Att ett system fungerar på en ort är ingen garanti för att det kommer att fungera på en annan ort, även om förutsättningarna verkar vara väldigt likartade. För den som lägger grunden för ett hållbart industriellt ekosystem gäller det att ha en djup förståelse för alla aspekter i produktions- och konsumtionskretsloppet.
Text & foto: Marcus Prest
Ett hållbart industriellt ekosystem innebär att man tar i beaktande ekonomiska, miljömässiga och sociala aspekter i alla moment, inte enbart i produktionen utan även i konsumtionen av produkten och genom återanvänding av eventuella bioprodukter i alla faser av såväl produktionen och användningen. Anastasia Tsvetkova har i sin doktorsavhandling i industriell ekonomi vid Åbo Akademi tagit modellen för ett ekologiskt ekosystem till en konkret nivå genom att använda biogasproduktionen som ett testexempel.
– Som det är nu är biobränsleproduktionen organiserad enligt samma modell som den fossila bränsleproduktionen. Det är inte hållbart. Att transportera biomassan över långa sträckor, precis på samma sätt som man gör med olja, är inte vettigt på någon nivå alls, säger Tsvetkova.
Den stora skillnaden mellan en traditionell värdekedja och ett hållbart industriekosystem är kretsloppet: i det hållbara industriekosystemet samverkar de individuella delarna med varandra åt båda hållen, en kontrast till ett traditionellt system där riktningen vanligtvis är enkel.
– När det gäller biogas innebär det att raffinaderiet, själva biogasföretaget, är insatt i hur de parter som förser dem med råvara, det vill säga bönder som kan sälja dynga och spannmål måste ha garantier för att det man odlar köps, annars kan de inte lägga om produktionen. På samma sätt som raffinaderiet måste ha garantier för att de får råmaterialet. Och raffinaderiet kan igen förse bönderna med fördelaktigt prissatt rötmassa som de kan använda som gödsel, då finns redan där ett kretslopp där båda parter har nytta av varandra som är mer än bara köpare och säljare.
– En av svårigheterna med att sätta igång en storskalig biogasproduktion är att det inte är ekonomiskt hållbart att satsa på en individuell komponent, man måste göra en koordinerad satsning på ett helt system av leverantörer och användare av de olika biprodukterna.
– Industriekosystemen handlar om att ordna verksamheten på ett för systemet så hållbart sätt som möjligt: flödet av råvaror och produkter samordnas så att alla som samverkar i systemet har nytta av varandra och möjligast mycket av det som skapas i olika processer används effektivt. Det betyder att huvudprodukten hittar till konsumenten och att biprodukter kan återintroduceras till kretsloppet.
– Om man igen tar biogas som exempel innebär det att man måste förstå villkoren för produktion och villkoren för konsumtion, som vilka mängder som måste produceras och säljas för att produktionen ska ge avkastning. Och man måste också känna till kostnadsvillkoren för att, säg ett lokaltrafikbolag ska kunna tänka på att konvertera sin dieseldrivna bussflotta till en biogasdriven bussflotta. Lokaltrafikbolaget behöver vara säkert på vad gaspriset är en lång tid framöver och man måste veta att gas finns att tillgå.
För att ett lokaltrafikbolag ska konvertera till biogas behövs det dessutom att man bygger ut infrastruktur: en eller flera tankningsstationer för bussarna, och med stationerna logistiken för att få biogasen från producenterna till tankningsstationerna. När man har en infrastruktur och logistik på plats kan man se om man har förutsättningar att expandera. Man måste komma ihåg att för att en verksamhet verkligen skall vara hållbar måste den också vara lönsam, det räcker inte att den är miljömässigt och socialt hållbar.
– Ett hållbart industriekosystem innebär att man har goda relationer med alla delar i systemet – så att de olika delarna litar på varandra och känner ett helhetsansvar för systemet. I Sverige har man lyckats bra med att få det här ekosystemet för biogas att fungera i lokaltrafiken.
Varför fungerar motsvarande inte i Finland?
– En del av min tes är att ett komplext system som fungerar på ett ställe inte nödvändigtvis gör det på ett annat ställe.
– Varför biogasbussarna inte fått fotfäste i Finland beror på kulturella skillnader på ett praxisplan. De miljömässiga omständigheterna borde nämligen vara rätt lika. Det är kallt hälften av året, och så vidare. Samhällenas organisation liknar också varandra. Men det verkar som man i Sverige, generellt, är mindre misstänksam och mera villig att testa och införa nya system.
Vad skiljer produkttänkandet från ekosystemtänkandet?
– En ofta citerad fras är att man i dagens värld inte längre tävlar i produkter utan i ekosystem. Jag har försökt se på vad det betyder på en mera konkret nivå, det vill säga vad betyder det för indivuella företag.
Hur gör man då för att övergå från det ena till det andra: ändrar man på någon del och hoppas att hela ekologin förändras, eller måste man göra den där stora satsningen som du talade om nyss, det vill säga designa och bygga hela systemet från grunden?
– Ingen enskild del skapar ett helt system, men vice versa också: de flesta system är inte så rigida att de inte skulle tåla att en del fungerar dåligt.
– Men i utformningen av dessa ekosystem är ett av de återkommande problemen att individuella företag inte har en tillräcklig förståelse för sin egen del i kedjan. Det innebär också att det enskilda företaget inte inser sin potential och hur man kan dra nytta av systemet genom att få systemet att fungera bättre som en helhet. Man måste förstå att ens intressen och ansvar inte begränsar sig till sin egen individuella verksamhet.