Tre rättspsykologer från Åbo Akademi var involverade i rättegångarna mot Anneli Auer. De riktar alla skarp kritik mot processen mot Auer och mot domstolarnas behandling av experter och expertis.
Text: Marcus Prest
PEKKA SANTTILA är professor i psykologi vid Åbo Akademi och docent i rätts- och brottsutredningspsykologi vid Åbo universitet, med lång erfarenhet av att utbilda poliser, åklagare och domare. Han hade bara följt Auerfallet från kvällstidningarnas löpsedlar när polisen ringde honom och bad honom bli konsult i fråga om ett lögndetektortest på Anneli Auer efter att hon blivit en misstänkt. Santtila hade när han tidigare jobbade vid polisen samarbetat kring en manual för lögndetektortest som publicerades 2005. Santtila informerade polisen om att det inte går att använda lögndetektortestet på Auer.
– Logiken i testet går ut på att det finns detaljer kring ett brott som bara den skyldige och polisen känner till. Då kan man ställa flervalsfrågor till en misstänkt och mäta psykofysiologiska responser, man kan till exempel mäta hur bra elektricitet leds i den testades fingrar. Om det till exempel är ett mord som utreds kan man kontrollera responsen på en fråga som: ”Kroppen hittades i A: vardagsrummet, B: sovrummet, C: badrummet, D: köket, E: bastun”. Om det rätta svaret är ”D: köket” kommer den som testas att ge en involuntär, alltså ofrivillig respons på ”köket” eftersom detta alternativ har en betydelse för personen och det ökar sannolikheten för att den testades autonoma nervsystem aktiveras och hen svettas en aning mer just då.
– I fallet Auer kunde testet inte användas eftersom alla detaljer var kända för Auer oberoende av om hon var skyldig eller inte. Hon hade ju oberoende av detta varit ett vittne till mordet, dessutom hade det gått en lång tid mellan mordet på Jukka S. Lahti och testet. Man kan inte utifrån testet säga något alls om hennes eventuella skuld.
Efter att Santtila hörts av polisen tog försvarssidan kontakt med honom och bad honom vittna just som expert i frågan om lögndetektortestet som polisen ändå hade genomfört, och också för att vittna som expert i fråga om Auers påstådda bekännelse. Efter det var Santtila involverad i samtliga rättegångar mot Auer, både mordrättegångarna och sexualbrottsrättegångarna.
– Jag involverades också i frågor om trovärdigheten i barnens berättelser och vilka slutsatser man kan dra av nödsamtalet.
Analysen av nödsamtalet återspeglar ganska väl vad man sysslar med inom rättspsykologin som vetenskaplig aktivitet. Detta kan kontrasteras till polisens experts tolkning av samtalet som är: ”Samtalet väcker olika typer av associationer.” Det är enligt Santtila inte ett acceptabelt omdöme i en rättsprocess och ett exempel på att man kommunicerar mellan raderna. Alla observationer man gör måste klargöras och redogöras för. Och de slutsatser man drar måste röra sig på planet: ”det här ökar sannolikheten för att A är skyldig”, ”det här minskar sannolikheten för att A är skyldig” eller ”det här betyder att man inte kan dra några slutsatser utifrån samtalet.”
– Och man måste kunna redogöra för varför man kommer till det ena eller andra. Det duger inte att känna det ena eller det andra.
För att illustrera problemet med intuitiva, eller erfarenhetsbaserade omdömen i en rättsprocess nämner Santtila en grupp åklagare och domare han undervisade där nödsamtalet användes som exempel. En fråga var: Hur kan vi avgöra om samtalet är tillförlitligt eller inte? En deltagare svarade att man borde fråga nödsamtalets mottagare.
– Det är ett vanligt svar men problematiskt svar. För det spelar absolut ingen roll hur många nödsamtal människan som tar emot samtalet tidigare tagit emot. Vad hen tror om samtalet duger inte som evidens i en rättegång åt det ena eller andra hållet.
Santtila letade under rättegången mot Auer fram en FBI-studie där man analyserat 100 samtal till nödcentral, av vilka 50 av samtalen gjorts av personer som utgett sig för att vara vittne till ett brott men sedan med säkerhet visade sig vara gärningsmän, och 50 samtal där personerna som utger sig för att vara vittne faktiskt är vittnen och inte förövare. Ur dessa 100 samtal kan man dra vissa slutsatser om vad en som är skyldig tenderar att säga och vad en som är oskyldig tenderar att säga. Utifrån den studien pekar de saker Auer sade under nödsamtalet på att hon mera sannolikt är oskyldig.
– Men även den här studien har sina problem. Till exempel att man inte replikerat den, man har alltså inte gjort en oberoende liknande studie som skulle ha kommit fram till samma slutsatser. Det finns alltså bara den här enda studien och inget att jämföra den mot. Kriterierna för vad som räknas som indikation åt det ena eller andra hållet, alltså hur man klassificerar det som sägs under samtalet, var heller inte tillräckligt bra utredda. Men en sådan här studie ger i alla fall en fingervisning om hur en empiriskt underbyggd bevisföring ser ut.
Vad gäller den äldste sonens vittnesmål, som baserar sig på de ljud han säger att han hört genom den stängda dörren till barnrummet och som han första gången började berätta om fem år efter mordet, konstruerade Santtila och ett team ett ljudband som illustrerar ett komplicerat händelseförlopp med element som liknar element de som sonen säger att han hört. Man lät både vuxna och barn lyssna på bandet.
– Sedan gav vi dem 32 bilder på ljud varav 16 var bilder som illustrerade ljud som fanns på det band försökspersonerna nyss hört, och 16 var bilder på ljud som inte fanns där. Vi bad försökspersonerna identifiera de 16 ljudklippen som fanns i det ljudband de nyss hört. Varken barn eller vuxna lyckades få mer än 50 procent rätt.
– Det finns förstås även problem med ett test som det här. Till exempel motsvarar försökspersonernas emotionella läge inte det som vittnet haft i Auerfallet. Men det här ger igen en bild av hur man kan försöka resonera kring frågan om sonens tillförlitlighet. Detta kontrasterar med åklagarsidans övertygelse om att sonens berättelse är trovärdig.
Varför tror du att rättegångarna mot Anneli Auer blev så komplicerade?
– Uppskattningsvis över 95 procent av de misstänkta som ställs inför rätta i Finland är skyldiga och detta är helt klart från början. Frågor om huruvida en person verkligen är skyldig eller inte är alltså ganska sällsynta. Men då det är oklart om någon är skyldig eller inte, då rätten verkligen måste utreda den saken, då kommer man in på komplicerade frågor om beslutsfattandeprocesser och speciellt frågan om ifall domare klarar av att inte i för hög grad påverkas av det faktum att polisen och åklagaren kommit fram till att personen skall anklagas i en rättegång.
En överraskande svår sak är även att hålla isär frågan om ifall något är möjligt, det vill säga: är det möjligt att Auer är mördaren, och om något är sannolikt, det vill säga vad är det sannolikaste scenario bevisningen passar in i. För att någon ska kunna dömas måste det vara för att man bevisat att personens skuld i fallet ligger bortom rimligt tvivel och då räcker det inte att komma fram till att ett scenario är möjligt.
– Att åklagare, domare och polis på många håll jobbar i samma byggnad och samarbetar mycket är också något man borde fundera på. Konsensussamhället fungerar i Finland för det mesta mycket bra. Också vårt rättssystem fungerar med tanke på sina små resurser mycket bra – resurser som man för övrigt kommer att skära ner. Systemet fungerar alltså när fallet är det prototypa: att polisen fått fast den skyldige och åklagarsidan anser att den har tillräckliga bevis för att få den misstänkte dömd. Men när vi får ett komplicerat fall som Auerfallet fungerar det inte.
Det är mycket viktigt att förstå att polisens, åklagares, domares, försvarets och experters uppgift inte är att kunna dricka kaffe med varandra. Det är inte viktigt att stämningen mellan dem är trevlig – det får inte finnas någon underförstådd samstämdhet om att konsensus är viktigast och att man inte tar konflikter.
– Och vem man räknar som expert inför en domstol i Finland är en fråga som tål att tänkas på. Vi har inga relevanta i lagen skrivna kriterier på vad en expert är. I Auerfallet fanns det många inkallade experter vars expertis man kan ställa sig frågande till. Ta till exempel den pensionerade specialläraren som man i förundersökningen mot Auer hämtade in som expert på djävulsdyrkan. Var det här den bästa personen på området man kunde hitta – eller tog man in honom av någon annan orsak? Det finns till exempel här vid Åbo Akademi folk som har disputerat inom området, säger Santtila.
– Det är möjligt att vår lag ställer ett orimligt krav på åklagaren, alltså att åklagaren ska vara objektiv och i samma mån kunna ta i beaktande indicier som talar för den misstänktes skuld som oskuld. Frågan är om det här är ett krav som är mänskligt möjligt att uppfylla. Och om man kommer fram till att det inte är det – då borde det leda till att försvarssidan får likvärdiga möjligheter att använda experter och samma resurser som åklagarsidan.
– Processen mot Auer har paralleller med skandalerna kring Thomas Quick i Sverige och det fall man kan se i TV-serien Making a Murderer. Det som kunde hjälpa är om det i förundersökningsprocessen användes utomstående konsulter som kunde se över fallet och ge sin syn.
Julia Korkman. Foto: Marcus Prest.
JULIA KORKMAN doktorerade i psykologi vid Åbo Akademi 2006. Ämnet var intervjuer med barn gällande sexuella övergrepp. Efter doktorsavhandlingen fortsatte hon forska. Sedan 2006 har hon haft anställning vid rättspsykologiska enheten för barn och ungdomar vid Helsingfors och Nylands sjukvårdsdistrikt.
– Just nu är jag till 100 procent anställd av Åbo Akademi för planering av en specialiseringsutbildning i rättspsykologi. Jag trivs väldigt bra.
Korkman utbildar poliser, socialmyndigheter och rättsväsende i rättspsykologi. Hennes specialområde är det mänskliga minnet.
– Jag försöker uppmärksamma saker som inte är välanpassade i rättssystemet, visa att systemet inte tar hänsyn till hur minnet fungerar.
I Finland infördes för ett tiotal år sedan ett system där man inte beaktar den vittnesintervju som polisen gör med ett vittne så snabbt som möjligt, utan man hör alla vittnen i egen person i rättegången istället.
– Det kan ju låta som en bra sak. Problemet är att det kan ta tre år innan man vittnar. Under den tiden har en människas minne hunnit förändras och förvrängas. Den långa tiden mellan att man upplever en sak och att man vittnar om den inför domstol är gift för minnet.
Domarna läser alltså av vittnen och den misstänkte och genom sitt omdöme bedömer de sanningshalten i det som sägs?
– Ja, man tänker sig att man kan läsa av de som vittnar utifrån vad de säger, hur de säger det, röstläge, kroppsspråk, om de gråter, och så vidare. Forskning har upprepade gånger visat att det här leder till felslut. Man kan inte läsa av en persons beteende på ett tillförlitligt sätt. Och har det gått en lång tid sedan händelsen man vittnar om är ens beteende och ens minnesbilder förstås annorlunda än direkt efter händelsen. Emotionellt förhåller man sig också annorlunda.
Vad är dina tankar gällande rättegångarna mot Anneli Auer?
– Två saker är tydliga. Ett: behovet att få det som på engelska kallas closure, det vill säga en lösning och avslutning. Vi tycker överlag inte om att saker inte får slutgiltiga svar. Och i Auerfallet var det klart att man var beredd att få till stånd ett sådant svar med vilka medel som helst.
– Två: Sättet på vilket man i Auerfallet använde sig av olika experter är allt annat än konstruktivt. Vi har i Finland överhuvudtaget inga kriterier för att avgöra vem som är expert. Vi kanske inte vill ha det som i USA där det ofta blir ett experternas krig, men vi borde absolut få in ett system av kriterier för hur man bestämmer ifall en person är lämplig att vittna som expertvittne eller inte.
Korkman har medverkat i ett antal rättegångar, i majoriteten av gångerna på åklagarsidan.
– Den som blir ombedd att vittna på försvarets sida i egenskap av expert betraktas ofta med viss skepsis. Då jag ställt upp på försvarets sida har jag upplevt att jag i någon mån bemötts med en annan inställning än då jag jobbat på åklagarens sida.
Det är som om åklagarens expertvittnen automatiskt betraktades som mer neutrala än försvarets vittnen, det är en beklaglig inställning. Problemet kunde åtgärdas genom att domstolen inkallade en expert snarare än att parterna gör det. Det finns juridiskt sett möjlighet till detta, men sker väldigt sällan i praktiken.
Du var inne på problemet med hur domstolarna förhåller sig till experter. Kan du vidareutveckla?
– Man har ofta inkallat experter som inte har någon verklig expertis. Och frågorna som ställs en expert är inte alltid av särskilt hög kvalitet. Ibland är frågorna irrelevanta.
Kan du ge ett exempel på en irrelevant fråga?
– Till exempel en fråga om vad mitt intryck som psykolog är av en människa. Som proffs har jag inget ”intryck” som är mer relevant än någon annans intryck och intryck ska inte avgöra eller påverka skuldfrågor. Det jag som expert ska bidra med är resonemang och argumentation som grundar sig på vetenskaplig forskning.
– I Auerrättegångarna var jag inte imponerad av frågorna som ställdes av någondera sidan. Försvarets frågor var inte bra men ännu sämre var åklagarsidans frågor.
Du är expert på barnvittnesmål. Kan du berätta lite om hur domstolarna i Finland förhåller sig till barnvittnen?
– Det som är väldigt bra i Finland jämfört med många andra länder är att barn hörs i förundersökningen och deras vittnesmål bandas in på video. Den videon används sedan under rättegången. Det här är förfarandet för alla barn under 15 år, från och med i år för de flesta under 18 år. I många andra länder tar man in barn som vittnen i rättegången där de korsförhörs och där advokater medvetet försöker förvilla dem med svåra ord, och så vidare.
– Numera är man ganska väl införstådd med att barnvittnen kräver särskild kompetens. Man förstår till exempel att man inte får ställa ledande frågor, att man inte får suggerera dem till att säga saker. Det man ännu inte förstått är att risken med suggestion gäller alla människor. I England har man gjort forskning som visar att det för åldringar som vittnen i mångt finns samma problem som för barn. Men de problem man beskriver är allmänmänskliga, de gäller alltså inte bara barn och åldringar. Det går i någon mån att suggerera alla människor till att forma sin berättelse så att den passar ett syfte.
– Människor är benägna att först slå fast vad de tror och efter det börja samla argument som stärker ens synsätt. Vi har en benägenhet att låta känslor och intuition leda oss på bekostnad av det rationella.
Det här är alltså något som du skulle säga gäller domare också?
– Ja, absolut. Och i fall som nu i Auerfallet kan just känslor spela in mer än vad man vill tro. Detta gäller på alla nivåer, inklusive allmänhetens inställning till fallet.
Personer som jag annars håller för intelligenta har sagt till mig att de är övertygade om att Anneli Auer är skyldig eftersom hon var så ”lugn” och ”konstig” i rättegången. Jag kan slå vad om att omdömet skulle ha varit annorlunda och att hon fått fler sympatier om hon brustit i gråt ett par gånger. Och jag är rädd för att det även gäller domstolens inställning till henne. Överlag blir vittnen som gråter mera trodda av domstolarna än vittnen som inte gråter.
Korkman återkommer till den farliga föreställningen om att man kan avgöra om någon är skyldig eller inte utifrån bedömarens expertis på att läsa människor eller utifrån den misstänktes beteende.
– I Palmefallet gavs nyligen ett uttalande om att Lisbeth Palme skulle ha varit extra bra på känna igen folk eftersom hon är psykolog – det är strunt. Men det är svårt att göra något åt sådana här föreställningar. Poliser tror till exempel att de är bättre än genomsnittet på att känna igen lögner. Det enda som skiljer polisen från andra yrkesgrupper är att de tenderar att vara mera skeptiska till vad folk säger än genomsnittet. Men i att känna igen en lögn klarar de sig lika bra eller dåligt som alla andra, det vill säga de presterar slumpmässigt.
– Det beror på att erfarenhet som sådan inte är någon garanti för kompetens. Man kan ha varit med om hur mycket som helst utan att ha lärt sig något alls. Om man inte får återkoppling på sina beslut eller sitt agerande, det vill säga klart besked på om ens beslutsfattande varit riktigt eller ej, kan erfarenhet i själva verket inge en illusion av att man är expert även om det saknar verklighetsförankring.
Mina kolleger och jag har nyligen gjort en studie om domare som dömt i sexualbrottsrättegångar där just detta syntes: de som var mer erfarna trodde de var mer insatta i området än sådana som hade mindre erfarenhet. I själva verket visste de lika litet eller mycket som de som inte hade någon erfarenhet av dessa fall. Detta kan innebära en risk eftersom en känsla av sakkunnighet kan inge större säkerhet i beslutsfattandet. I själva verket är osäkerhet och en insikt om den egna kunskapens begränsningar en faktor som i viss mån kan skydda mot beslutsfattningsfel.
– I förbifarten kan nämnas, nu då Olof Palme en gång blev nämnd, men det här är också relevant för Auerfallet då man sagt att ingen oskyldig någonsin skulle erkänna något de inte gjort: Häromdagen stod det i tidningen att 133 personer har erkänt mordet på Palme.
Hur kom du in i Auerfallet?
– Jag var konsult för psykologerna som gjorde intervjuerna med Auers barn vid Åbo universitetscentralsjukhus. Jag har, vilket torde vara unikt, varit inkallad att vittna både av åklagarsidan och av försvaret.
Var barnvittnesmålen knepigare än vanligt i Auerfallet?
– Ja, hela situationen var problematisk. Ett fall som varit mera framme i medierna än något annat fall under den tiden i Finland. Deras mor har figurerat på löpsedlar, hon var häktad, misstänkt, och så vidare. Det är helt uppenbart att barnens minnesbilder med mycket stor sannolikhet har påverkats av den här exponeringen.
– Och de tre yngsta barnen som vittnar har alltså befunnit sig i ett rum med stängd dörr medan mordet pågår. Det är främst den äldsta pojkens observationer som vittnesmålen grundar sig på. Att han genom väggen ska ha kunnat bilda sig en detaljerad uppfattning om vad som pågår i ett annat rum är inte realistiskt. Det är mycket mera sannolikt att han försökt konstruera de intryck han har och göra dem till en berättelse. Det är omöjligt att bedöma den berättelsen som tillförlitlig.
I den berättelsen finns också vittnesmål om djävulsdyrkan, riter, sexuella övergrepp och andra extraordinära saker, varav domstolen anser att en del saker är falska och andra sanna. Hur ställer du dig till det här?
– När stora delar av en berättelse med mycket stor sannolikhet är osann, då blir det svårt att hålla resten av berättelsen för sann. I själva verket måste resten av berättelsen förkastas om det visar sig att delar av den är påhitt. Det är utan vidare så.
Hur ser framtiden för rättspsykologin ut?
– Högsta domstolen visar en positiv attityd till att diskutera och utbilda sig i rättspsykologiska frågor. Det finns flera prejudikat från de senare åren där man funderat ingående på vittnesmåls tillförlitlighet och hänvisat till vittnespsykologisk litteratur.
Intresset för rättspsykologiska frågor är stort både inom det juridiska fältet och inom polisen, och det bedrivs enormt intressant och samhälleligt viktig forskning både i Finland och utomlands. Vi har under de senaste åren haft doktorsavhandlingar om sexbrott på nätet och användandet av vittneskonfrontationer i rättsliga processer. Jag undervisar bland annat poliser i dessa frågor sedan mer än tio år tillbaka, och det är helt klart att grundnivån stigit markant. Mycket återstår att göra och visst är det ibland frustrerande hur långsam utvecklingen är, men det går framåt.
Katarina Finnilä. Foto: Marcus Prest.
KATARINA FINNILÄ är doktor i psykologi från Åbo universitet och magister från Åbo Akademi, lektor inom ämnet psykologi vid Åbo Akademi, specialiserad inom rättspsykologi, expertis och beslutsfattande och arbetar även som föreläsare och arbetshandledare inom rättspsykologi bland annat på Inrikesministeriet. Hon är tjänstledig föreläsare vid Inrikesministeriet för att nu jobba med specialprojektet i rättspsykologi vid Åbo Akademi. Hon blev involverad i Auerfallet då Anneli Auers försvarsadvokat kontaktade henne hösten 2009 och bad om ett ställningstagande vad gäller de expertutlåtanden som getts i fallet.
I fråga om Auerfallet tar Finnilä upp problemen med expertvittnesmål i finländska rättegångar.
– Rättssystemet skiljer på ”sakkunniga vittnen” och ”expertvittnen”. Den juridiska skillnaden är att endast domstolen, alltså domarna kan kalla in experter, medan både åklagaren och försvaret kan kalla in sakkunniga vittnen – dessa sakkunniga kallas ofta expertvittnen, vilket kan vara förvillande. I Finland finns det inga kriterier för att fastställa vem som är en sakkunnig. Sakkunnig är man helt enkelt om man kallas av endera parten för att vittna.
Finnilä berättar att det i USA finns något som kallas admissibility rules – en samling kriterier för vad som kan hämtas in i en rättssal och vad som kan klassas som bevis. Sådana kriterier finns inte i Finland.
– I USA är det domaren som avgör vad som uppfyller kriterierna och är herre över processen medan juryn tar ställning till skuldfrågan. I Finland är domarna är både herrar över processen och de som tar ställning i skuldfrågan.
I straffprocessen i Finland kan parterna hämta in vem som helst under termen sakkunnig eller expert. Men ett vittne med expertis, alltså en ”sakkunnig” är juridiskt i samma ställning som vilket som helst vittne. Vilket är en skillnad till de experter domstolen kan kalla in som till exempel ska läsa en annorlunda ed eller försäkran där experten lovar att säga vad den i egenskap av expert kan säga och att göra sitt bästa.
– Den sakkunniga som åklagare eller försvarare kallar in svär däremot att berätta hela sanningen om det han eller hon vittnar om, vilket är samma ed som till exempel ett ögonvittne svär.
– Här kan man direkt fråga ”vadå sanningen?” eftersom vetenskaplig kunskap alltid bygger på sannolikheter och inte gör anspråk på att vara slutgiltig sanning.
I Finland har åklagarsidan i praktiken monopol på alla offentliga instanser. Polisen har till exempel ensamrätt på rättpsykologiska enheter, rättspsykologer får alltså bara jobba för polisen, och endast polisen eller åklagaren kan likaså beställa undersökningar av centralkriminalpolisens labb.
– Åklagarsidan har hela det här paketet. En privatperson, vilket alltså en försvarsadvokat är, kan inte begära något från varken CKP eller rättspsykologin. I till exempel USA jobbar åklagare och försvar på mera lika villkor.
Hur är det möjligt att villkoren se ut som de gör hos oss?
– Det är en intressant fråga. Vi har ett enormt tjänstemannaförtroende. Vi verkar som samhälle utgå från att om man gör saker utifrån tjänsteplikt så blir det automatiskt bra och objektivt, trots att det inte alls behöver vara så. Substansen i expertisen har absolut inget att göra med din ställning eller var du jobbar.
Jag har hört psykologer, en grupp dit jag själv hör, till exempel på föreläsningar komma med mycket naiva uttalanden. Som att det inte kan finnas något problem med att upplägget är vinklat till åklagarens favör eftersom vi ju har tjänsteplikt.
– Domarna kan ha samma problem. Tanken att något inte kan vara fel eftersom det kommer från en myndighet eller tjänsteman. Man glömmer att det bara är ena sidan av parterna som har tillgång till dessa myndigheter och tjänstemän.
– Men tillbaka till ”experterna”. Parterna får helt fritt hämta in personer som de kallar experter, vilket de gör, helt utan kriterier för vem som är expert och vari expertisen består. Och domarna får ju som sagt själv kalla in experter, men det gör de sällan. De verkar ha en idé om att de inte ska blanda sig i rättsprocessen genom att ta in egna experter.
Finnilä säger att man i praktiken behandlas som expert om man vittnar för åklagarsidan. Men trots att man borde behandlas lika om man vittnar på försvaret sida så blir man enligt hennes erfarenhet sämre behandlad av rätten.
– Man ses som en ”hired gun”, som subjektiv, och man likställs med försvarsadvokatens agenda. Agendatänkandet är också något som man borde gå till botten med. Ett expertvittne ska vara helt neutralt, experten är inte där för att producera ett beställningsarbete för varken åklagare eller försvar, utan experten är där för att bidra med sin sakkunskap, sin expertis inom ett område. Experten är inte där för att ta ställning i skuldfrågan.
– Vad som är expertis kan bara avgöras genom att se på hur en människa processerar information och drar slutsatser. En expert utmärks förutom av förmågan att redogöra för sin argumentation genom att han eller hon har tillräckligt mycket kunskap för att titta på rätt saker.
– Som det är nu kan ett vittne under beteckningen sakkunnig eller expert tala bara strunt och ändå behandlas som just en expert. Det här är till exempel problemet med enheterna som intervjuar barn. Många som jobbar vid dem är nyutexaminerade eller saknar utbildning och erfarenhet inom området och har ingen aning om hur fältet ser ut. Det vet jag eftersom jag själv jobbar som utbildare.
Det finns bara en handfull personer i Finland som är genuint kompetenta att skriva expertutlåtanden i samband med rättsprocesser och av dessa jobbar inte alla vid expertenheterna. Problemet med kompetens hos dem som gör dessa barnintervjuer begränsas verkligen inte bara till Auerfallet.
Finnilä säger att det enda som ska vara intressant i ett expertvittnesmål är argument och motiveringar för slutsatsen.
– Det är endast det här som avgör, alltså innehållet i det som sägs. Personen är irrelevant. Dessvärre tittar domare ofta bara på personen.
– CKP:s ljudexpert i Auerrättegångarna har till exempel ändrat åsikt hela tiden. När hon lyssnar på nödsamtalet kommer hon konsekvent fram till den slutsats polisen för tillfället har om samtalet. Logiskt resonerat är det så att om man har en bedömning av ett material som hela tiden ändrar så går det inte att använda materialet eftersom det ger ett slumpmässigt resultat.
En definition på expert är en person som inte kommer fram med slumpmässiga resultat på ett material. En läkare som sysslar med vävnadsprover ska komma till samma slutsats med samma material.
– Det är det som är läkarens expertis, att se vad ett vävnadsprov betyder – det kan inte slumpmässigt betyda den ena eller andra saken. Då har vi inte att göra med en expert.
När man läser om fallet verkar det finnas ett stort frågetecken kring den pediatriker som studerat barnen och kommit fram till att de blivit misshandlade och sexuellt utnyttjade. Kan du säga något om det?
– Nej, det tror jag inte att jag kan. Alla handlingar kring sexualbrottsrättegångarna är hemligstämplade.
Hur är det då med det ultravioletta ljuset som ska ha använts för att upptäcka ärr på barnens kroppar?
– UV-ljuset kan jag prata om helt generellt. Problemet är att vi inte har normer vad gäller resultat av undersökning med UV-ljus. Alltså inga normer alls. Och finns det inte normer finns det ingen chans i världen att dra några slutsatser.
– Det måste finnas en base rate, ett normvärde: hur vanligt är det med ärr? Till exempel ett IQ-test ger inget om du inte har ett sampel att jämföra det med – vad presterar genomsnittet av de IQ-testade? Man måste veta något om medeltalet.
Vi har ingen sådan data när det gäller UV-ljuset, i själva verket ingen utvärdering över huvud taget. Vi vet inget om till exempel ifall pojkar har fler ärr än flickor. Vi vet inte hur många ärr som hittas med det ljuset på ett barn i genomsnitt eftersom ingen har testat hur många ärr barn har i genomsnitt. Vi har ingenting. Man säger ”Åh, vi hittade så här många ärr!” Men so what – det betyder ingenting. Vi vet ju inte om det är många eller få.
– Det här UV-ljuset är den senaste flugan och det är fruktansvärt att man kan använda ett test som ingen vet vad betyder men som ändå används för att avgöra frågor om någon blivit utsatt för något eller inte.
Även Finnilä ifrågasätter de experter åklagarsidan plockat fram i Auerfallet.
– Är de här helt säkert de bästa människorna på området? Det kan man med fog fråga sig till exempel vad gäller kapellmästaren som man tog in för att bedöma nödsamtalet, istället för till exempel FBI:s experter, eller experten på djävulsdyrkan som var en pensionerad speciallärare. Kan det finnas bättre folk på dessa områden än de här?
Och sedan Jaana Haapasalo som är docent i psykologi, som utgående från vad som stått i tidningen om rättegångarna skrev en insändare till Helsingin Sanomat där hon kritiserade försvarets psykologer och sedan två dagar senare sitter som expert hos åklagarsidan i rättegången.
– Varför och på vilka kriterier kallar man in dessa ”experter”? Är det för deras kompetens eller är det för att de passar in i en agenda?
– Det är därför jag hoppat av, det vill säga jag arbetar inte praktiskt med rättsfall längre. Via bland annat Auerfallet har jag sett vart vårt system i värsta fall kan leda och jag anser det vara för oetiskt för att vilja vara en del av det.