Att selfien används i en presidentkandidats kampanj är ett tecken på att något förändrats i mediekulturen. Men vad?

Text: Nicklas Hägen

EN BILD TAGEN av fotografen Barbara Kinney spred sig som en löpeld på sociala medier i mitten av september. Bilden föreställer amerikanska presidentkandidaten Hillary Clinton ställd framför en publik, främst ungdomar, som vänt ryggen till henne för att ta bilder av sig själva, selfies, med henne i bakgrunden. När den lades upp av en användare på Twitter stod där texten ”2016, ya’ll” (sic), vilket på svenska kunde översättas till ”2016, hör ni”.

Bilden delades flitigt och sågs främst som ett tecken på hur självcentrerade vi blivit, men den fick en annan betydelse när det framkom att Clinton uppmanat publiken att ta bilderna. Det var alltså inte så att publiken i sin iver över att ta ett foto av sig själva med presidentkandidaten glömt vett och etikett och vänt henne ryggen, de gjorde det för att de blivit ombedda att göra det.

Att selfies ändå används som en medveten sociala medier-strategi i kampanjen för en av världens mest inflytelserika poster motiverar en diskussion om dem. Vi vänder oss till Fred Andersson, docent i konstvetenskap vid Åbo Akademi.

Vad tänkte du när du såg bilden?
– Bilden är bara ett enkelt snapshot. Den är inte så intressant som bild, utan mera intressant med tanke på bakgrunden och hur politiker arbetar. Hur de flörtar med publiken för att bli populära. Det är naturligtvis tacksamt att kunna använda sig av selfiefenomenet i en politisk kampanj.

– Politikerna vill bli mer och mer som popartister. Det är ingen nyhet men politik handlar mer om kändisskap och marknadsföring, en tendens som kommer från USA. Hillary är oerhört slipad och skicklig när det kommer till retorik, medieträning och publik, även om hon inte anses vara så populär. Bilden är inte så mycket en bild på selfies, som på hur politiken och Hillary fungerar.

– Det är mera intressant att prata om reak­tionerna på bilden. Hur kommer det sig att bilden feltolkas? Alla tror att bilden tagits för att visa hur ytligt och hemskt selfiefenomenet är. Det finns en oerhörd moralism runt selfies.

Hur menar du?
– Den första reaktionen utgår från att bilden visar hur dumma människor är. Sen visar det sig att det är en bild som i själva verket visar makthavarnas mediestrategi och hur effek­tiva dessa kan vara. Hillary och människor runt henne är medvetna om att det första folk tänker på inte är hur hon manipulerar människor.

– Vi ryggmärgsreagerar på bilden för att vi är från en viss generation och från en viss samhällsklass. ”Ungdomarna bryr sig inte om oss, de bara tittar i sina telefoner!” Vi känner oss nonchalerade. Filosofen Zygmunt Bauman beskriver samhället och mediekulturen som väldigt infantila, med människor som aldrig blir vuxna utan bara springer runt och speglar sig. Selfiefenomenet verkar vis­a det här, att man med hjälp av kommersiell teknik bara speglar sig själv.

Ligger det inte något i det? Det finns ändå en hel del diskussion om selfies och det speglande i att vända kameran mot sig själv.
– Den har långa anor. Konstvetaren Rosalind E. Krauss, professor i New York, förutspådde på ett sätt hela diskussionen redan på 70-talet. Hon skrev om bildkonstnärer som på den tiden experimenterade med video – en på den tiden oerhört exklusiv teknik som bara konstnärer med starka sponsorer och mecenater kunde arbeta med. Konsten gick ofta ut på att man satte på kameran och riktade den mot sig själv, verket kom att handla om konstnären som ett slags självporträtt.

Fred Andersson i en spegel. Foto: Nicklas Hägen.

Fred Andersson i en spegel. Foto: Nicklas Hägen.

– Krauss menade att videon är ett fundamentalt narcissistiskt medium, att narcissism finns inbyggd i själva tekniken i videon. Den digitala bilden och videon är bara en vidareutveckling av den analoga videon på 70-talet. Om man utgår från att selfien är narcissistisk har Krauss fått rätt.

– Antagandet att selfien är ett symtom på en narcissistisk samtidskultur är väldigt populär. Det finns psykologer som har antagit att människor som är narcissistiskt lagda har en särskild böjelse för selfies, och studerat det. En artikel av några amerikanska psykologer använder nya ord som selfie-ists och narci-selfiers. Det tror jag mera speglar ett allmänt antagande hos intellektuella i allmänhet. Forskare, författare eller vi som ser kritiskt på samhället, vi antar reflexmässigt att samhället blivit barnsligt.

– Men narcissism är något destruktivt, en psykiatrisk diagnos som handlar om en grundläggande oförmåga att sätta sig in i andra människors tankar och känslor. Eller överhuvudtaget erkänna en annan människa som ett subjekt, en grundläggande brist på respekt. Man kan fråga sig hur allvarlig narcissismen är när det kommer till sådana selfies som den här bilden visar, och den är nog inte så allvarlig.

Vi kan inte stämpla en hel generation med en diagnos för att de tar bilder av sig själva?
– Nej. För våra ungdomar är selfies något helt naturligt. Min femtonåriga dotter eller våra yngsta studerande som är i 20-årsåldern kan inte alls förstå att jag är bekymrad över det här. Det är farligt att hela tiden framhäva narcissism när det kommer till selfies, man skuldbelägger människor för deras mediekonsumtion.

– Att selfies är så populära kanske bara beror på att det är en automatisk teknik som spridits till folk. Det kanske är så himla enkelt. Man behöver inte ställa kameran på självutlösare och ställa sig framför eller be någon annan ta bilder på en längre. En politiker som är smart, och det är Hillary helt klart, förstår att använda sig av tekniken för att bli populär.

Bilderna publiken tar är väl ett slags minne och bevis på att man var där?
– Selfien blir i det här fallet en sorts autograf, och mycket effektivare än att skriva en. Hillary behöver ju inte göra någonting. I ett enda svep kan hon tillägna sin selfie till alla i rummet. Bara avståndet mellan henne och kamerorna sätter begränsningen.

– Autograftanken väcker sedan svåra frågor om det materiella och icke-materiella. Vi inser mer och mer att mediekulturen är radikalt annorlunda än den var före internet. Selfiebilden är i stort sett bara en digital kod som kan raderas på en sekund, men visserligen också spridas i ett oändligt antal exemplar. Den tekniska, spridningsmässiga och sociala funktionen skiljer sig väldigt mycket från tidigare minnesfunktioner, eller vad man sen ska kalla saker som autografer eller turistbilder man tog med pocketkamera.

– När det materiella ersätts finns det samtidigt grupper – ofta unga och urbana, man kanske kan kalla dem hipsters – som uppvärderar det. Så det materiella, som böcker och autografer, försvinner inte som alla förutspådde, utan får sitt värde som något riktigt i en kultur där det digitala flödet dominerar.

Vad blir historia i det här enorma icke-materiella flödet? Finns det något som fastnar?
– Jag tycker det är väldigt lite som fastnar, men det kanske är mina fördomar. Men jag tror det blir svårt med det historiska perspektivet när saker går väldigt fort och behov ska tillfredsställas väldigt snabbt. Sen har det kanske alltid varit så att ett år tillbaka är väldigt länge sedan när man är 15. Man kan inte tänka sig att livet kan fortsätta bortom 25, utan allting måste göras innan dess.

Ser man till konsthistorien är det väldigt vanligt med självporträtt. Motivet är det samma som i selfies, den som skapar bilden, men finns där någon annan likhet?
– Man ska inte jämföra selfies med tidigare genrer som porträtt. Visserligen är de självporträtt, men i selfies har man skapat en teknik som gör att självporträtterandet i det närmaste är automatiskt och ständigt pågående.

Tidigare var det en omfattande procedur som innebar en omfattande investering. Man gick till en professionell fotograf som hade en ateljé med olika bakgrunder. Det var designat. För att då inte tala om före fotografiet, det vi ser som fin konst idag. Bilder som kräver en enorm insats av teknisk skicklighet, kreativitet och inte minst pengar – som kan ta ett halvår att framställa.

– Konstnärer har mest tecknat av folk och sig själva för att öva sig på tekniken, framför allt då det varit viktigt att kunna avbilda verkligheten så exakt som möjligt. Det är nog det som gör att det finns så många självporträtt från 1600-talet framåt. Om man har en spegel är man själv en modell man alltid har tillgång till. Det är en färdighetsträning.

– Men selfien kräver ingen färdighetsträning. Det är en automatisk funktion som är inbyggd i kameran i och med att tekniken är konstruerad som den är, och tekniken är genom marknadsföringsstrategier anpassad till det konsumtionsmönster som man förväntar sig ska uppstå. Man har förfinat mobilen och optimerat den och skapat selfiepinnar. Tekniken inbjuder automatiskt till att selfies ska skapas.