Religion upprör många annars så behärskade människors känslor. De tycks anse att vi borde ha växt ifrån dylika vidskepligheter, det finns ju inga vetenskapliga belägg för Gud. Snarast kunde man väl säga att Gud motsäger det förnuft som vetenskapen ständigt bekräftar. Eller?
Inte enligt David Bentley Hart, som nyligen har skrivit en bok (The Experience of God) där han anklagar religionskritiker för att inte ta religionen på allvar. Att angripa den Gud som mannen på gatan tror på, i stället för den som religionens främsta tänkare har formulerat, är jämförbart med att kritisera naturvetenskapen på basen av allmänna föreställningar om den. Om vi vill veta något om vetenskap och kritisera särskilda teorier vänder vi oss till experterna. Varför skulle vi inte göra samma sak när det gäller religion? Och gör vi det, anmärker Hart, så märker vi snart att Gud inte är den superhjälte med övernaturliga krafter som kritikerna ofta antar.
I metafysiska traditioner inom kyrkan är Gud inte en varelse bland andra i världen, som enbart utmärker sig genom att han råkar ha en massa makt, utan snarare är Gud villkoret för existensen av världen och alla varelser i den. Gud är därför inte något som kan motbevisas med hjälp av vetenskap, eftersom frågan om varats villkor inte är en vetenskaplig fråga, utan en filosofisk fråga.
Det här för osökt mina tankar till filosofen Immanuel Kant, som på 1700-talet ville klarlägga vetenskapens grundläggande villkor. Att vetenskapen är sann och ger oss en massa fakta om världen är det ingen som tvivlar på, resonerade han, men hur kommer det sig att vetenskapen kan göra detta? Frågan inbegriper en gammal filosofisk stötesten om möjligheten av empirisk kunskap: hur kan vi veta att vi kan lita på våra sinnen? Vetenskap bygger på att man kan samla information om världen och uppmärksamma regelbundenheter. Att det går att samla information genom observationer är inte något vetenskapen själv har möjlighet att ifrågasätta, eftersom dessa observationer hör till själva villkoren för dess existens.
Nu tvivlade inte Kant på den empiriska kunskapens säkerhet, men hans fråga: ”hur kommer det sig att den är möjlig?” hör inte till vetenskapen. Man kan inte på empirisk väg säkerställa den empiriska kunskapens möjlighet, eftersom man då rör sig i ett cirkelresonemang och tar för givet det som ska bevisas. Frågan om vetenskapens eller empirins möjlighet är alltså filosofisk, inte vetenskaplig.
Kant kom fram till att vi kan lita på våra sinnen eftersom vi delvis själva formar våra sinneserfarenheter. Enligt honom är empirisk kunskap avhängig av både våra sinnen och vårt förnuft: exempelvis placerar sig våra observationer om världen alltid i tid och rum. Tiden och rummet kan vi inte observera som skilda föremål i världen, snarare är de förutsättningar för att vi alls ska kunna uppfatta existerande objekt (som har utsträckning) och händelser (som har en viss ordning).
Liksom tiden och rummet finns inte heller Gud vid sidan av andra föremål i världen. Att tro på Gud är inte som att tro att det finns svarta svanar, påpekar Hart. Snarare är Gud en förutsättning för alltings existens, för världen och för fysikens lagar – och alltså också för vetenskapen själv. Därför ligger Gud bortom det som vi kan skaffa vetenskaplig kunskap om, och kan varken bevisas eller motbevisas vetenskapligt.
En rätt så intellektualistisk gudsbild, kan man tycka, men en välbehövd påminnelse om att det är alldeles för lätt att kritisera en ståndpunkt om man förenklar den.
Tove Österman, doktor i teoretisk filosofi vid Uppsala universitet och alumn från Åbo Akademi