När man granskar den ekonomiska forskning som ligger som grund för åstraminingspolitiken inställer sig frågor om hur den forskningen kommit till sina slutsatser.
Vem kommer ihåg termen ”growthsterity” – sammanfogningen av de engelska begreppen growth (tillväxt) och austerity (åtstramningspolitik)? Anno 2012 var åtminstone Jyrki Katainen och Alexander Stubb ivriga att dela med sig budskapet om hur Finlands strategi ut ur eurokrisen bestod av förtroendeskapande utgiftsbehärskning. Katainen förkunnade i Bryssel och Stubb i Paris. I samband med konferensen arrangerad av World Economic Forum i Istanbul samma år lär detta ännu ha diskuterats.
Efter det har det varit tystare. Orsaken till tystnaden är givetvis den att vi fick åtstramningspolitiken – i alla fall återhållsamheten i budgetpolitiken – men inte den utlovade tillväxten.
I aktualitetsprogrammet MOT (TV1 2.11.2015) togs idén återigen upp till kritisk granskning. Här är det främst Harvardekonomerna Alberto Alesinas och Silvia Ardagnas forskning som blir måltavla för kritiken. Ett av budskapen i MOT var att idén om tillväxtbefrämjande åtstramningspolitik egentligen aldrig haft något betydande empiriskt stöd. Likaså har majoriteten av ekonomkåren hela tiden förhållit sig skeptiskt till nämnda forskning. Därhän når programmets kritik av idén.
Professor Matti Virén ondgör sig emellertid i Kauppalehti (10.11.2015) över att kritiken mot forskningen överlag togs upp eftersom det enligt honom inte objektivt går att bevisa forskningsresultaten som felaktiga.
Därtill påpekar Virén att Alesina antagligen behärskar ekonometrin bättre än de ekonomer som figurerade i TV-programmet. Här vågar jag påstå att problemet inte handlar om kunskaper i ekonometri utan om huruvida appliceringen av det ekonometriska tillvägagångssättet varit meningsfullt för studier av finanspolitiska effekter.
Alesina och Ardagna har i sin forskning visserligen identifierat ett antal episoder i olika länder där snabb ekonomisk tillväxt och reduceringar i de offentliga budgetunderskotten existerat samtidigt. Men några kausala indikationer på att åtstramningspolitiken skulle ha föranlett ekonomisk tillväxt står däremot inte att finna i nämnda undersökning.
Låt oss gå ännu djupare i den ekonometriska problematiken: A & A studerade 21 OECD-länder åren 1970–2007. Härifrån hittar de 107 episoder där det cykliskt justerade primära budgetunderskottet från ett år till följande plötsligt ökar eller minskar mera än 1,5 procent i förhållande till BNP. Om budgetunderskotten minskar definieras dessa som fiskala justeringar.
Av dessa 107 episoder utgör 26 sådana fall där en fiskal justering sammanfaller med genomsnittlig fortsatt BNP tillväxt utöver normen två följande år. Detta definieras som expansiv fiskal justering. För att den fiskala justeringen också ska definieras som framgångsrik bör landets skuldstock jämfört med BNP kumulativt minska med minst 4,5 procentenheter under påföljande treårsperiod.
Endast nio episoder av 107 är sådana som präglas av såväl expansiv som framgångrik fiskal justering. Ett av dessa nio fall inträffade i Finland med startår 1998, varvid BNP under treårsperioden växte snabbare än normen samtidigt som skuldstocken i förhållande till BNP minskade mera än 4,5 procentenheter.
Men om vi ser på vad som hände i Finland just då kan vi svårligen tolka utvecklingen som ett resultat av fiskala strävanden. Eller vad sägs om att börspriserna steg med över 70 procent år 1999 och över 80 procent år 2000, vilket ledde till ovanligt höga och mera än förväntade skatte- och andra finansiella intäkter? Vårvintern 2000 varnade Finansministeriet dessutom för överhettning i den inhemska ekonomin och värnade därför för återhållsamhet i statsfinanserna.
Att statsbudgeten i denna kontext påvisade det största budgetöverskottet i mannaminne var snarare en konsekvens av extraordinär ekonomisk tillväxt och inget annat. Men om vi blott stirrar på siffrorna och därigenom definierar finanspolitikens laddning, finns risken att vi tolkar detta som ett exempel på medveten expansiv och framgångsrik fiskal justering.
Ett korrektare sätt att bedriva forskning av denna typ vore att först definiera fiskal justering som en medveten politisk strategi. Och först efter att vi identifierat sådana uttryckliga strategier kan vi genom ekonometriska test åskådliggöra möjliga resultat av dylika strävanden.
Om vi gör så, vilket bland annat forskare vid IMF har gjort, följer resultaten sedvalig nationalekonomisk intuition: åtstramningspolitik tenderar att sammanfalla med nedsatt ekonomisk tillväxt. Nedsatt tillväxt tenderar dessutom att göra det svårare att minska på statsskulden. Huruvida åtstramningspolitiken också föranlett ett permanent nedsatt tillväxtspår återstår att se.
Antonio Fatás och Lawrence Summers har nya forskningsresultat som indikerar att så kan ha skett för euroområdets del. Här får vi väl hoppas på att de har fel, för om de har rätt betyder det att vi sjunkit djupare i gyttjan medan vi inväntat klarhet i frågan.
Johan Meriluoto
doktorand i offentlig förvaltning vid Åbo Akademi.