var av den åsikten redan i ett tidigt skede?
– Det är förstås förståeligt att man till att börja med utgick från att det var en utomstående förövare. Men man borde genast ha utrett Auers andel bättre. Det skulle ha gjort att vi sluppit en hel del förvecklingar. Spår blev kalla och folks minnen blev gamla.
När kommer de yngsta barnens berättelser in i bilden?
– Under sensommaren 2011, då får vi tillgång till några videoklipp med innehåll som gör att vi direkt inser att vi måste undersöka de berättelser som vi får höra där. Vi får in andra bevis också när vi går igenom materialet på nytt. Det kan vara värt att påpeka att det ska vara ganska tunga saker för att Högsta domstolens ska skicka ett fall tillbaka till tingsrätten.
Hur kommer ni över videoklippen och vem hade spelat in dem?
– De kom från där barnen bodde – det vill säga från Anneli Auers bror och hans familj. Han hade spelat in några videoklipp med barnens berättelser.
Har du under din karriär någonsin hört berättelser som de som de tre yngsta barnen berättade?
– Inte när det gäller mord. Men vad gäller sexualbrott är det inte ovanligt att sådana här berättelser kommer till ytan först flera år efter att de skett. Även om jag naturligtvis inte stött på många berättelser av det här slaget under min tid som åklagare.
Berättelserna om djävulsdyrkan avfärdade domstolen som otrovärdiga, hur påverkar det resten av berättelserna?
– När man hör vilda berättelser som de här måste man fundera över om de överhuvudtaget kan stämma. Och berättelserna som sådana håller ju inte för en dom – man måste hitta annan bevisning som stöder dem. Och om det finns delar av berättelserna som inte stämmer betyder det inte att alla delar är påhitt. Vi betraktar särskilt sonens (Sju år gammal vid mordet/Red.) vittnesmål som avgörande.
Kalle Kulmala poängterar att anledningen till att fallet dragit ut så på tiden har att göra med dess många vändningar.
– Enligt min uppfattning har allt skötts så snabbt som det går. Men sådant här händer, och tyvärr blir helhetstiden för processen då vad den blir. Och att det kan bli så här beror till exempel på att någon bestämmer sig för att börja berätta. Och på att materialet är så enormt stort. Eller så kommer det in nytt material under processen, på samma sätt som det nu kommer i rättegången mot Jari Aarnio som pågår som bäst – och är det så att det kommer in nytt relevant material så måste det materialet också tas med i behandlingen.
Om den slutliga domen i mordrättegången säger Kalle Kulmala:
– Vasa hovrätts dom har vi kommenterat i en femtiosidig inlaga där vi från åklagarsidan tar ställning i saken. Vi anser att man borde ha tagit vissa saker mera i beaktande, men i det här skedet ser jag ingen orsak att desto mera börja kommentera det här.