Migration, integration och kohesion i det nya Europa:

Med hundratusentals nya asylsökande i Europa och med ökande migration, accentueras frågan om den fria rörlighetens sociala pris och kostnader. Om migration, integration och kohesion går att förena, kan flerspråkighet vara en nyckel som öppnar stängda lås.

Text och foto: Ari Nykvist

De så kallade gatupatrullerna, det vill säga medborgargardena, är bara ett exempel på det hårdnande opinionsklimatet i Europa. Hur ska då ”demokratiprojektet” EU bemöta den stora mångkulturella och flerspråkiga utmaningen allt fler medborgare i Europa ställs inför? Hur ska Europa hållas samman? Det är något åtminstone professor François Grin från universitetet i Genève och forskaren Johan Häggman från Université catholique de Louvain på senare tid har funderat mycket på. Båda talade på Flerspråkighetsinstitutets öppna seminarium Solutions and multilingual societies and organizations – European experiences vid Åbo Akademi Vasa i mitten av januari. Båda ser just flerspråkighet och språkliga rättigheter som en viktig nyckel för ökat samförstånd i Europa.

– De kraftiga och till och med aggressiva reaktionerna på det snabbt ökade antalet flyktingar till exempel i Tyskland och Finland, är ett bra exempel på de latenta spänningar och fördomar som lätt kommer upp till ytan då en del av majoritetsbefolkningen känner att hela deras kultur och närmiljö plötsligt är hotad. Hotad av nya invånare med andra språk och kulturer än de är vana med, säger François Grin som är direktör för Observatorie Élf, en forskningsgrupp för språk, ekonomi och utbildning vid universitetet i Genève.

Mobilitet och inkludering ger konflikter

Grin är en av initiativtagarna till det stora EU-projektet MIME som är ett tvärvetenskapligt forskningsprojekt om flerspråkighet i Europa. Genom en innovativ tvärvetenskaplig ansats ska MIME generera en uppsättning policyrelevanta förslag baserade på språkliga strategier och språkpolitik som på bästa sätt kombinerar ”mobilitet” och ”inkludering”.

– Närmare bestämt vill vi identifiera, utvärdera och rekommendera åtgärder för att hantera de målkonflikter som kan uppstå mellan mobilitet och inkludering i ett flerspråkigt Europa. Vi betraktar inte de här målkonflikterna som ett sorts nollsummespel. Varken i symboliska, materiella eller ekonomiska termer. I stället söker vi konstruktiva lösningar genom väl utformad politik och intelligent utnyttjande av det civila samhällets dynamik.

Enligt Grin kan de aktuella och synliga problemen i ett mångkulturellt Europa inte längre sopas undan mattan utan måste bland annat tas upp i en bättre språkpolitik som baserar sig på en djupare förståelse för vad som sker då rörligheten inom EU ökar. Ökande språklig diversitet ses ofta av språkmajoriteten som ett hot och av språkminoriteter igen något som hotas av ett ökat ointresse för de mindre språken och kulturerna i Europa.

– Språkpolitik hör inte såsom till exempel religion till den privata sfären utan alla stater måste ha en egen nationell språkpolitik. Den politiken borde sedan synas förutom på makronivå också på mesonivå. Det vill säga på institutions- och organisationsnivå.
Men alltför ofta har formella institutioner och andra organisationer språkliga strategier som inte är i linje med de individers intressen som är med i dylika organisationer. Eller i linje med principerna om det allmänna och gemensamma bästa.

– Utan en på alla nivåer accepterad och fungerande språkpolitik blir det mycket svårt att integrera till exempel asylflyktingar i det nya landets kultur. Diversitet i samhället förutsätter alltså diversitet bland annat också i språkpolitiken.

Ett Europa i samförstånd en vacker dröm?

Professor Grin ser ett flerspråkigt Europa som en stor utmaning för den genomsnittliga EU-medborgaren. Om inte ens EU bekymrar sig för en lång rad av språk och olika känsliga språkförhållanden och ser till att alla inkluderas och har grundläggande språkliga rättigheter, förblir drömmen om en alleuropeisk kohesion en vacker dröm och ständig vision.

– Det går att upprätthålla nivån på inkludering och kohesion utan att minska på mobiliteten i Europa. Redan nu skapas det nya flerspråkliga, till exempel urbana och andra informella och flexibla språk­identiteter på olika håll i Europa. Men samtidigt behövs nya lagar och förordningar för att alla ska kunna ta del av dagens nya moderna språk­rättigheter.

Rättigheter som på EU-nivå borde lyftas upp från nuvarande status core values (kärnvärden) till core principles (kärnprinciper). Ny forskning visar rätt tydligt att ökad flerspråkighet ger ökad kohesion i samhället som i sin tur gör samhället mer kreativt och gränsöverskridande och som i sin tur direkt syns i förbättrad ekonomi för alla, säger Grin.

Det tandlösa EU

Efter åtta år i Bryssel som flerspråkighetsexpert på kommissionen och några som språklobbare, ser forskaren och Åbo Akademi-doktoranden Johan Häggman idag rätt pessimistiskt på EU:s vilja och förmåga att inkludera och stöda olika språkliga minoriteters rättigheter i ett allt mer flerspråkigt Europa.

– Lissabonfördraget år 2009 gav alla minoriteter i Europa nytt hopp. Där garanteras alla medborgare vissa fundamentala och lika rättigheter och där är all diskriminering av bland annat olika minoriteter, språkgrupper och kulturer förbjudet. Men sedan, i den famösa artikel 51 om närhetsprincipen, det vill säga subsidiaritetsprincipen om medlemsstaternas beslutsrätt, faller allt det fina på att enskilda medlemsstater ändå sist och slutligen får göra hur fasingen de vill, säger en besviken Häggman.

Språkförhållanden och språkpolitik är alltså en fråga som de enskilda EU-länderna suveränt har full kompetens över och därmed saknas en gemensam legislativ, det vill säga lagstiftande, bas för en enhetlig och rättvis språkpolitik i hela Europa. EU och i synnerhet EU-parlamentet är alltså tandlöst, något som syns bra i att språkfrågor och språkrättigheter intresserar vare sig EU-parlamentariker eller medier i Bryssel.

– Men trots det har EU-institutionerna två bra instrument att ta till. Det ena är så kallade statements, fromma önskningar och uttalanden som ändå ibland kan påverka ett lands regeringsbeslut. Ett exempel är nyhetssändningar på turkiska i Bulgarien som fick fortsätta efter ett sådant EU-uttalande. Det andra instrumentet är direkt finansiellt stöd åt olika program för språkminoriteter och hotade kulturer.

Men många av de nya EU-programmen begränsas till de 24 officiella EU-språken och i regel är det de 4–6 största EU-språken som via olika stora program roffar åt sig nästan allt.
Enligt Johan Häggman prioriterar EU inte längre små språk i Europa och kunskapen om och intresset för dem minskar snabbt. Varje EU-parlamentariker har numera ändå möjlighet att också ta egna så kallade legislativa initiativ i parlamentet. Hittills har den möjligheten bara utnyttjats 37 gånger i EU-parlamentet. Och då det handlar om språk- och minoritetsfrågor, har möjligheten använts endast en gång.

– Rätten att ta egna legislativa initiativ är något EU-parlamentarikerna kunde utnyttja mycket mer än hittills. Men numera är de helt enkelt inte intresserade av de här frågorna. Det är inte sexigt och ger inga rubriker. Men också i ministerrådet är ointresset lika kompakt. Alla regeringar i Europa, också Finlands, är lika negativa till att lagstifta på EU-nivå kring de här frågorna och de allt fler EU-skeptiska länderna såsom premiärminister Camerons Storbritannien är, när det kommer till kritan ointresserade av ökad tolerans och flerspråkighet i Europa.

Okunskap och fördomar även på EU-nivå

Också bland de 33 000 EU-tjänstemännen och byråkraterna, finns det enligt Häggman en utbredd okunskap och till och med fördomar om minoriteter, små språk och subnationella kulturer. Men så finns ju också EU mest till för ekonomin, företag och business, inte för kultur och utbildning.

– Jag tycker EU skjuter sig själv i foten då den inte förstår vilka möjligheter flerspråkighet och förbättrade språkrättigheter ger hela samhället. Det är ett lönsammare och billigare sätt att få fart på hjulen än att utesluta en himla massa kompetens och kreativitet bara för att man inte anser sig ha råd med en aktiv och inkluderande språkpolitik.