Kartan har ritats om i Östeuropa och Centralasien. Och det gäller inte bara landsgränser. Nya politiska system uppstår och omvandlas. Energikällor byts ut från fossila bränslen till hållbara energislag. Forskare vid Åbo Akademi studerar vad som händer.

Text: Joakim Rådström

Ryssland är en gåta inlindad i ett mysterium insvept i ett dunkel. Det var Churchill som fällde de numera bevingade orden, som än idag verkar hålla streck. Många försök att förstå vårt östra grannland har gjorts, men fortfarande finns många fenomen som gäckar oss.

Samtidigt ligger de forna Sovjetstaterna alldeles intill oss och har stor påverkan på finländsk politik. Det gäller förstås säkerhet och försvarspolitik, men även till exempel handel och energi. Dessutom är ofta de olika områdena tätt sammanflätade, tematiskt såväl som geografiskt.

– Olyckligtvis har de länder där energi finns tillgänglig sällan någon stabil politisk regim. Tänk bara på Nigeria, Venezuela, Mellanöstern – och Ryssland, säger professor Dmitry Murzin.

Som ämnesansvarig för teknisk kemi och reaktionsteknik vid fakulteten för naturvetenskaper och teknik vid Åbo Akademi har han god inblick i energisystemen i Finland och vårt närområde. Som ryss, född i Moskva, har han dessutom personlig kännedom om den ”gåta inlindad i ett mysterium” som Churchill pratade om.

Professor Murzin, som kom till Åbo Akademi år 2000, har specialiserat sig på forskning kring olika sorters hållbar energi, framför allt inom biokemi med skogsråvara som bas. Hans avdelning har nära samarbete bland annat med oljeföretaget Neste, som var först i världen med en process för att framställa ”grön diesel” från rapsolja och andra vegetabiliska oljor.

– Jag tycker det är ganska logiskt att vi i Finland bryr oss om hållbar energi. Men på många håll är hållbarhetsforskning oftare drivet av forskningsmässig nyfikenhet än industriella behov, säger Dmitry Murzin.

Förnybara energiinitiativ i Ryssland

Ryssland och de andra tidigare Sovjetstaterna har onekligen inte kommit lika långt på hållbarhetsfrågor, även om olika initiativ sker. Mycket av dröjsmålet beror på att flera av de forna Sovjetstaterna har god tillgång till billig olja och naturgas, vilket gör att de åtminstone inte av ekonomiska eller resursmässiga skäl har behövt ställa om mot förnybar energi.

Dimitry Murzin. Foto: Privat.

Undantag finns dock. Som exempel nämner Dmitry Murzin Boreskovinstitutet för katalys i Novosibirsk, som forskar kring biomassa och förnybara bränslen. Och vid den nyligen avslutade världsutställningen om hållbar energi som genomfördes i Kazakstans huvudstad Astana tar Kazakstans regering ett nytt grepp om energifrågan, med syfte att minska beroendet av olja och kol och öka inslagen av förnybara energikällor (se artikel på sidorna 24–26). Men till skillnad från i Finland saknas för det mesta kopplingen mellan akademi och näringsliv på hållbarhetsområdet i det forna Sovjet.

– Jag har varit i kontakt med oljeraffinaderier och gasprocessföretag där, och enligt min mening är de inte intresserade av att undersöka förnybar energi. Det finns inga drivkrafter för det, vare sig ekonomiska eller lagstiftningsdrivna, säger Murzin.

Ekonomiska incentiv för forskningen

Det som gör bioenergiforskning intressant för företagen i Finland är bland annat pappers- och massabruken i landet, som funnits länge och som har stor betydelse för den finländska ekonomin, menar Murzin. Utöver Neste har till exempel UPM en anläggning i Villmanstrand för att göra grön diesel, och samarbetar även de med Åbo Akademi. Finland kan dessutom göra grön etanol från cellulosaråvara, vilket innebär ytterligare alternativ för hållbar bränsleproduktion.

Ändå är Finland mycket långt från ett fullständigt energioberoende i dagsläget, och behöver förlita sig inte minst på Ryssland för sin energiförsörjning. Här går den finska regeringen en svår balansgång. För samtidigt som priserna på rysk råolja ligger under världsmarknadspriserna finns en delikat politisk dimension i Rysslands energipolitik.

Som exempel kan nämnas hur det ryska bolaget Gazprom stängde kranarna för Vitryssland när de hamnade i skuld hos energijätten, samt hur Ryssland har stoppat gasleveranserna till Ukraina som en följd av kriget med landet. I fallet med Ukraina har även andra europeiska länder drabbats, eftersom de får sin gas från samma ledningar som går genom Ukraina.

– Ryssland har verkligen försökt använda energi som ett politiskt verktyg eller ”hävstång” på senare tid, men jag tror att ett antal EU-länder nu försöker hitta alternativ till naturgas och annat. Jag skulle säga att det även gäller Finland, säger Inga Saikkonen.

Saikkonen är postdoktoral forskare i statsvetenskap vid Institutet för samhällsforskning vid fakulteten för samhällsvetenskaper och ekonomi vid Åbo Akademi. Hennes huvudsakliga fokus är demokratisering ur ett jämförande perspektiv, med särskild tonvikt på val och röstning.

– Jag arbetar med jämförande politik och jämförande demokratisering, och forskar särskilt kring så kallad klientelism runt valprocesser, säger Saikkonen.

Klientelism kan i korthet förklaras som beroendeförhållanden mellan en härskarklass eller en politisk elit å ena sidan och dess undersåtar eller väljarkår å den andra. Beroende på hur de sköter sig får väljarna – klienterna – fördelar eller bestraffningar, morötter eller piskor, av lokala partiföreträdare. Klientelistiska system har även funnits i mer eller mindre stor utsträckning i exempelvis Sydeuropa, det vill säga inte bara i auktoritära utomeuropeiska länder.

Ökad demokratisering

Många hoppas på ökad demokratisering och transparens som medel för att Ryssland och de forna Sovjetstaterna ska börja skapa bättre relationer med sin omvärld och sluta använda exempelvis energitillgångar som politiska påtryckningsmedel.

Men hur är det då ställt med demokratierna i det forna Sovjet, såsom Ryssland? Saikkonen tecknar en relativt dyster bild, och exemplifierar med valprocesserna i regionen.

Inga Saikkonen. Foto: Privat.

– I Ryssland visar till exempel dagens forskning att människor som ska gå och rösta kan hotas med att de kan förlora vissa sorters tillgångar, såsom sina jobb eller välfärdstjänster om de inte deltar i val, konstaterar Saikkonen.

Detta är faktiskt ett av de sätt, tillsammans med köp av röster, som brukar användas för att beteckna politiska system i klientelistiska länder. Röstköp är enligt Inga Saikkonen ganska vanligt i exempelvis Latinamerika och Indien, medan det i de postsovjetiska staterna brukar vara mer vanligt förekommande med hotmekanismer.

Syftet med att hota väljare är att olika regionala politiska pampar vill kunna skaffa sig makt över de boende i deras områden. Ofta drivs de lokala och regionala politiska chefernas strävanden inom klientelistiska system igenom av så kallade ”brokers”, eller mellanhänder, som får folk att gå till vallokalerna. I många stater finns heller ingen riktig opposition, varför den enda kandidat som människor egentligen kan rösta på är den styrande pampen.

I bland annat Ryssland visar forskningen att arbetsgivare kan agera som ”brokers”. Även nyckelyrken som lärare kan tvingas att ingå i hårt styrda valkommittéer för att inlemma dem i en för regimen önskvärd riktning.

Hur tycker då Inga Saikkonen att framtiden ser ut i de forna Sovjetstaterna med avseende på demokratirörelsen? De hopp som fanns när Sovjet kollapsade i början av 90-talet har ju nu övergått till en ny ”rysk vinter”.

– Ja, det stämmer, men det finns en stor klyfta, där exempelvis de baltiska staterna har gjort stora framsteg och där Ukraina, Moldavien och Georgien fortfarande står och väger, säger Saikkonen.

Delta på internationell arena

Ryssland och de centralasiatiska före detta Sovjetstaterna är emellertid mer tydligt auktoritära, påpekar Inga Saikkonen. Ett av dessa länder, ovan nämnda Kazakstan, försöker dock hitta sätt att delta mer aktivt på den internationella arenan. Detta trots att det fortfarande styrs av en enväldig president, Nursultan Nazarbajev, och ingen egentlig opposition finns. Samtidigt behåller också Kazakstan goda kontakter med Putins Ryssland, inte helt olikt Finlands lyckade balansakt mellan olika geopolitiska regioner i sitt närområde.

Kazakstan tillhör de tidigare Sovjetländer som har en mäktig roll inom energiproduktion, med väldiga olje- och naturgastillgångar. Emellertid försöker Kazakstan även producera mer hållbar energi, och bjuder in omvärlden att delta i denna process (såsom genom världsutställningen i Astana tidigare i år).

Professor Dmitry Murzin har god kännedom om Kazakstan, särskilt förstås om energiforskning i landet. Men tidigare var det inte relevant att skilja Kazakstan och Ryssland åt.

– Jag föddes under den period då Kazakstan och Ryssland var del av samma land, det vill säga Sovjetunionen. Faktum är att min första vetenskapliga konferens var 1988 i Almaty i motsvarande Kazakstan.

Arvet efter diktaturen

Även om inte Inga Saikkonen har tittat på Kazakstan specifikt, har mycket av hennes forskning om val och demokratiprocesser i det forna Sovjetunionen bäring också på detta land. Den brittiska tidningen The Economists analysavdelning (The Economist Intelligence Unit) pekar på hur de tidigare Sovjetstaterna i Centralasien i mångt och mycket har samma politiska klimat, styrda av enväldiga ledare som de är, utan någon tillåten opposition.

Såväl Kazakstan som Uzbekistan, Tadzjikistan och Turkmenistan rankas därmed hos The Economist som ”auktoritära stater”, medan Kirgizistan har lyckats bättre och klassas som en ”hybridregim”. (Hybridregimer beskrivs som nationer där olika oregelbundenheter i bland annat valprocesserna existerar, där regeringarna utsätter opposition och domstolar för påtryckningar, och där korruption är vittspridd.)

Utöver ländernas individuella utveckling är förstås också deras relationer med omvärlden intressanta att studera.

– Jag tror Ryssland försöker upprätthålla sin gamla inflytelsesfär så mycket som möjligt. Men de håller på att förlora några av staterna som tidigare var del av deras sfär, vilket förstås är hotfullt för Ryssland, säger Inga Saikkonen.

Även om dagens politiska situation i det tidigare Sovjetunionen kan te sig bekymmersam, pekar Inga Saikkonen på att ungdomar i flera av länderna är mer politiskt aktiva. Kanske kommer den verkliga demokratiska utvecklingen att äga rum när dagens ungdomsgeneration i området har vuxit upp?