Text: Marcus Prest
Anna-Lena Laurén är korrespondent för Hufvudstadsbladet och Svenska Dagbladet och publiceras ofta i andra svenska tidningar. Hon är ÅA-alumn bosatt i Moskva. När MfÅA kontaktar henne rör hon sig fram och tillbaka mellan Ukraina, Krim och Moskva.
Som reporter i en kaotisk situation som den i Kiev, när du pendlar mellan konkreta upplevelser av våld/oro och sedan större helhetsbilder – hur behåller du balansen i din rapportering? Hur gör du för att inte överväldigas av situationen?
– Det ska sägas med en gång att det inte är någon lätt balansgång. Låter man känslorna ta överhanden går det inte att rapportera. Men som journalist får man aldrig bli känslokall eller cynisk för då är man en dålig journalist. Jag använder mig av mina egna känslor i rapporteringen men försöker samtidigt behärska dem så att de inte tar överhanden, jag vill inte låtsas att jag står över allt detta men samtidigt försöker jag bevara ett visst mått av osentimentalitet. Läsaren vill veta vad som sker och min uppgift är att beskriva just det. Fakta ska fram på ett balanserat sätt, samtidigt som jag beskriver hur det känns att se unga döda pojkar ligga uppradade på Kresjtjatik. Det är en bild som för alltid kommer att finnas kvar på min näthinna.
Vilka egenskaper uppskattar du i en journalist som gör korrespondentuppdrag? Har du förebilder?
– Framför allt uppskattar jag journalister som alltid anstränger sig för att få fram flera olika aspekter i en problematik. Ibland kanske lite överraskande aspekter. Jag blir väldigt trött av texter som hela tiden upprepar samma saker. Vad Ukraina beträffar har situationen där engagerat många vilket är bra. Men det har också gett upphov till en flod texter där många är ointressanta eftersom de bara upprepar gamla sanningar och de är skrivna av folk som inte har varit på plats. Informationsfloden på nätet har fått många journalister att tro att de ”kan” områden där de aldrig har satt sin fot. Det leder till slentrianmässiga upprepningar av gamla klichéer. Sådan okunskap lyser igenom omedelbart.
– Jag har ingen förebild i egentlig mening men jag tyckte om Ryszard Kapuscinksis syn på journalistiken – trots att det har kommit fram att han fuskade och skarvade ibland, vilket man inte får göra. Men i sin sista bok skrev han ungefär så här: ”Jag åker inte till krig som inte är mina krig. Jag rapporterar inte om konflikter som jag inte kan.” Till det kan jag bara säga: Just det. Det finns fler som kunde försöka tänka så.
Vilken nytta har du haft i ditt yrke av dina studier i statsvetenskap och ryska?
– Jag har haft stor nytta av bägge, i all synnerhet ryskan eftersom det är mitt viktigaste kommunikationsverktyg i de forna sovjetländerna. Men statskunskapen var också bra eftersom jag lärde mig tänka kritiskt och inse att allt inte är som det ser ut att vara, att det finns många sätt att mäta olika saker på, till exempel graden av demokrati.
– Jag har för övrigt inte alls läst ryska i skolan, jag började med den först vid Åbo Akademi och det var närmast av en slump. I skolan läste jag tyska och franska. Också dessa språk är bra att kunna för den som vill följa med europeisk press. Det är helt obegripligt för mig hur vanligt det är bland unga att tro att det räcker med att kunna engelska om man vill vara en bildad människa.
Vad skulle du rekommendera att en aspirerande utrikeskorrespondent studerade?
– Till alla som vill bli utrikeskorrespondenter har jag bara ett råd: Läs vilket ämne ni vill, det spelar egentligen ingen roll, men läs, studera, var nyfikna och lär er språk! Minst ett eller två främmande språk ska man kunna förutom engelskan och finskan. Läs mycket vid sidan om studierna, läs romaner, läs olika europeiska tidningar, Le Monde, Die Zeit, The Economist, studera utomlands, och lär känna olika kulturer. Och tro inte att man lär känna världen via nätet. Gå alltid till källan.
Hur tror du att läget i Ukraina kommer att utveckla sig? Hur ser du på Rysslands respektive EU:s och USA:s roll och agerande så långt?
– Det är helt omöjligt att säga hur det ska gå för Ukraina men min förhoppning är att den nya regeringen samlar sig och gör en kraftansträngning för att konsolidera landet. Det tog tre veckor för premiärministern Arsenij Jatsenjuk att vända sig till östra Ukraina och hålla ett tal på ryska där han meddelade att deras rättigheter inte ska kränkas. Dessförinnan hann han till Bryssel, vilket tydligen var viktigare än att försöka hålla ihop sitt eget land. Tyvärr är jag inte förvånad.
– Ryssland har agerat snabbt och målmedvetet, eftersom Ryssland vet exakt vad man vill vad Ukraina beträffar. EU och USA vet inte vad de vill, de ror och hopar och resultatet är därefter.
Vad har det inneburit för dig att som journalist bosätta dig utanför ditt hemland?
– Att jag får vara med i världspolitikens skeenden, vilket har betytt oerhört mycket för mig. Men jag anser inte att det på något sätt är finare att vara utrikeskorrespondent än att skriva om till exempel kommunalpolitik. Det sistnämnda är väldigt viktigt för demokratin. Under mina år i Ryssland har jag formligen kommit att avguda den finländska närdemokratin, nämnderna, lokaltidningarna som skriver om lokala ting. Själv vill jag hellre skriva om utrikespolitik men jag anser att bägge områdena är lika viktiga.
Finns det specifika faror i yrket för en korrespondent som rapporterar från oroshärdar? Finns det lockelser i yrket som man måste vara på sin vakt för?
– Det är aldrig ofarligt att åka till konflikthärdar och man måste vara beredd på att faran inte alltid är uppenbar utan ofta kan komma från mycket överraskande håll. Visst känner utrikeskorrespondenter en lockelse och det kan hända att man måste känna den för att kunna göra sitt jobb, men det får aldrig ta över. Själv var jag till exempel inte intresserad av att gå närmast frontlinjen när det sköts som mest på Majdan. Men jag höll istället på att bli prickad av stenar som kastades av demonstranterna – de kastade ofta på för långt avstånd och resultatet var att de prickade både meddemonstranter och journalister. Så man måste alltid vara försiktig och ha ögonen uppe i alla riktningar, inte bara mot soldaterna.