Text: Thomas Sandberg, FD i kvantkemi
Årets två första gästkolumner i MfÅA handlade om olika synvinklar på vetenskap – den första om möjligheten att kunna välja bort vetenskapliga belägg, den andra om ”vetenskapens grundläggande villkor”. I denna kolumn vinklar jag synen till den praktiska vardagen då man försöker bedriva vetenskap med vetenskapliga stipendier som finansieringsform.
Då jag kontaktades för denna kolumn kunde jag inte svara, eftersom jag lämpligt nog befann mig på Forskarförbundets seminarium ”Apurahalla Apua!” (”På stipendium, Hjälp!” eller ”Hjälp med hjälp av stipendier!”). Under en eftermiddag hade över hundra stipendieforskare samlats för att ta del av expertisen hos viktiga instanser för stipendiater. Helsingfors universitets (HU) representant delgav att HU har som mål att anställa alla doktorander såsom man gjorde på Chalmers i Göteborg 2011 enligt modell av Linköpings universitet. Under tio procent av HU:s nästan 5 000 doktorander får sin finansiering ur HU:s påse. Samtidigt planerar man en form av hot desks, det vill säga arbetsbord för stipendiater där djungelns lag råder.
Sedan 2009 har mottagare av minst fyra månaders arbetsstipendium beviljat av finländsk stipendiegivare, lagstadgad skyldighet att teckna en LFöPL-pensionsförsäkring med obligatoriskt tillhörande OFLA-arbetsskadeförsäkring. Denna ses av många stipendiater som en börda, då försäkringsavgifterna i nuläget ligger på 15–20 procent av stipendiesumman. Å andra sidan bör man se detta som en förmån som bland annat Forskarförbundet drev hårt på att få igenom, eftersom stipendiaterna före denna reform så gott som helt saknade social trygghet. Dock ligger ett dilemma i att försäkringsavgifterna indexhöjs men stipendiesummorna oftast hålls konstanta. Att stipendiaterna inte heller alltid är försäkrade under den tid de arbetar, beror på att behandlingsprocesserna på ansökningarna är oförlåtligt långa.
Jag ansökte om LFöPL-försäkring före jul, genast då jag fick besked om mitt postdoktorala stipendium, och än i mars hade inte försäkringen beviljats. Det goda med försäkringsavgifterna är att de är avdragsgilla, men det tråkiga förstås om man inte har skattepliktig inkomst. Själva stipendiet är skattefritt endast upp till gränsen för statliga konstnärsstipendier, 19 728,90 €/år det vill säga 1 649,77 €/månad. Slutsatsen på seminariet var att varje stipendiat borde ha rätt att utföra någon form av avlönat (skattepliktigt) arbete under året. En annan slutsats som löser detta problem är att stipendiater bör få ersättning för all form av administrativt och undervisningsrelaterat arbete, vilket inte alltid är fallet. Också stipendiater har rätt till arbetslöshetsskydd, men hur dagpenningen räknas är mer komplicerat, eftersom den föråldrade lagen som den bygger på utgår ifrån heltidsanställningar. Som stipendiat är man förstås varken arbetslös eller i arbete, utan man har en ”godtagbar orsak att inte stå till arbetsmarknadens förfogande”.
Som stipendiat vet jag ibland inte vilket ben jag ska stå på. Dels har jag all orsak att vara stolt. Att beviljas finansiering är en merit, ett tecken på att den planerade forskningen anses betydelsefull. Dels känns det som att jag som icke-anställd bör hålla låg profil. Situationen är inte alls ny för mig. Under min doktorandtid hade jag cirka 24 kontrakt/stipendieperioder på cirka åtta år (inklusive undervisning, licentiatexamen och annat som en del ansåg vara ”slöseri med tid”). Skillnaden ligger i att jag som doktorand fortfarande var önskad, oberoende av finansieringsform, då alla väntade på min (ekonomiskt) värdefulla examen, men om man varken är inskriven för forskarstudier eller anställd, blir man plötsligt bara en skugga i korridorerna. Ändå är publikationerna lika värdefulla även om man disputerat.
Som stipendiat är man förstås varken arbetslös eller i arbete, utan man har en ”godtagbar orsak att inte stå till arbetsmarknadens förfogande”.
På många håll hör man tankegångar om att alla forskare borde anställas inom projekt, men faktum är att stipendierna kommer att kvarstå som finansieringsform. Det minsta man kan göra för att förbättra situationen är att behandla stipendiaterna så lika de anställda som möjligt.