Gästkolumnisten Anna Sundelin skriver om hur konsumtion och materiell kultur väckt allt större intresse inom historieforskningen under de senaste åren.

 

MAMMA KÖP, pappa betalar!” Det var ett av många argument som kringvandrande handelsmän från Ryssland använde för att locka kunder i Finland i slutet av 1800-talet. I sina memoarer Sydämeni kirja (1949) beskriver skulptrisen Viivi Vallgren en handelsmans besök i barndomshemmet och de känslor som uppstod då varorna visades upp:
Mikä häikäisevä näky! Repun sisältö aivan kuin valaisi tuon puolipimeän tuvan. Siellä oli oikein Intian aarteita, itämaan tuoksuja, aniliiniväriä, kamferttia, ”ooteklommia”, pieniä pyöreitä peilejä, kauniita kultanuppisia ja pieniä posliinisia lintuneuloja, sormuksia, silkkiliinoja, punareunaisia kaulahuiveja joissa oli kirkkaansiniset raidat. Voi, voi, mikä suuri iloinen elämys, mutta samalla toivoton tuska, kun ei ollut rahapenniä olemattomassa kukkarossa.

Under senare delen av 1800-talet genomgick Finland en förändring, inte minst gällande handel och konsumtion. Skogsindustrin blomstrade och höjda löner gav skogsarbetarna och torparna större köpkraft. Samtidigt ökade tillgången till både industri- och kolonialvaror, vilket i sin tur hade som följd att antalet kringvandrade försäljare blev fler. På flera håll i Europa var minoritetsgrupper viktiga länkar då nya varorna och en ny typ av konsumtion spreds. Så var också fallet i Finland, där företrädare för etniska minoriteter och andra socialt utsatta grupper fann en möjlighet att försörja sig genom att bli kringvandrande försäljare.

De kringvandrande handelsmännen från Ryssland som besökte Finland under 1800- och början av 1900-talet väckte känslor. Irritation hos myndigheterna över en verksamhet som till stora delar skedde med oförtullade varor. Ilska hos de lokala handelsmännen över konkurrensen om kunderna. Rädsla bland barn som skrämdes med att de så kallade ”laukkuryssarna” skulle gömma dem i sina stora läderväskor och ta dem med sig. Men också nyfikenhet och förtjusning eftersom handelsmännen förde med sig nyheter från den stora världen och från grannbyn och deras besök därmed livade upp en något grå vardag.

Förutom att handelsmännen i sig väckte känslor, gjorde också deras varor det. Kunderna kände förväntan då artiklarna packades upp och presenterades, glädje över att få se, känna på och beundra utbudet av små och stora föremål och sorg då slantarna inte räckte till allt de önskade sig. Den som gjort uppköp kände sig stolt över att få klä sig i en ny kostym eller bära en ny sjal vid nästa besök i kyrkan eller något annat festligt tillfälle. Den som lurats att köpa en vara av dålig kvalitet eller till ett alltför högt pris upplevde missnöje och ilska.

Inom historisk forskning har konsumtion och den materiella kulturen väckt allt större intresse under de senaste åren. Det finns ett intresse för att studera föremål och känslor kopplade till dem. Hur och varför blir vi till exempel fästa vid föremål och hur har detta sett ut under olika tider? Hur har föremål använts för att utrycka känslor av olika slag, såsom kärlek eller saknad? Bland annat detta intresserar vi oss för inom projekten kring rörlig handel och kulturmöten vid ämnet historia. Vad berättar känslorna i källmaterialet om kontakterna mellan de kringvandrande handelsmännen, deras varor och kunder? Forskningen tar oss nära vardagslivet och visar hur människor påverkade sin egen tillvaro men också hur föremål påverkade dem.

Vem som köpte och vem som betalade spelar naturligtvis också roll. Måste pappa öppna plånboken än en gång?

Anna Sundelin
Skribenten är doktorand i historia vid Åbo Akademi.