Åtgärden att helt enkelt trycka upp pengar och dela ut dem vittnar om den finanspolitiska handlingsförlamningen i euroområdet.
I takt med att ECB och Mario Draghi missat inflationsmålet har diskussionen om centralbankens penningpolitiska instrument trappats upp. I grunden handlar diskussionen om huruvida de penningpolitiska instrumenten i dagsläget är tillräckliga för att överhuvudtaget lyckas åstadkomma en årlig inflationstakt om två procent. Inflationsmålet är dessutom det tydligast uttalade målet ECB har.
Hittills har köpen av privata och offentliga skuldbrev inte haft någon märkbar betydelse. Kritiker hävdar att penningpolitiken blivit ineffektiv då räntenivån ligger på botten: Draghis bazooka har förvandlats till en vattenpistol, i en situation där bankerna redan har mera likvida medel än vad de behöver. Stimulerande finanspolitik eftertraktas, men även här begränsar euroområdets gemensamma fiskala regler de offentliga budgetunderskottens storlek. Med andra ord tillåter reglerna inte expansiv finanspolitik i den omfattningen som skulle behövas för att få igång högre ekonomisk tillväxt, vilket också kunde höja prisutvecklingen till en nivå som är förenlig med ECB:s inflationsmål. Vad kan då göras i denna situation?
En tänkbar lösning som för närvarande verkar vara på tapeten, exempelvis via Martin Wolf vid Financial Times, är så kallade ”helikopterpengar”. Centralbanken skriver ut pengar och gör dem tillgängliga för allmänheten. Helikopterpengar skulle i detta sammanhang betyda att det är centralbanken som förverkligar finanspolitik under täckmanteln av penningpolitik. Enkelt och extraordinärt! Täckmanteln är nödvändig – att det uttryckligen handlar om att uppnå inflation och inget annat – eftersom andra motiv står i strid med centralbankens mandat. I praktiken är det den finanspolitiska stimulansen de flesta ändå efterlyser.
I samband med att finansieringsformen förknippas med sedelfinansiering av offentliga budgetunderskott ligger det också nära till hands att återkalla avskräckande hyperinflatoriska exempel av typen Weimar och Zimbabwe. Krigsmetaforer och myter vaknar till liv och centralbanksfinansieringen får rollen av ett sista oberäkneliga alternativ: the nuclear option, Pandoras ask, manna från himlen. Om inte annat, så bör vi i alla fall inse att inkomst utan vederlag på något sätt hänger ihop med moral. Återhållsamhet är färskvara vi inte får låta härskna. Själv tror jag det inte råder brist på dylik återhållsamhet i rådande kontext. Tvärtom, europolitiken verkar präglas av budgetfetischism, något som möjligen kunde avtrubba effekterna av helikopterpengar om sådan policy överhuvudtaget implementerades. I värsta fall skulle centralbanksfinansieringen av privata inkomster leda till att den offentliga sektorn finner tillfälle för ännu stramare budgetpolitik – en sorts kamrerekvivalens i äkta Maastrichtanda.
Skrämselscenarier åsido hittar vi subtilare anmärkningar om helikopterpengar i form av konventionell neoklassisk teoribildning. Här anses pengar ha en neutral karaktär på lång sikt. Penningneutralitet betyder helt enkelt att en ökning av penningmängden över tid endast påverkar nominella variabler, i detta fall prisnivån. På kort sikt är priserna inte flexibla och därför kan mera pengar bidra med att vi i lågkonjunkturer genom stimulanspolitik kan hitta tillbaka till ett reellt tillväxtsspår. Men modellen säger att i längden är priserna flexibla och då påverkas endast prisnivån om penninginfusionen hålls i gång. Vad gäller offentliga stimulanser via budgetunderskott är argumentationen likartad: på kort sikt effektivt, på lång sikt ej. Vid första åsyn verkar hithörande logik vettig. Men vad händer om vi tar en närmare blick på vad som menas med det ”långa loppet”?
Den första överraskningen är att det långa loppet inte nödvändigtvis syftar på kronologisk tid. Så vi vet inte när penningneutraliteten kickar in; efter fem eller femtio år, eller om förändringen är gradvis eller plötsligt. Ingen vet. Den andra överraskningen är att neutraliteten formellt syftar tillbaka på den teoretiska modellen när modellen beskrivet ett allmänt jämviktsläge. Med jämviktsläge menas inget mer komplicerat än att den matematiska modellen, som består av en uppsättning simultana ekvationer, har en prisvektor som garanterar en lösning. Implicit antyds att full sysselsättning råder och att den totala marknaden alltid utjämnas så att ingenting förblir osålt. För att detta ska ske behövs ytterligare antaganden som gör att modellen reduceras till en beskrivning av en representativ och optimerande aktör som agerar på en marknad bestående av en eller ett fåtal nyttigheter. Med dessa kvalifikationer i minnet kan vi slutligen hävda att pengar är neutrala på ”lång sikt”. Bevisföringen säger dock inget om huruvida penningneutraliteten uppfylls i en komplexare verklighet utanför modellen, i kalendertid.
Hur ska vi på bedöma denna helikopterfundering? Kanske så att mera likvida medel i allmänhetens händer antagligen har en större stimulansverkan än vad ECB och regeringarna tillsammans lyckats åstadkomma. Vad detta innebär i längden förbli oklart eftersom den konventionella teorin svårligen kan tillämpas i prognossyfte. Att helikopterpengar överlag tas fram som ett alternativ är förmodligen det tydligaste tecknet på den finanspolitiska handlingsförlamning hela euroområdet råkat ut för.
Johan Meriluoto
doktorand i offentlig förvaltning vid Åbo Akademi.