Efter intervjun med filosofen Hannes Nykänen i förra numret av MfÅA – där Nykänen gav en ordentlig bredsida till den metafysik som ofta smusslas in i det som föreställer seriös empirisk vetenskap, särskilt när det gäller berättelser om evolutionen – låter vi Jan Antfol­k, doktor i psyko­logi och doktorand i filosofi förklara på vilket sätt evolu­tionsteorin är använd­bar inom psykologin.

Text: Marcus Prest

För den oinvigde förefaller evolutionsteorin lätt kunna användas som en förklaring på vilka fenomen som helst, särskilt inom evolutionspsykologin – och alldeles särskilt när evolutionspsykologiska rön citeras i massmedia. Alla upptänkliga beteenden verkar kunna inordnas i en tes om att beteendet handlar om artens överlevnad, en anpassning till omständigheter eller så är det fråga om en anomali/störning. Hit ryms allt från kärlek, märkliga lustar, egoistiskt beteende, pianospelande, sinne för dataprogrammering och att offra sig för någon. Det verkar inte gå att uppfinna exempel som inte skulle rymmas in i evolutionsteorin, eller ett exempel som skulle falsifiera den – vilket gör att man kan slänga in den som en skenbar förklaring, och få det att se ut som om man förstått något – utan andra krav på vetenskaplighet än att hitta ett sätt att få fenomenet man beskriver att platsa in i en berättelse om beteendets roll i kampen för artens överlevnad.

MfÅA träffar Jan Antfolk, doktor i psykologi och doktorand i filosofi vid Åbo Akademi, för att försöka få lite klarhet i ämnet. En viktig poäng som Antfolk turnerar genom intervjun och explicit serverar mot slutet är att evolutionsteorin naturligtvis kan missbrukas, men att det samma gäller för alla metateorier. En förlängning av den poängen är att man måste hålla i huvudet vilken typ av förklaring evoultionsteorin bidrar med: den ger svar på hur en mekanism kan ta sig i uttryck, och hur den historiskt kan ha uppstått. Men ur den empirin följer till exempel ingen automatisk uppmaning, det vill säga att man från att något är på ett visst sätt kan härleda hur något bör vara (Humes lag) – vilket är en elementär regel men som ändå ofta och brett missbrukas utan man nödvändigtvis märker det.

Jan Antfolk, kan du kort beskriva hur evolutionsteorin hör ihop med psykologin?
– Både inom biologin och förstås inom psykologin, som inte ligger så långt ifrån biologin, är det väldigt svårt att bevisa att något är en adaption. Men som vetenskaplig teori är evolutionsteorin synnerligen vältestad och välbevisad. Det finns få saker som vi vet så mycket om som evolutionen.
– Om vi börjar med biologin: vi vet mycket om generna och hur de sprider sig i en population. Vi vet också en hel del om hur de påverkar olika fenotyper. En fenotyp kan löst sägas vara effekten av generna, till exempel en människas längd eller ett reaktionsmönster. Ibland kan man bevisa att fenotyper är adaptioner, det vill säga, att de uppstått eftersom de har en nettofördel på reproduktionen för de organismer i vilka de funnits, eller finns i.

– Inom biologin finns två alternativ som förklaringsmodell för hur en gen spridit sig i populationen. Det ena är en slumpmässig variation eller random drift. Den grundar sig på att det hela tiden uppstår mutationer. De flesta mutationer har en negativ effekt på genernas förmåga att sprida sig i populationen, men ibland sprids neutrala mutationer i alla fall av en slump vidare. Det andra alternativet är att genen medför en reproduktiv fördel och att den just av denna orsak ökat i populationen. Fenotyper kan alltså uppstå som en följd av slumpen, eller som ett resultat av att de medfört vissa fördelar. Fenotyper kan också vara produkten av bieffekter.

antfolk

Jan Antfolk. Foto: Nicklas Hägen.

Ett sådant exempel är naveln. Naveln i sig har ingen funktion, men är en bieffekt av navelsträngen, som är nödvändig för att tillföra fostret näring. Inom psykologin kan det vara svårt att skilja på fenotyper som beror på slumpen, att de medfört en fördel, eller att de är bieffekter.
– I vissa situationer där man kan påvisa att en fenotyp är en adaption, det vill säga att de genvarianter som ligger bakom den medfört fördelar framom andra genvarianter. Från biologin kan man låna ett exempel som ögat och dess funktion. Varje enskild ökning i ljuskänslighet för en cell medför fördelar jämfört med motsatsen. På så sätt har de mutationer som lett till ökad ljuskänslighet spridit sig genom adaption. Ögon, som uppstått igen och igen, är sannolikt inte resultatet av en slump. Inte heller verkar det gå att förklara ögonens upprepade uppkomst som en bieffekt.

– Inom psykologin är de dock betydligt svårare att visa på att ett fenomen är en adaption. Är kärleken till våra barn en adaption? Visst, det verkar ju vara tänkbart att de beteenden som kan följa ur kärlek ger ens barn, som med femtio procents sannolikhet bär på ens gener, bättre överlevnadschanser än de beteenden som följer ur likgiltighet. Men en sådan observation är i sig inget bevis för att kärlek är en adaption. Barnbidrag förbättrar kanske livet för barn, men det vore absurt att påstå att barnbidraget är resultatet av biologisk adaption. Tyvärr ser man ändå den typen av evolutionspsykologiska förklaringar i studier som inte behöver evolutionspsykologiska förklaringar. Man forcerar in fenomenet i en evolutionär berättelse.

Hur skiljer man en sådan forcerad förklaring från ett vettigt bruk? Med vilka kriterier?
– Om man säger så här: största delen av science fiction-litteraturen är skräp. Men det betyder inte att all sci-fi är skräp. Man behöver bara läsa två sidor i en sci-fi-roman för att märka om den är dålig eller om den kan vara värt något. Detsamma gäller för evolutionsteoretisk forskning. Det finns orsaker till varför kärlek men inte barnbidrag kan ges en evolutionär förklaring. Det finns till exempel en koppling mellan gener och kärlek, även om tanken på möjligheten att operationalisera och mäta kärleken är en annan diskussion. Men det finns knappast någon koppling mellan gener och barnbidrag. Vidare har den genvariant som ökar kärleken till ens barn en evolutionär fördel över en genvariant som minskar den.
– Det är lätt att upptäcka när någon helt enkelt inte vet vad den skriver om. Det finns fall där en forskare försökt få in sin forskning i något annat ämne, misslyckats, och i stället anpassat sin text så att den går att inordna i något evolutionsbiologiskt eller psykologiskt. Det blir naturligtvis inte vetenskap av sådant, men det kan gå igenom i alla fall, om granskarna inte heller vet vad seriös evolutionsteoretisk forskning är.
– Ett kriterium för vettig evolutionspsykologisk forskning är sådan där den evolutionspsykologiska teorin är den mest parsimoniska förklaringen, det vill säga den bästa förklaringen som finns till hands när man tillämpar Ockhams rakkniv och försöker få den enklaste möjliga förklaringen på ett fenomen.

Kan du ge ett exempel?
– Blodfobi. Det är inte bara vilken som helst rädsla. Det är en rädsla för något som det kan vara bra att vara rädd för. Det är bra att vara rädd för att blöda mycket. Här har vi redan etablerat en överlevnadsfördel. I den fobiska situationen sjunker dessutom blodtrycket och det kan göra att man blöder mindre. Det här är ingen medveten process och här tycker jag att det är ganska svårt att hitta icke-evolutionära förklaringar som är parsimoniska.

Det verkar finnas ett varför som utgångspunkt i det sättet att angripa ett problem – alltså att det finns en överordnad orsak till varför något fungerar som det fungerar. Poängen är: riskerar vi inte att hamna i ett metafysiskt ”varför” – alltså att man läser in en avsiktlighet i de empiriska data man har fått till hands?
– Det är en utgångspunkt, ja. Det finns alltid ett varför och ett hur i den evolutionspsykologiska teorin. Men av den orsaken är inte evolutionsteorin teleologisk (målinriktad /Red.). Det finns inget slutmål. Här görs det massvis med misstag och forskare använder språkbruk som får det att verka som om evolutionen visste vart den är på väg, och att den medvetet styr sig själv mot ett slutmål. Det är givetvis nonsens. I evolutionen är ett fenomen resultatet av tre komponenter: variation, ärftlighet och differentiell överlevnad. Processen saknar ändamål även om den kan ge upphov till fenomen som är oerhört precisa och som i sig är ändamålsenliga. Man kanske kan säga att termen ”varför?” används lite löst här. Det är snarare fråga om ett historiskt ”hur?”. Hur har ögat utvecklats under vår evolution och vilken fördel har ögat gett?

– Men om man till exempel tittar på hjärnan finns det väldigt få som på allvar tror att hjärnans struktur inte skulle ha en betydelse för vårt beteende och tänkande. Vi är ganska säkra på att hjärnan åtminstone medierar mycket av vårt beteende. Det finns då evolutionära drivkrafter bakom hjärnans funktion. Vi vet att hjärnans byggstenar formas av proteiner som i sin tur kodas av gener. Vi kan se skillnaden på en individs och andra individers hjärnor – det går att mäta. Vi vet till exempel att schizofrena individers hjärna skiljer sig från normen, samma gäller autistiska personers hjärna. Och väldigt få tror som sagt att sambandet mellan hjärnans morfologi hos schizofrena och autister, och beteendet hos dessa personer, är slumpmässigt.

Vad betyder en sådan förklaring för psykologin? Jag menar förutom att man kan se att den autistiska eller schizofrena har en viss struktur på hjärnan, den beskrivningen låter närmast medicinsk – var kommer psykologin in?
– Psykologer är, eller bör vara, experter på att mäta och förstå de behaviorala (beteendemässiga /Red.) komponenterna av ett fenomen. Dessa behaviorala komponenter är centrala. Vi skulle inte säga att någon lider av schizofreni eller autism enbart på basis av en bild av deras hjärna om de behaviorala komponenterna saknas. Vi definierar fortfarande dylika fenomen utgående från ett psykologiskt perspektiv. Vid benbrott är det faktum att benet är brutet själva kriteriet för att beskrivningen ska vara korrekt. Det behövs inget annat. Vid psykiatriska eller psykologiska fenomen är situationen annorlunda: vi måste veta något om individens egen upplevelse. Vi måste observera ett beteende. Man kan göra ett tankeexperiment. Anta att fem procent av befolkningen har en avvikande struktur i hjärnan. En psykolog är intresserad av om den avvikande strukturen påverkar tänkandet och beteendet.
– Det här är också något som det är vanligt att man missförstår. Att föröka sig är givetvis en adaptiv sak och det är sannolikt att vår vilja till sex och vår vilja att få barn i någon mån är en konsekvens av detta. Men sällan tänker väl någon på krogen att den ska göra ett försök att sprida sina gener med den till synes mycket genetiskt kompatibla individen på dansgolvet. Inte heller tror jag att det är många som tänker att de ska skaffa barn för att det medför reproduktiva fördelar. Man har sex och skaffar barn av helt andra motiv. Kanske kan man säga att våra gener bryr sig mer om oss än vad vi bryr oss om dem.

Vad betyder det?
– Det handlar kanske främst om vad man är ute efter att förklara. Vill man förklara de rationella motiven bör man säkert hålla sig till en lämplig fenomenologi. Men vi vet också att rationella motiv inte alltid är de sanna orsakerna till ett givet beteende. Ofta verkar de motiv som en individ uppger och individens beteende inte hänga samman. Då kan man som Freud försöka skapa en alternativ tolkning av motiven, eller så kan man gå med på att rationella, upplevda motiv inte alltid orsakar beteenden, och att beteenden kan ha helt andra orsaker än något som går att förklara rationellt.
– Samtidigt är det viktigt att inflika en kritik mot övertro på genetisk determinism. Vi är mycket adaptiva varelser. Vi är bra på att ta in och tolka information, vi är inte statiska organismer. Vi är väldigt bra på att lära oss. Språkinlärning, till exempel. Människan har en väldigt starkt utvecklad förmåga att lära sig språk jämfört med andra primater och vilket språk vi lär oss är inte förutbestämt.
– När det gäller våra beteendemönster som art finns det förklaringsmodeller som rör sig mellan polerna socialkonstruktivism och evolutionsteori. Båda modellerna har ett förklaringsvärde. I vissa fall förklarar den ena modellen ett fenomen bättre, ibland den andra.
– Sedan finns det också en ganska olycklig uppfattning om nature versus nurture där man tror att evolutionen bara förklarar en slags slutgiltig och orubblig tendens och att allt som formas av omgivningen ligger bortom evolutionär teori. Denna tanke är mycket besynnerlig för den som till exempel odlat en krukväxt och sett att växtens gestalt beror på vilket frö man sått, men också på om växten ställts i solljus eller skugga, och om den fått för mycket eller för lite vatten. I själva verket har evolutionspsykologin åtminstone sedan Westermarck försökt förklara fenomen som en funktion av både omgivning och instinkt.

Hur ser ett exempel på socialkonstruktivism ut?
– Till exempel utgår den kända Westermarckhypotesen, kanske världens mest kända evolutionspsykologiska hypotes, från att vi inte kan ha genetiskt betingad ovilja mot att ha sex med våra familjemedlemmar. Hypotesen menar att vi först måste förstå och lära oss vem som är ett syskon. Sedan kan detta få följden att jag känner mig ovillig att ha sex med henne. Denna psykologiska mekanism hänger helt på inlärning. Insikten är om något den svagare komponenten i det här fallet. Men visst verkar det som att det går rätt automatiskt, utan speciella överväganden, att utveckla aversionen. Så det kan vara så att det också finns en instinkt bakom det hela. Men andra förklaringar har nog ännu inte helt falsifierats.

– Med detta vill jag understryka att evolutionspsykologin ser social interaktion som något oerhört viktigt. Samtidigt vill jag också säga att även om det utifrån kan förefalla som om evolutionsteorin lätt kan användas till att svälja alla möjliga fenomen kan man tänka på hur det är med andra metateorier. Till exempel Freuds teorier som ofta reducerar allt till sex. Och för att alls kunna jobba med Freuds teori på allvar måste man svälja en massa premisser – som man med rätta kan vara kritisk mot. Den freudianska metafysiken kan inte falsifieras. Men det betyder inte att man inte skulle få syn på något genom den av Freud inspirerade socialdynamiken. På samma sätt är det med evolutionsteo­retisk psykologi. Genom ett gott bruk av den får man i bästa fall syn på en del saker som man annars skulle missa.

– Personligen är jag inte intresserad av att testa eller bevisa evolutionsteorins värde. Det har mycket skickliga biologer redan gjort och det gör de fortgående. För mig är evolutionsteorin användbar då jag utgående från den kan få hypoteser som jag sedan kan gå ut och testa, och därigenom upptäcka saker som jag annars helt säkert skulle ha missat.