Kolumnist Johan Meriluoto skriver om konkurrenstänkandet som hotar att sluka vårt omdöme.
OS I RIO är avklarat. Medaljskörden för Finlands del anses vara en besvikelse. Våra idrottare anses inte vara tillräckligt konkurrenskraftiga. Retoriken är inte helt olik den vi fått höra angående vårt ekonomiska läge: konkurrenskraften räcker inte till. Dessvärre vet vi inte hur vi ska påverka nivån på motståndet, i bägge fallen vet vi bara att konkurrensnivån gjort det svårare för oss att klara oss. Lösningen blir därför att höja den egna nivån. Alternativt kan vi rationalisera satsningarna till idrottsgrenar där nivån på konkurrensen inte ännu är så hård. Också här är parallellerna till den ekonomiska retoriken nära. ”Satsa på industrier där det (ännu) finns tillväxtpotential och säkrare vinster att ta hem.”
Den omedelbara frågan inom både idrott och ekonomi är således om vi bör föra in satsningen på det absoluta eller relativa spåret? I längden är det ändå fråga om samma sak: det handlar om att göra det svårare för någon annan att åka hem med vinsterna. Vinstsyftet är den underliggande drivkraften som gör att vi får det här att bli ett dilemma. Tar vi bort vinstsyftet från tävlingsidrott kvarstår motionsidrott. Ekonomisk aktivitet utan vinstmotiv är tvetydigare, åtminstone i en marknadsekonomisk kontext. Fastän motivet är klart är det ingen garanti för att firman ska göra vinst – firmor går bevisligen i konkurs hela tiden.
Ofta är det själva konkurrensen som gör att vinsterna minskar och att företag inte förmår eller finner det lönsamt att fortsätta existera. Följer vi dessutom konventionell neoklassisk teoribildning inom makroekonomin kan vi även påpeka att när konkurrensen uppfyller det ”perfekta” tillståndet uteblir vinsterna helt och hållet. Modellen förutsätter nämligen att ingen (enskild) aktör besitter sådan marknadsposition, information eller fördel att den kan påverka konkurrensnivån på annat sätt än att hålla den på topp när de agerar ”optimalt” enligt egen ”nyttomaximering”. Eller ja, det heter väl att alla i så fall vinner som konsumenter, inte långt ifrån tanken att alla också vinner som motionärer.
Vem det är som ska investera och producera när vinstutsikterna saknas kan nämnda modell dock inte berätta. På det teoretiska planet rör vi oss inte längre i en kapitalistisk värld utan i en värld som transcenderat vinster, ordningsföljder och hierarkier – en sorts postkapitalistisk fantasivärld där förekomsten av profiter snarare antyder defekta förhållanden och kollektiva misslyckanden.
Nu är det knappast någon förespråkare för fria marknader eller friare konkurrens som är villig att följa argumentet till ovannämnda slutpunkt. Det är snarare fråga om argument som vidrör tanken att en större skara aktörer ska ha möjlighet att konkurrera på så lika villkor som möjligt. Det goda är hoppet om effektivare resursutnyttjning, en effektivare och mångsidigare marknad. Men vad som menas med effektivitet är sällan klart formulerat. I bakgrunden finns kanske blott tanken att marknaden allokerar resurserna ”bäst”. När konkurrensen blir tillräckligt hård på ett område faller de minst konkurrenskraftiga aktörerna bort och därmed växer ett utrymme fram som gör profiterna möjliga för de som lyckas hålla sig kvar. Utslagningen är inte ett problem så länge det finns garantier för rättvisa regler, att alla följer reglerna och att ingen förhindras från att försöka på nytt.
Hur nära är vi inte det tävlingsideal vi alla fått lära oss i idrottssammanhang där den bäste må vinna, men att delta trots allt är det viktigaste? Så här kan vi legitimera både framgång och själva utslagningsspelets existens. Den samhällspolitiska kampen har däremot länge handlat om i vilken utsträckning vi ska tillåta spelmetaforens handlingslogik styra hanteringen av gemensamma ärenden. Tar vi retoriken kring regeringens konkurrenskraftspaket till oss verkar det som att vi inte längre ens har råd att välja var gränserna ska dras: enligt retoriken måste vi också konkurrera mot andra nationella samhällsekonomier. Krigsretoriken är nära när vi börjar hantera samhällsekonomiska frågor genom detta synsätt. Ser vi konkurrensen som en kamp mot andra, eller rentav som krig, då kan vi också legitimera urholkningen av regelverk som tidigare besparat områden från att dras in i tävlingstvång – ”så länge vi ändrar reglerna så att de skadar oss mindre än konkurrenterna är det värt det”.
När vi kommer så långt som att dylika regelverk börjar konkurrera med varandra har vi slutligen legitimerat den samhälleliga dystopin.
Att fortsätta prata om konkurrenskraft i dylikt sammanhang blir lite som att tolka härjande föräldrar under barnens fotbollsmach som en förebild. I längden tror jag ändå att de idrotts- och samhällssystem som inte dras in i blind konkurrensideologi och bäst klarar av att lindra konsekvenserna av återkommande misslyckanden som utslagningsspelets dynamik alltid förutsätter kommer att vinna. Det gäller att inte låta konkurrensmanin sluka omdömet för vad som är värt att konkurrera om.
Johan Meriluoto
doktorand i offentlig förvaltning vid Åbo Akademi