Den nuvarande valutaunionen är ett resultat av politiska kompromisser och ett spel bakom kulisserna. I centrum för detta maktspel står Frankrike och Tyskland.
I en färsk rapport angående medvetenheten om riskerna med EMU-medlemskap skriver Seppo Tiihonen, konsultativ tjänsteman vid Finansministeriet, att de centrala politiska beslutsfattarna var väl medvetna om de inbyggda ekonomiska riskerna med denna konstruktion. Detta ska ses i en kontext där marknadsliberala anspråk på nationell nivå allt tydligare tilldelats reformföreträde de senaste decennierna. Det fanns kanske också tilltro till att marknaden i alla fall förmår korrigera sig själv? Även om den ekonomiska synen på hur man tänkt att det hela skulle fungera ter sig fantastiskt orealistisk, vore det ändå ett misstag att betrakta detta som en form av naivitet.
Beslut angående institutionernas utformning och påtänkta funktion har i första hand kommit till genom en rad politiska kompromisser. Som slutsats drar Tiihonen att den monetära unionen i första hand ska ses i sken av omfattande geopolitisk omorganisering. Detta gäller visserligen också Finlands medlemskap men än väsentligare hela den gemensamma valutans tillblivelse.
Efter att Berlinmuren föll 1989 befann sig Europa än en gång inför utmaningen att lista ut vad man ska göra med Tyskland. Hemligstämplade dokument som Der Spiegel tagit del av antyder att de flesta europeiska nationerna var emot återföreningen. Ur Tysklands perspektiv handlade det om att övertyga segrarmakterna – USA, Storbritannien, Sovjetunionen och Frankrike – att ett återförenat Tyskland inte längre tänker gå sin egen väg. Således kulminerar historien i två essentiella krav: ett heltyskt NATO-medlemskap och avvecklingen av D-marken.
Trots påtryck från USA hade NATO-medlemskapet knappast blivit av om inte Warszawapakten samtidigt höll på att haverera. Lämpligen befann sig en närapå insolvent Sovjetunion också i akut behov av kredit, framförallt i form av ”hård” internationell valuta, vilket västtyskarna givetvis såg till att tillfredställa med sin solida D-mark.
Vad gäller avvecklingen av D-marken måste vi framförallt fästa blicken på Frankrikes roll i förhandlingarna. Alltsedan den Europeiska gemenskapens integration av medlemsländernas ekonomier och hithörande, om än haltande försök till gemensam penningpolitik, har mycket handlat om D-markens ledande ställning. Vartefter Bundesbank fattat beslut har Banque de France sett sig tvungen att vika sig efter påföljande tyska vindar.
Ett praktexempel hittar vi så tidigt som 1983 då Mitterrand-regeringen tvingades avbryta en serie ekonomiska reformprogram för att överhuvudtaget förmå stanna kvar i det dåvarande europeiska monetära systemet (EMS). Att avkläda gemenskapens ledande ekonomi sin egen valuta, säger Michael Baun, har alltsedan dess varit en av hörnstenarna i fransk maktpolitik. ”Vi må ha atombomben men Tyskland har D-marken”, lär Mitterrand ha kverulerat. Vid diskussioner angående tysk återförening fanns därmed läge för Mitterrand att förvandla aspirationerna till tämligen explicita krav.
Tyskland parerade med yrkanden på motsvarande och djupare politisk integration. Frankrike blockerade de mesta på denna front. Resultatet blev trots allt en försnabbad process gentemot nuvarande valutaunion utan märkvärdigare interpolitiska utarmningar – en skenbar fransk vinst.
Men resultatet blev också en serie kompromisser som inte endast symboliserar ronder i maktpolitik, utan som även förklarar de tämligen halvfärdiga operationella reglerna och kriterierna alla medlemsländer förväntas efterfölja. På den senare punkten måste vi erkänna västtysk vinst eftersom beståndsdelarna i stora drag modellerats enligt tyska mått. Efter finanskrisen har det slutligen blivit angeläget att erkänna heltysk seger.
När vi nu står inför utmaningen att åtgärda de ”gjutfel” den monetära unionen påvisar, är det skäl att minnas att dylika jokerkort som Frankrike försökte spela med inte längre existerar. Jokerkort utgör sällan substitut för taktiskt kunnande i längden. Om vi ska tro att instiftandet av en bankunion och ytterligare avveckling av nationell beslutskapacitet löser den gemensamma valutans problem, är det kanske skäl att också komma ihåg att ekonomisk-tekniska argument kan ta skepnaden av högpolitiska instrument.
Johan Meriluoto, doktorand i offentlig förvaltning, Åbo Akademi