När det som kallas marknad och realpolitik ger upphov till groteska absurditeter och slöseri borde det finnas plats att sätta systemet på undantag och göra något åt situationen.
I HBL (19.8) läser jag att fullt dugligt livsmedel för miljontals euro har gått till spillo eller slängts. Bakgrunden är de motsanktioner Ryssland infört mot EU.
EU betalar nu ut stödpaket som kompensation till jordbrukare som drabbats. Man vill undvika prisdumpning som skulle sänka den befintliga prisnivån på ett destruktivt sätt.
En tjänsteman på Jord- och skogsbruksministeriet förklarar: ”Att EU skulle betala stöd till en odlare som samtidigt säljer sina produkter billigt är otänkbart. Därför måste maten kastas.” Samma tjänsteman tillägger: ”Visst känns det vansinnigt, men så blir det. EU betalar stöd för att rädda marknaden undan dumpning och då måste maten förhindras att nå marknaden, alltså förstöras. Men all mat behöver inte kastas, i vissa fall kan EU-stödet också användas för lagring.”
Det visar sig senare att artikeln innehållit många sakfel, och i värsta fall breder den på redan befintliga myter om EU:s galenskap, men som jag förstår saken innebär situationen i praktiken att förstörelse av mat godkänns och framför allt att situationen lett till att en stor mängd färskvaror gått till spillo, eller att frukt och grönsaker inte skördats.
När jag läser om det här uppstår ett myller av tankar. I artikeln kommer en företrädare för en miljöorganisation till tals. Han säger att EU:s tilltag är galenskap. I en värld av fattigdom och i en värld av matspill är det här just vad som inte får göras. Denna utsaga ställs sida vid sida med tjänstemannens.
När jag läser tänker jag på hur det ofta är miljöaktivisten som ter sig naiv, utopistisk och verklighetsfrämmande medan tjänstemannens hållning framstår som den nyktra rösten som talar för hållbarhet (marknadens) och realism (ekonomin).
Det är den som värnar om marknadens stabilitet som på ett tillförlitligt sätt antas bekymra sig för framtiden. Jag har svårt att sätta ord på hur absurt detta är. När jag skriver om de här sakerna på Facebook får jag responsen: och vad vill du? Ska EU producera mindre mat? Ska maten dumpas utanför Europa och vilka följder skulle det få? Ska EU sluta med sina exportstöd? Kanske är att kasta bort maten det minst dåliga alternativet?
Igen drabbas jag av den närmast kusliga känslan att det ur detta perspektiv, när ett snabbt policyalternativ efterfrågas, när de minst dåliga alternativen ska infinna sig, blir barnsligt och idealistiskt att framhålla planetens resurser, fattigdom, överkonsumtion. Jag har inget välformulerat svar, utom: det bästa är att skänka bort maten.
Jag blir också svarslös när jag får frågan om vad som överhuvudtaget är problemet med att förstöra mat. Själva frågan förbryllar mig: finns det verkligen en fråga här, undrar jag. Att ta vara på mat, att inte låta mat ruttna bort, är för övrigt ett intressant bruk av ekonomisk.
Efter en stund försöker jag besinna mig. Det är farligt om behovet av snabba policybeslut får en sådan makt över tanken att problem som fattigdom eller slöseri med resurser börjar framstå som luddiga funderingar för idealister. Hur går den här verkligheten ihop? Å ena sidan behövs snabbt agerande i den sorts krissituationer som EU-jordbrukarna just nu möter. Det behövs kvicka beslut, organisering, institutioner som följer upp och bevakar. Sådana beslut kan bedömas utifrån horisonten realism, realpolitik och konsekvensbedömning.
Å andra sidan måste det finnas plats för att erkänna en verklighet som är problematisk, den verklighet som fattigdom och slöseri med resurser utgör. Det måste finnas plats för förtvivlan om sakers tillstånd, liksom det måste finnas plats för tilltro till att det går att göra saker som inte bara är det minst dåliga alternativet.
Mari Lindman, doktorand i filosofi vid Åbo Akademi