Väst är inte i krig mot islam och några större försök att systematisk smussla in sunnisalafistiska stridande till Sverige har man inte sett. Terroristexperten Magnus Ranstorp är ändå orolig över att många unga män och kvinnor med utländskt påbrå lever i sina egna bubblor utan anknytning till det omgivande samhället.
Text: Ari Nykvist
”Att stifta nya hårda lagar mot ökande terrorism är inte tillräckligt. Ett mer än hittills djupare och mer omfattande preventivt arbete med en lång rad förebyggande lokala åtgärder i länder som Sverige och Finland är i det här läget viktigare än någonsin.”
Det säger doktor Magnus Ranstorp, en av Europas ledande experter på terrorism och militanta islamska grupperingar såsom IS, al-Qaida, Hamas och Hizbollah. Han är forskningschef på institutionen för säkerhet, strategi och ledarskap vid Försvarshögskolan i Stockholm och leder avdelningen för terrorismstudier vid Försvarshögskolans Centrum för asymmetriska hot- och terrorismstudier, CATS.
Enligt Ranstorp har vi i väst relativiserat religionens och ideologins betydelse i det ökande antalet terroristhandlingar.
– I sekulariserade och individualiserade länder såsom Sverige och Finland har vi svårt att förstå att resten av världen är mycket mer kollektiviserad och religiös än vi och då de här två världarna möts, till exempel när asylsökande kommer hit, uppstår lätt en kulturkrock. I Sverige har våra politiker varit dåliga på att erkänna det här och därför också i hög grad misslyckats i den svenska integrationspolitiken.
Bekymrad över ett liv i ekokammare och bubblor
När Magnus Ranstorp besöker de invandrar- och flyktingtäta stadsdelarna i till exempel Malmö och Göteborg, blir han bekymrad. Där får en del unga män och kvinnor möjlighet att leva i en sorts dubbel filterbubbla.
– Med det menar jag att många av ungdomarna rent fysiskt lever och växer upp i en miljö där de får för lite kontakt med och stöd av olika svenska myndigheter och samverkande organisationer som kunde bidra till en bättre integration. Istället träffar de mest grannar, vänner, anhöriga och andra som är i samma situation som dem själva och via till exempel religiösa friskolor blir de också därför lättare att påverka av olika extrema gruppers rekryterare.
Men sedan lever de dessutom via sociala medier ett eget liv i ekokammare med egna avatarer, nätcommunityn och forum där samma ensidiga budskap ekar fram och tillbaka i en andra nätbaserad filterbubbla.
Redan i början av år 2013 var Ranstorp med i en utredning om problemet kring utländska stridande i Sverige, oftast jihadister. Rapporten föreslog att en nationell samordnare skulle utnämnas och genast därefter blev Mona Salin Sveriges första nationella samordnare mot våldsbejakande extremism.
Hon och hennes stab arbetar för att förbättra samverkan mellan myndigheter, kommuner och organisationer på nationell, regional och lokal nivå för att värna demokratin mot våldsbejakande extremism. Samordnaren ska också arbeta för att öka kunskapen om våldsbejakande extremism och främja utvecklingen av förebyggande metoder. Ranstorp skriver under samordnarens motto.
– Ingen föds till extremist. Tillsammans kan vi förebygga våldsbejakande extremism genom förebyggande arbete för att stärka individen och samhället. Till saken hör att vi ännu inte har sett några stora välplanerade försök till att systematiskt smussla in sunnisalafistiska stridande i Sverige.
Men då passen tas bort av liknande stridande i länder såsom Belgien och Frankrike, leder det till att de istället försöker ta sig in till Europa på förfalskade syriska pass.
Nätverk mot radikalisering
Ranstorp är också aktiv i EU:s eget nätverk för att bättre medvetengöra radikaliseringen av ungdomar, Radicalisation Awareness Network (RAN). Det var EU-kommissionär Cecilia Malmström som tillsammans med Ranstorp sparkade igång RAN år 2011.
Nätverket är en paraplyorganisation som kopplar ihop de som arbetar för att förhindra radikalisering och extrema våldshandlingar i Europa. Såväl religiösa ledare, socialarbetare och forskare som poliser och ungdomsledare som bor och verkar i sårbara städer är med i RAN. Nätverkets betydelse har ökat med det ökade antalet asylsökande också till Sverige.
Att helt stoppa strömmen av nya asylsökande till Sverige och Finland på grund av att ett litet antal jihadister kanske samtidigt smiter in, är enligt Ranstorp ingen bra lösning. De här personerna måste i stället lättare och snabbare än hittills kunna identifieras med hjälp av ett bättre samarbete mellan myndigheterna i EU bland annat kring passuppgifter och annan id-biometri.
Alla flyktingar och nya asylsökande kan inte heller dras över en kam. Det finns en hel del sekteristiska spänningar även mellan de olika flyktinggrupperna: olika islamiska synsätt och schatteringar, kristna flyktingars inställning till islam och tvärtom.
– Det handlar om en hel mosaik av helt olika individer med en pågående dynamik mellan de grupper de tillhör. Och visst, en del extrema grupper tycks bli allt mer våldsbenägna. Men färgerna och mönstret i det här kalejdoskopet ändras hela tiden där till exempel primärfärgerna kan bestå av sociopsykologiska faktorer såsom ursprungsland, spänningssökande, religiöst och ideologiskt grubbel, konfliktsökande, olika familjeband men också av både rent sociala och politiska faktorer.
Väst inte i krig mot islam
Magnus Ranstorp ifrågasätter det rätta i att lyfta fram religionen och ideologin som det enda eller ens den huvudsakliga bakomliggande faktorn för terroristattacker. Västvärlden är inte i krig med islam som en del författare och experter på islam ofta framhåller. Men tyvärr har just det narrativet, det sättet att berätta om vad som just nu pågår, förts in från periferin rakt in i centrum för allt fler tolkningar av säkerhetsläget i Europa.
– Det betyder ändå inte att vi ska blunda för att den extrema dogmatiska salafistiska tolkningen av islam i stor utsträckning vilar på strängt moralväkteri, bokstavstrogenhet, renhetsprincipen och en antidemokratisk syn med en egen jihadistiskt terminologi för samhällstyre.
Det är ändå svårt att hitta någon klar och enkel profil på de som brukar bli rekryterade till IS. Radikaliseringens motor har många cylindrar och kan bestå av en stark gruppdynamik, några få goda kompisar, den egna familjen och idag allt oftare sociala medier där olika symbolvärden ger en mening i livet.
– Jag är djupt bekymrad över det växande utanförskap invandrare och flyktingar i Sverige tvingas leva i. Infrastrukturen i de invandrartäta områdena bidrar till ökande klyftor och snart klarar samhället längre inte av de allt svårare sociala påfrestningarna. Det svenska politiska ledarskapet har helt enkelt inte klarat av sin uppgift att värna demokratin och alla invånares trygghet.
Mer förebyggande insatser på lokal nivå med olika kunskapscentrum och medborgarforum, psykologhjälp och stöd åt traumatiserade personer och familjer och bättre uppföljning i kriminalvården behövs som komplement till skärpt lagstiftning och högre straff.
– Ju mer repressalier, desto mer motreaktioner. I Malmö var jag med och tog fram en täckande handlingsplan för bättre integration av invandrare och flyktingar, en av de första i Nordeuropa. Sådant långsiktigt arbete ger avgjort bättre resultat än hårdare lagar.