”Vad ska jag ta på mig?” En skjorta är alltför formell för en kväll med kompisarna, en tröja för skrikig i färgen och en annan alltför tajt. Ibland när jag går till en föreläsning funderar jag på vad eleverna ska tänka om mig som lärare, när jag har ett par omoderna byxor? Tar någon mig på allvar när jag är ute i vildmarken utan funktionella (och mycket dyra) kläder från Fjällräven och Haglöfs?
Text och foto: Benjamin Alm
Kläder väcker många tankar, om hur jag vill se ut och vem jag vill vara. Samtidigt som modebranschen omsätter mycket pengar rynkar några finkulturella på näsan inför fenomenet, kanske vet vi inte vad mode innebär? Jag frågar Anna-Maria Åström, nyligen pensionerad professor i etnologi vid Åbo Akademi, vad mode är för något och på vilket sätt det är viktigt i etnologin:
– Mode är ett otroligt vitt fenomen inom etnologin. Mode förekommer på flera fält, förstås när det gäller kläder men även när det gäller sätt att bete och uttrycka sig. Hur modet möter människorna eller konsumenterna, och hur dessa förhåller sig till modet är studieobjektet. Etnologin studerar inte modet i sig, utan gör analyser utifrån intervjuer med de som på olika sätt förhåller sig till mode.
Etnologin studerar tingen i vardagen och som en del av vår livsforms materiella dimensioner är kläder ett viktigt tema. Åström säger att mode är det materiella som får symboliska uttryck. Kläderna är mer än det fysiska, de har en betydelsebärande funktion. Det räcker alltså inte att se på plaggen ”som sådana”, utan man måste sätta in dem i ett sammanhang. Till exempel genom att studera hur kläder förändrats genom tiderna.
Från historien kan man lära att mode som fenomen inte har funnits genom alla tider. Modet uppstod under sjuttonhundratalet, när masskonsumtionen uppkom genom att produktionen riktade sig till större grupper. Det var en del av industrialiseringen, och textil- och porslinsfabriker var tidiga arenor för mode.
Dagens designmode riktar sig till ett högre samhällsskikt, om inte annat så syns det tydligt på prislappen. Det modifieras senare, för att bli massmode. Det är ytterst få element från designmodet som blir del av massmodet, men det är ursprunget.
Anna-Maria Åström
Den tidige sociologen Georg Simmel (1858–1918) var en av de första akademikerna som intresserade sig för mode för cirka hundra år sedan. Hans teori gick ut på att modet började med att rikta sig till den högre samhällsklassen för att sedan sprida sig till andra klasser. När modet är spritt så syns inte längre den distinktion som kläderna markerade, och överklassen söker efter något nytt som kan särskilja dem från det övriga samhället.
Forskningsfrågorna har dock växlat, och senare tiders modeforskning betonar mötet med konsumenten. Idag understryks att modet är ett möte med kroppen, och vad kroppen är och blir med kläderna. Kläderna och kroppen bildar en helhet. Det låter förnuftigt i teorin, men jag vill ha mer konkreta svar så jag fortsätter fråga Åström:
Vad gör vi med våra helheter av kläder och kroppar?
– Genom modet uttrycker man sin personlighet och individualitet, sin tillhörighet till olika nischer. Det personliga kommer fram i mötet mellan modet och din kropp, oavsett hur den ser ut. Modet kan modifiera och framhäva vissa aspekter av kroppen. Det finns flera olika förhållningssätt och moden som gör det hela komplext: konventionellt mode, subkulturer och antimode. Dessa förhåller sig alla på något sätt till det som visas upp på catwalken. I det senmoderna samhället individualiseras kroppen för att skapa sin personlighet och sina ideal.
– Sociologen Anthony Giddens påstår att vi alltmer går mot att kroppen blir framställd som om den skulle vara på en scen. Detta rör oss alla, social status är mer förknippad med den synliga delen av den fysiska personen.
Kan man ställa sig helt utanför modet?
– Människor kan anse att de negligerar mode, om de inte bryr sig om mode. Men de får ändå en stämpel: ”att vara omodern”. Det finns många sociala rörelser som tar avstånd till mode, men detta är också mode. Det fungerar lite som begreppet livsstil, något som genomsyrar vårt samhälle.
När man närmar sig mode kan man fråga efter modets väsen, finns det något oföränderligt som definierar mode?
– Modet har alltid med nyheten att göra. Tempot är viktigt i modet, det är hela tiden aktivt, omskapande och mycket kreativt. Detta gör att det kan vara tröttande att hänga med. Mode är en motor i konsumtionen. Sociologen Zygmunt Bauman säger att när något nytt händer så blir nyheten själva drivkraften, ett fenomen som uppstod i slutet av artonhundratalet. Samhället söker alltid efter nyheter och inte efter det hållbara, det solida. Detta gäller enligt Bauman inte bara kläder, utan all varuproduktion. Den här teorin återknyter till dagens trend.
Modets väsen är ständig förändring
Att högt tempo och ständig förändring hör modevärlden till blir också klart när jag intervjuar Astrid Huopalainen, snart färdig doktor i ämnet företagets organisation och ledning vid Åbo Akademi. Hon har undersökt mode som kommersiellt och kulturellt fenomen, speciellt har hon studerat arbetet hos den Helsingforsbaserade kläddesignern 2OR+BYYAT.
Huopalainen är tydlig med att förändringen är ett grundvillkor för mode.
– Det finns inget oföränderligt mode. Det definieras av förändring, säger Huopalainen.
– Mindre kläddesigners strävar mot ett haute couture-ideal, man vill skapa något färdigt och fint. Men det är en kamp för överlevnad, och krävande. Minst två kollektioner ska ut varje år, något som kräver både kapital och ett nätverk för att det man skapar skall bli mode.
2OR+BYYAT åker till modevisningar i Köpenhamn, eftersom ingen liknande scen finns i Finland, där skaparna och köparna möter varandra. Det finns vår- och höstkollektioner, som börjar förberedas ungefär ett år i förväg. Enligt 2OR+ BYYAT är vårkollektioner svårare att arbeta med, säger Huopalainen, det är ljusa färger och lätta tyger som gör det svårare att skapa intressanta skärningar. Höstkollektionerna har tjockare tyger, det är mer att ta i.
– Arbetsmiljön kan vara ganska kaotisk. Improvisationer och att göra det bästa med knappa resurser är utmärkande för arbetet. Ritningar skickas till små fabriker i Estland som kan producera små volymer. De första versionerna, samples, skickas till fabrikerna och när de kommer tillbaks justeras de. Det är mycket arbete före slutproduktionen, säger Huopalainen.
– För skaparen är det stressigt med cykeln, det är arbetsamt, svårt att hänga med. Men det är modescenens villkor: man måste hänga med i tempot och visa upp sig för att skapa värde.
Astrid Huopalainen
Det är en dyster bild med en allt hetsigare förändring som inte är bra för någon men som är en del av systemets logik. Allt är förändring, bara för förändringens skull, och alla måste springa allt snabbare för att hinna med. Det kan ses som ett förstoringsglas på konsumtionssamhället och jag undrar var det kommer att sluta, ifall det inte leder till att hela branschen slår en knut på sig själv.
Om varken modeskaparen eller kunderna vill ha den konstanta förändringen, varför är det ändå så?
– Jag har inget bra svar på den frågan. Modeindustrin fungerar så, den bygger på konstant förnyelse.
Hur länge kan man ständigt förändra sig?
– De små företagen släpper aldrig något helt nytt. Det tidigare ligger i produkterna, de återanvänder tidigare idéer och ändrar lite. Varje företag producerar inte ständigt helt nytt.
Ett mode uppstår inte av sig självt, det måste skapas på något sätt. Vem är det som gör modet?
– Nu skapas mode av många andra än modedesigners, det skapas av vem som helst. Även du skulle kunna vara en presumtiv modeskapare.
Men vem gör mode till mode?
– Klassiskt har man tänkt sig en trickle-down-effekt, att överklassen först har klätt sig på ett visst sätt och detta sipprar sedan ner. Men idag är det istället bottom-up-nätverk som gäller. Bloggare är viktigare och journalister har mist sin särställning.
– Det är helt vanliga människor, ofta flickor, som fått otrolig spridning. Ibland börjar de samarbeta med modeföretag, och ibland har de tagit steget fullt ut och blivit modedesigners.
Men det kan väl ändå inte vara helt slumpmässigt vem som slår igenom?
– Elin Kling är en bloggare som har skapat en kollektion åt H&M. Detta innebär att även designern har mist en del av sin betydelse. ”Vem som helst kan bli designern”. Vad spelar prestigefylld utbildning längre för roll?
Hur ser könsfördelningen ut i modevärlden?
– Mode är ofta kopplat till det kvinnliga, feminina, irrationella, ytan, en syn som kommer från modernismen. Modebranschen är idag en kvinnlig bransch, men fortfarande är det många män i toppen som designers eller VD. Idag är det mer tillåtet att bry sig om det yttre, även för män.
– Bloggarna har lett till att kvinnorna har fått makt på ett annat sätt än tidigare.
Hållbarhet och etik i tiden
Jag vandrar med Anna-Maria Åström i en institutionsklaustrofobisk källargång med sterila lysrör, under Åbo Akademis humanistiska byggnad Arken. Det enda som hörs är några städare som har fått sitt kafferum förlagt så att det är både solskyddat och strålningssäkert.
Där nere ligger textilarkivet Cultura, en viktig resurs för etnologistuderande som samlar in materialet och använder det för sina avhandlingar. Efter lite sökande finner vi de härliga sextiotalsklänningarna med vackra mönster och former. Jag antar att försäljning av mönster upphörde för att det blir billigare och bättre med professionella sömmerskor, samt att modeföretagen får kontroll över hur många klänningar som framställs av ett visst mönster. Kläder man syr själv blir mer personliga.
Klädmodet är en del av samhället och påverkar många områden. Men den motsatta rörelsen sker också, exempelvis när antimodet blev en del av modet. Samhällstrender plockas upp i modet.
– Återvinning av kläder, vintage, är ett nytt fenomen. På sextiotalet återanvände man kläder som ett arv, säger Åström.
– Hållbar och etisk konsumtion är viktigt idag, vi vill visa att vi minimerar vår konsumtion. Det finns ett ideal som gör ungdomar medvetna om modeproduktionens villkor, billighetskedjorna och vill ta avstånd från oetiska produktionssätt.
Vill de alltså visa upp sin höga etik?
– Det låter lite som att välgörenhet bara har att göra med sin egen känsla. Ungdomarna upplever att det finns få sätt att påverka, och genom sin konsumtion kan de ändå påverka lite.
– Treenigheten mode-konsumtion-design styr produktionen av mode.
Konsumtionssamhället fördjupades på sextiotalet genom att alternativa livsstilar anammades av modeindustrin, som erbjöd dem tillbaka. Sedan dess har modevärlden snabbt anammat antimode, så det är svårt att upprätthålla ett antimode.
Kunde ett alternativ till modeindustrin vara att sy kläder själv? Finns det någon sådan trend idag?
– Nej, det finns ingen sådan trend. Inom vintage ändrar man ofta vissa detaljer själv. Dessutom är det populärt att sticka och virka. I min ungdom sydde man kläderna själv. På sextiotalet gick det mode i mönster, som man köpte och sedan sydde själv.
Att bevara kläder är förstås viktigt för historiker och etnologer, men Åström har alltså noterat ett nytt intresse för hållbarhet. Enligt Astrid Huopalainen finns ett sådant intresse även hos modekonsumenterna.
– Konsumenterna överväger alltmer etiskt. Mode är inte hållbart i längden, vi drunknar i materia. Ska vi stödja ”köpa nytt” hela tiden?
Konsumenterna handlar mindre och klokare, säger Huopalainen.
– Mode har dåligt rykte, barnarbetskraft och andra problem är i många fall en smutsig verklighet. Det finns etiskt producerade kläder som tar avstånd från allt det här, men fortfarande finns det enorma problem med massproduktionen. Många företag försöker rena sitt rykte, till exempel med ekologiska kollektioner, men kostar det lite i butiken så kan det inte vara etiskt. Det går inte att producera något etiskt billigt.
Om sömmerskan till ett par jeans som kostar 50 euro i butiken får 50 cent, och man fördubblar hennes lön till 1 euro, så borde detta innebära att det totala jeanspriset skulle bli 50 cent högre, det vill säga 50,50 euro. Det kunde betyda väldigt lite för konsumentpriset att betala sömmerskorna skäliga löner, även om dessa siffror inte tar in till exempel kostnader för oberoende kontroller.
– Konsumenterna har blivit vana vid billiga priser. De tänker inte på att många blir orättvist behandlade, säger Huopalainen. Små märken är ofta etiskt medvetna, de betalar arbetarna bra och använder ekologiskt producerade tyger. De små företagen är etiska föregångare.
Henrica Langh kan vara ett exempel på det här. Hon har just startat upp ett modemärke, en fashion label, och modedesignar under eget namn. Där försöker hon skapa ett både mera hållbart och konstinspirerat mode. Projekten ligger åt det konstnärligare hållet, men hon gör också ready to wear, användarorienterade kläder som kan användas vardagligt, med inspiration från de konstnärliga projekten och med hållbarhet som en viktig tanke.
Enligt Langh är hållbarhetsperspektivet förhållandevis nytt i modevärlden.
– Det är lite av en marknadsföringstrend – modeföretag märker att det finns konsumenter som bryr sig om miljö och etik, säger Langh.
Hur gör man hållbart mode?
– Det är svårt. Modeindustrin är omöjlig att göra hållbar, det handlar om att konsumera och producera. Men materialen kan vara lite hållbarare. Ekologisk bomull är bättre än vanlig bomull, men behöver mycket vatten och också bekämpningsmedel.
– Bambu är en hållbar växt, men materialet behöver inte vara hållbart.
Produktionen av fibrer, tyger och färgning… man måste se till hållbarhetsaspekten i hela produktionskedjan. Det är det jag vill, men det dröjer länge före det blir verklighet.
Är dyra modeplagg bra tillverkade?
– Det stämmer inte. Det är svårt att veta. Det är en feltolkning att ju dyrare desto bättre. Pengarna kan gå till de högre upp i kedjan istället. Det finns dyra kläder med uselt material. Det är märket som säljer, och det är det som kostar.
– Transparens blir populärare inom mode, och kanske kan olika etiska märkningar vara en del av lösningen men det löser inte alla problem. Till exempel får man ange att ett plagg har tillverkats i ett land ifall en viss andel av produktionen skett i landet.
– Dessutom kan vi bli lurade även om märkningen stämmer helt. Är plagget märkt med ”Made in France/Italy/Spain” så tänker vi oss att det är tillverkat där, samt att arbetsmiljö och lönevillkor sköts på ett bra sätt. Men det finns mycket underligheter på gång där, till exempel stora fabriker med arbetare från Kina, som sover i fabriken. Allt är inte i skick.
Mode – en kreativ bransch
Modebranschen är i ständig rörelse, alltid händer det något nytt och uppseendeväckande. Kreativiteten och nyskapandet verkar vara i det närmaste outsinligt, går det att skapa något verkligt nytt i en sådan bransch?
– Allt finns redan, det är svårt att hitta på något nytt, säger Langh. Det finns för mycket människor som håller på med mode, det är ett hav.
Hon upplever både som designer och privat problem med det här överflödet av idéer.
– Det finns ett hav av produkter – vi ser inte längre ens de unika idéerna.
Vi blir blinda. Om jag personligen kommer in i en butik med mycket varor, så ser jag inte vad som finns och jag hittar ingenting. Jag blir blind av överflödet, utvecklar Langh.
– Modevärlden baserar sig på nyheter, varje säsong kräver nyheter. Man måste vara en del av den här modevärlden, om det är mode man vill jobba med. Jag vill inte producera flera kollektioner per år, det är helt löjligt. Samtidigt vill jag vara en del av modevärlden och då finns en viss rytm som man måste följa med. Man måste lansera kollektionerna vid samma tid som alla andra. För att vara med och ändra behöver man vara en del av det för att bryta ut, annars märker ingen.
Också den etablerade designern 2OR+ BYYAT hade, enligt Huopalainen, liknande problem med förändringen som Langh. Det verkar vara karaktäristiskt för branschen.
För att överleva i den tuffa konkurrensen tar många designers och modeföretagare till nya idéer. Några ställer upp i Project Runway. Ett annat exempel är brandet Ivana Helsinki – där en designer och en marknadsförare gick ihop för att skapa ett märke. Det var redan från början kommersiellt, och det är framgångsrikt.
– Prêt-à-porter producerar också spektakulära skapelser, för att skapa märket och få ett erkännande. Det som visas upp kan vara till för publiken och inte alltid tänkt för att användas på daglig basis. Samma sak gäller för catwalken: det är inte allt som är tänkt för försäljning, säger Huopalainen.
En bra designer kännetecknas konstnärligt av att hen har öga för estetik och är praktiskt duktig på att klippa och skära. Men i själva arbetet tar den ekonomiska driften av företaget upp större delen av tiden. Budgetering, försäljning, rapportering, redovisning och beskattning tar mycket tid i anspråk vilket gör att det blir lite tid kvar för själva planeringen.
– Det är otroligt viktigt att kunna sälja. Många modeföretag klarar inte av att finnas på marknaden över flera år. Trots att de är bra på den kreativa sidan går många under för att de inte säljer, säger Huopalainen.
– Designerdrivna företag är väldigt små och en del av en kreativ ekonomi.
De upplever att de ofta inte tas på allvar, och får inte stöd för att kunna växa och exportera. Det finns en potential att exportera, som finsk design. De kunde uppmärksammas mer. I Finland finns det ett designkunnande, men klädindustrin i landet dog redan på nittiotalet och produktionen är utlokaliserad. Mode är en kreativ ekonomi med stor tillväxtpotential.
Mode och konst
Det kreativa och nyskapande i modet påminner till viss del om konstvärlden, åtminstone kan man bli lika förbryllad av vissa konstverk som av modekläder. I nyheterna ser man också att det finns kontaktpunkter mellan konst- och modevärldarna.
– 2+OR BYYAT försöker komma bort från modetänkande. Han gillar inte att mode står för något flyktigt, utan han vill skapa något mer varaktigt, säger Huopalainen. Mode ses ofta som något irrationellt och kortsiktigt, medan konst står tiden an och är ett uttryck för kreativitet och designerns kunnande, säger Huopalainen.
– Haute couture liknar konst. Det måste komma från en liten, Parisbaserad ateljé. Det är skräddarsytt, extravagant, detaljerat och otroligt dyrt. 2OR+ BYYAT är en designer, men kan liknas med en konstnär som försöker överleva i en businessvärld.
Är mode något ytligt?
– Designers jobbar hårt. Kläder kan vara något som folk har en passion för, något som uttrycker dem, presenterar dem, något som ger dem en identitet.
– Ibland ses mode som konst, museer har utställningar om mode. Många modeskapare ser sig som konstnärer, hellre än kommersiella aktörer. Det finns ett komplext förhållande mellan konst och mode.
Designern och konstnären Langh är inne på samma linje.
– Det finns många skillnader och likheter mellan konst och mode, men som fenomen är de helt olika, säger Langh. Mode görs för att säljas och användas. Konst är unik och skapas för konstens skull, inte för att säljas.
Hon tillägger att det inte nödvändigtvis alltid stämmer. Konst kan också göras med tanken att det ska säljas och det finns mycket samarbeten över gränserna, många modedesigners vill att mode ska vara en konstform.
– Nick Cave gör dräkter, så kallade sound suits, som konstverk och inte som modedesigner. På en catwalk skulle de ses som mode. Jag gör kollektioner som kan ses både som konst och mode. På en catwalk ses de som mode, när de är en del av en installation på ett galleri ses de som konst, säger Langh.
– Personligen är modedesign ett uttryckssätt som passar mig, inte måleri eller skulptur. Dräkter är ett sätt att arbeta.
Konsten, modet och döden
Langh vill göra hållbart och konstnärligt mode, och jag ber henne visa mig något av hennes plagg. Hon väljer en korsett ur sin kollektion Memento Mori/Agliophobia.
– Konst har personligen en djupare mening än det visuella. Det ifrågasätter och uttrycker något mer än att det ser trevligt ut. Det skall väcka tankar och känslor, en berättelse, säger Langh.
– Kollektionen har två lager, ett yttre och ett undre. Vi människor har ett inre med tankar och känslor som vi inte visar. Korsetten symboliserar det undre lagret. Det yttre lagret symboliserar istället det vi använder oss av för att gömma vårt inre. Korsetten är visuellt inspirerad av att det under huden finns muskler och skelett.
När hon säger detta ser jag att korsetten nästan ser ut som en anatomisk bild av en människa.
– Sedan grävde jag ner korsetterna i cirka en månad. Att gräva ner dem har flera betydelser, bland annat att gömma sina innersta tankar och känslor.
Det var svårt att göra. Först spenderade jag en massa tid på plaggen, och sedan gräva ner dem och lämna dem i våt jord, säger Langh.
Att som del av tillverkningsprocessen begrava kläderna och låta dem mögla lite, är ganska långt ifrån hur jag tänker mig tillverkningsprocessen för massmodets kläder. För att förstå vad man ser när man tittar på korsetten måste man känna till hur korsetten har tillverkats, till utseendet ser den bara lite smutsig ut och man ser inte kopplingen till begravning och kretslopp.
Å andra sidan kanske man måste känna till produktionsvillkoren i massmodets fabriker för att förstå de kläder jag har på mig just nu? Det är mycket möjligt att det finns något viktigt jag inte känner till om de kläder jag bär. På så sätt är det rimligt att säga att jag inte vet vad jag har på mig just nu, eftersom jag inte känner till mina specifika kläders historia.
– Begravningsprocessen kan också föra tankarna till döden, memento mori, säger Langh. Människan är dödlig och sårbar, vi finns inte för evigt.
Jag ser tydligt vad du menar i korsetten, döden och förgängligheten finns där. Men kan man verkligen sälja ett sådant plagg? Det känns mer som ett konstverk för reflektion är ett plagg att bära.
– Korsetten är användbar och kunde säljas. Mögelprocessen har stoppats i hett vatten. Den kanske är något för artister som uppträder, eller någon goth? I princip är den användbar i vardagen, säger Langh.
Med din entusiasm för de konstnärliga aspekterna, varför gör du ready to wear?
– Jag behöver pengar någonstans ifrån, för att livnära mig på mode och design. Det finns en konflikt i mig; dels finns det alltför mycket materia och saker men samtidigt tycker jag om mode. Vi behöver vackra saker att uttrycka oss med och jag vill göra det på ett hållbart sätt.
Kanske konstinspirerade kläder kan skaka om människor och öppna upp för nya insikter i vår vardag? Langh påpekar att det är svårt eftersom det finns alltför många röster som ropar på uppmärksamhet, då varje röst försvinner i bruset. Hon får syn på mitt pennfodral, som är prytt med dödskallar i bleka men vänliga färger.
– Dödskallar är sedan en tid populära, de kan vara ljusröda med rosett. De får mig att tänka på att det är det som blir kvar när man försvinner. Men hur många tänker på att dödskallen är en symbol för dödlighet, när man köper söta barnkläder med dödskallar på? Dödskallen har normaliserats så att den har tappat symboliken, säger Langh.
– Nu måste man jobba hårt för att uttrycka något nytt, vi har sett allt redan. Det finns så mycket av allting, ett överflöd av visuell stimulans och produkter. Människan håller på att bli blind, vi tänker inte längre på dödskallen.
Hennes påpekande skakar om mig, när jag nu ser mitt dödskalleprydda pennfodral tänker jag på döden. Att alla jag känner ska dö, att jag ska dö och att dagens mode ska försvinna och lämna plats för något nytt. Det var inte den tanken jag väntade mig skulle dröja kvar efter en artikel om mode, men den slutar där allt slutar, med döden.
Hur mycket kläder förbrukar vi?
Nicklas Hägen
År 2014 producerades 65 miljoner ton polyester och bomull, vilket beräknas stiga till 90 miljoner ton år 2020. Råmaterialsproduktionen är förknippad med miljöproblem genom till exempel en riklig användning av vatten och gifter. 1 kg bomull kräver till exempel från över 11 000 liter upp till 29 000 liter vatten, och man räknar med att det går åt 2 700 liter vatten för att göra en t-skjorta.
Finländarna har de senaste åren införskaffat cirka 70 miljoner kg kläder och hemtextilier per år, vilket motsvarar cirka 13 kg per invånare per år.
Av textilavfallet har ungefär en femtedel gått till återanvändning via välgörenhet. U-landshjälp från folk till folk i Finland, UFF, som är den största aktören inom återanvändning av kläder i Finland, samlade år 2014 in 12,1 miljoner kg textiler.
En del textiler återanvänds också som råmaterial för nya kläder – till exempel av de finländska företagen Globe Hope, Touch Point och Pure Waste Textiles – eller till olika tygprodukter, som till exempel mattor under parketter.
Den största delen av textilerna – uppskattningsvis över 50 miljoner kg – har årligen förts med blandavfallet till soptippen. Från och med början av 2016 får organiskt avfall inte längre föras till soptippen. Textilavfall innehåller organiskt nedbrytbart material och omfattas av förbudet – det textilavfall som inte kan återvändas måste användas till energiproduktionen.
Källor
Helena Dahlbo, Kristiina Aalto, Hanna Salmenperä, Hanna Eskelinen, Jaana Pennanen, Kirsi Sippola, Minja Huopalainen: ”Tekstiilien uudelleenkäytön ja tekstiilijätteen kierrätyksen tehostaminen Suomessa.” Miljöministeriet, Helsingfors 2015.
Världsnaturfonden WWF: http://www.wwf.se/vrt-arbete/vtmarkerstvatten/vattenfotavtryck/1128210-bomull-1a-sida
Pure Waste Textiles: http://www.purewaste.org/company/our-mission.html