Johan Meriluoto skriver om finanskapitalism, en ekonomi som verkar kräva att vi uppdaterar vår syn på lönsamhet och disciplin.
I FÖRSTA BOKEN av Kapitalet skriver Karl Marx att det kapitalistiska produktionssystemet inte enbart skapar ”en ny värld av njutningar”. I samma väva växer kreditväsendet fram och öppnar för spekulation och ”tusen källor till plötslig rikedom”. I samband med att kreditväsendet växer blir det en samhällsmakt som tillsammans med konkurrenslogiken bidrar till centralisering av kapital. Kapitalsammanslutningar utgör en mindre kreditrisk och dessa kan således sjösätta mera resurser snabbare än enskilda aktörer vilka först måste vänta på ackumulation av vinstmedel.
Slutligen, hävdar Marx, påtvingar detta förändringar i sammansättningen mellan arbete och kapital så att allt färre arbetare behövs fastän produktionen växer. Mekaniseringen och robotiseringen tar alltså över en allt större andel av jobben, utan garantier om att nya lönesysslor skulle växa fram i samma takt som gamla försvinner.
Tidigare har hoten om utspridd arbetslöshet ofta viftats borts som luddistiska felslut. Tillrättavisningen lyder så här: Samtidigt som arbetsfaser faller bort behövs arbetare i nya sektorer vilka ofta präglas av högre förädlingsvärde; arbetare som tidigare använde spadar behövs nu för att konstruera och serva grävmaskiner. På detta vis tenderar välfärden öka eftersom produktiviteten via tekniska framsteg ökar, framförallt såvida välfärden definieras enligt pekuniära mått.
Kanske den brännande frågan idag är huruvida vi ska tro att denna utveckling fortsätter? Idag verkar förhoppningarna om produktivitet handla om förmågan att hantera växande mängder information. Och det är just på denna front som datorisering och utvecklingen av artificiell intelligens kan tänkas utgöra en större omvälvande kraft än vid tidigare teknologiska epoker.
Sysselsättningar som informationssamhället medfört har mestadels varit strukturerande och repetitiva. Det vanliga har varit att människokraft sköter förstnämnda förehavanden medan maskinkraft tar över alltmera av de senare. Med ”strukturerande” menar jag åtgärder som för samman disparata system i ett sammankopplat nätverk och hädanefter får dem att fungera enligt samma grundstruktur. Grundstrukturen är digital – ettor och nollor – vilket i sig redan antyder en förening av både struktur och repetition på ett sätt som skiljer sig från det vi hittills erfarit. Med andra ord är det inte självklart att dylik arbetsfördelning mellan människo- och maskinkraft kommer att bestå.
Ifall vi leker med tanken att det är fråga om en stadigvarande förändring där lönernas utveckling inte kan förväntas vara sammankopplade med produktiviteten blir finanssektorns roll ambivalentare. Dels har finanssektorns roll varit att möjliggöra och allokera resurser till verksamheter som i stunden blott utlovas vara lönsamma. Dels har den varit disciplinär i form av tidsbundna krav på periodiska återbetalningar. Det är på den senare punkten som finanssektorns expansion möjliggjort att man kan tänja på tidsramarna och lätta på disciplinen.
Konkret innebär detta att kredit blivit handelsvara som köps och säljs på en marknad. På denna marknad är återbetalningen av skuld inte längre lika relevant som förmågan att klara av räntorna. Betalningarna kan vänta om underliggande förmögenhetsvärden fortsätter stiga.
Förmodligen är detta vad exempelvis Torbjörn Kevin (Hbl 15.10.2017) kallar finanskapitalism, där aktörerna verkar kunna tvätta varandras skjortor och dessutom vinna på det hela. Det vanliga har varit att tolka denna typ av kapitalism som någonting utöver det som den borde vara; som någonting medborgarna får betala skjortan för när disciplinen havererat och excessen gått till överdrift. Men om vi verkligen ska ta argumenten om centralisering av kapital och teknologisering på allvar, är det inte långsökt att just denna typ av finanskapitalism är den enda variant som fungerar. I så fall är det vår syn på vad lönsamhet och disciplin innebär som behöver uppdateras såvida vi inte regelbundet vill förvärra situationen genom att instinktivt slita av oss skjortorna när finanssektorn hojtar kris.
Jag tror att detta är vad Keynes hade i tankarna när han på 1930-talet ville rädda kapitalismen och varnade för att göra livsförloppet till en parodi av revisorns mardröm bara för att byggandet av slummar enligt resultaträkningarna ter sig lönsammare än upprättandet av mirakelstäder.
Johan Meriluoto
doktorand i offentlig förvaltning vid Åbo Akademi.