Krossade imperier, en splittrad nationell elit och sårad lokal stolthet. Detta är den mylla Åbo Akademi har rötterna i.
Text: Nicklas Hägen
Det är inte helt uppenbart var man ska börja söka spåren till Åbo Akademis grundande 1917 och start på verksamheten 1918. Dels finns Per Brahe och grundandet av Åbo Akademis föregångare Kungliga Akademien i Åbo 1640. Dels finns 1808–1809 års krig mellan Sverige och Ryssland, som slutade med att Finland blev en autonom del av Ryssland och den ökade förfinskningen som följde. Och dels finns Åbo brand 1827, varefter universitetet i Åbo flyttades till Helsingfors och Åbo blev universitetslöst fram till Åbo Akademis grundande.
Professor i nordisk historia vid Åbo Akademi, Nils Erik Villstrand, skriver den breda delen av Åbo Akademis hundraårshistorik, som ska stå färdig till jubileumsåret 2018. Han säger att grundandet av Åbo Akademi är ett resultat av alla de här bitarna, men han vill samtidigt vidga det rumsliga perspektivet till en större kontext: imperiernas sönderfall och första världskriget.
I Ryssland fälls tsaren i och med februarirevolutionen 1917 vilket för Finlands del leder till både självständighet och inbördeskrig. Ute i Europa faller samtidigt som en följd av första världskriget det österrikisk-ungerska imperiet sönder i ett antal nationalstater där en nationalitet blir dominerande.
Det var en tumultartad tid och de nya nationerna försökte stärka sina identiteter och legitimera sina existenser genom att lyfta fram sina särdrag. En av universitetens uppgifter i de nya, betydligt mindre staterna var att bidra till att bygga upp nationen. Språkpolitiken är en väsentlig del av detta projekt.
– I hela det Habsburgska eller Romanovska imperiet, kanske med Helsingfors som undantag, kunde man fungera som tysk- eller ryskspråkig professor och resa runt på ett stort område. Plötsligt har man små områden där universitetet ska ha en helt annan roll än att vara en del av ett imperium, det ska bära upp nationalstaten, säger Villstrand.
– Universitetet skulle bygga nationen och samtidigt vara slagkraftigt i vetenskapsvärlden. Man ställs som åsnan mellan två hötappar. Hur man förenar de här två är en intressant problematik.
För Åbo Akademis del handlade det kanske inte så mycket om att stärka nationen som helhet, som om att stöda den finlandssvenska minoriteten i landet. I och med att allmän rösträtt införts vid rösträttsreformen 1906 hade den svenskspråkiga eliten förlorat sin maktposition, vilket också lett till att Svenska folkpartiet grundats.
– En parallell till Åbo Akademi 1918 är vad balttyskarna i Riga gjorde. Eftersom tyska var den gamla härskarklassens språk användes det mycket ogärna av letterna, och balttyskarna saknade en plats i det ”superlettiska” universitetet där undervisningen skulle ske på lettiska eller möjligtvis ryska, säger Villstrand.
– Det man gjorde var att man skapade ett Herder-Institut som skulle ge en möjlighet till högre utbildning till den balttyska ungdomen som blev kvar i landet. Ett problem här var att lettiska staten vägrade godkänna utbildningarna härifrån men det är en så nära motsvarighet till Åbo Akademi som man kan komma.
Trots att både Herder-Institutet i Riga och Åbo Akademi grundas som minoritetslärosäten, skiljer sig Riga och Åbo på den här tiden på många viktiga punkter. I Åbo fanns sedan gammalt ett universitet, medan den högre undervisningen i Riga bara gavs inom teknik. Den gamla eliten i Lettland var också intakt medan den i Finland delades upp i två.
Balttyskarna hade heller inte ett folk bakom sig, medan den svenskspråkiga eliten kunde söka förankring hos ett folk vars identitet stärkts genom Svenska folkpartiet och den mångförgrenade svenska samlingsrörelsen.
En strikt språkpolitik inom universiteten är en allmän trend i de post-imperiska staterna. Även om förfinskningen av Helsingfors universitet var en lite längre process än i de andra länderna – där brottet var totalt – går trenden att skönja också här.
– Det som händer när Åbo Akademi grundas 1918 är inte en reaktion emot hurudant Helsingfors universitet är, utan hurudant det håller på att bli. Det mycket speciella i Finland är att eliten splittras i två delar, en finsksinnad och en svensksinnad. När de finskspråkiga studenterna vid Helsingfors universitet blir allt fler, teologin var till exempel helt fennomansk, ser man vart universitetet är på väg och vill skapa ett alternativ. Och så länge Finland var en del av det ryska imperiet kunde en förryskning av statsuniversitetet inte uteslutas som värsta tänkbara scenario, säger Villstrand.
– Det finns också en sanning i att industrin ville ha bra folk och man gjorde en tidig satsning på teknologin. Vid grundandet av Åbo Akademi tar industrins och finlandssvenskarnas strävan varann i hand. Det är spännande att se att man inympade teknologistudiet i ett universitet i stället för att skapa en skild teknologisk högskola.
Teknologerna säger själva att det varit väldigt bra, de har fått undervisning av representanter för andra vetenskaper vilket har gett ingenjörerna en bredare kunskap som de inte annars hade fått. Det var inget man planerade, utan något som har att göra med omständigheterna i det lilla Svenskfinland.
Från Åbolands till Svenskfinlands universitet
Medan Åbo Akademi idag är det finlandssvenska universitetet var det om vi ser på studenttillströmningen från början snarast Åbolands universitet. Villstrand säger att den regionala splittring vi för tillfället ser till exempel i frågan om utbildningen av svenskspråkiga lärare i södra Finland inte är ny. ”Triangeldramat” mellan Nyland, Åboland och Österbotten har funnits hela tiden och Villstrand säger skämtsamt att man ska sprida ut en minoritet på det här sättet om man vill den illa.
– När det svenskspråkiga universitetet grundades 1918 borde det självfallet ha varit i Tammerfors, som finns mitt emellan de svenskspråkiga trakterna och där det vid den här tiden också fanns en levande svenskspråkig minoritet på över tvåtusen personer. Till Tammerfors med goda järnvägsförbindelser skulle alla studenter ha haft i stort sett lika långt.
Men Åbo och särskilt kvarteren kring domkyrkan som en ”minnesplats” hade sitt tydliga budskap. För Åboborna var Åbo Akademi vid grundandet inte ett nytt universitet. Det var det gamla universitetet som återuppstod, efter att ha flyttats till Helsingfors efter Åbo brand 1827.
– Det handlade om att hantera en förlust. Något gick fel 1809 och definitivt i samband med branden 1827 när universitetet flyttade. För de här personerna handlade det inte om att skapa ett nytt universitet utan man ville väcka det gamla universitetet till liv, säger Villstrand.
– Det är ett väldigt utpräglat historiebruk man ägnar sig åt. Det här är det rum där akademin en gång funnits, det är miljön som talar sitt starka språk. Något omistligt har gått förlorat och ska återskapas.
Vem har rätt till 1640?
Något som inte går att förbise i en Åbo Akademi-historik är kopplingen till Kungliga Akademien i Åbo, ”1.0-versionen av Åbo Akademi”, som grundades 1640. Universitetet flyttades till Helsingfors efter att Åbo brunnit, men det akademiska käbblet om vem som ska få göra anspråk på året 1640 lever i viss mån ännu idag.
– Kopplingen till Kungliga Akademien är en historia om både ett brott och en kontinuitet. Brott på det sättet att det inte är ett universitet som somnar in och kan väckas till liv, utan det forsätter sin verksamhet men på annan ort. Ur ett Åboperspektiv är det definitivt ett brott, säger Villstrand.
Kontinuiteten motiveras av den gamla ”universitetspedagogiken”. När man tidigare utexaminerades och tog anställning vid universitetet följde man vanligen upp den akademiska traditionen genom att använda sina egna anteckningar i undervisningen. De lärare som kom till Åbo Akademi och hade utbildats vid Helsingfors universitet byggde med andra ord i hög grad sin undervisning på en tradition från den
Kungliga Akademien i Åbo. Om man vill kan man följa spåren därifrån tillbaka till Uppsala och sedan vidare till en europeisk universitetstradition som i sin tur har sina rötter i den muslimska världen.
Enligt Villstrand har alla universitet i Finland del i det som började 1640.
– Förutom teologerna, som är ett kapitel för sig, kommer lärarna vid Åbo Akademis grundande i väldigt hög grad från Helsingfors universitet. Det är med andra ord samma gamla akademiska surdeg som kommer hit igen. På det sättet finns det en kontinuitet, säger Villstrand.
– Surdegen är, utgår jag ifrån, den samma i hela Finland. Därför tycker jag att Helsingfors inte har nån orsak att monopolisera den gamla akademin, och inte heller ska Åbo Akademi försöka. Oberoende av i vilken regi vi råkar ”vetenskapa” är akademin modell 1640 allas vår gemensamma egendom.
Hur ska vi då veta vilket år vi ska fira?
– Vi firar 1918. Det räcker. Trots att jag är historiker har jag lite svårt att tänka att längden, om man säger så, är så himla viktig. Men det finns starkt i universitetstänkandet att det är fint att vara Universitetet i Bologna, som fick sin början på 1200-talet, och att det inte är så fint att vara ett universitet som grundades på 1970-talet.
Nils Erik Villstrand premierades tidigare i höst med Kristinapriset 2015, ett av två pris på 25.000 euro som delas ut av kansler vid Åbo Akademi.