Foto: Jake Simkin. © AP / Lehtikuva

Första världskriget inleddes för hundra år sedan och utkämpades i mer än fyra år. Det Osmanska riket rasade samman och segrarmakterna Frankrike och Storbritan­nien drog upp de nya gränserna i Mellanöstern. Dagens Syrien var en av staterna som konstruerades vid ritbordet och etablerades i det som kallas Sykes-Picotfördraget. Sedan den arabiska våren inleddes i december 2010 har de gränserna satts på  undantag. Grupper som ISIS och Hizbollah rör sig över gränserna som om de inte fanns och Syrien hotas att bli uppdelat.

Text: Marcus Prest

Den första tanken för ett reportage är att resa till Beirut för att intervjua västväldens mest kända Mellanösternkorrespondent Robert Fisk som bott i staden sedan 1976. Samtidigt tänker vi oss att intervjua syrier som flytt undan kriget. Genom intervjun med Fisk och intervjerna med flyktingarna vill vi göra en historisk koppling mellan utgången på första världskriget, den arabiska våren och kaoset i Syrien och Irak. Vi är undertecknad och Osama al-Aloulou.

Medan vi planerar resan får Osama dubier. Osamas dubier beror på på terrorgruppen ISIS utbredning. Osama anser att det finns en kidnappningsrisk som inte är helt obetydlig.
– Vi kan resa till Beirut, inga problem, det är en fin turistort. Men ska vi köra omkring i Libanon, särskilt i norra Libanon och intervjua folk  kan vi försätta oss situationer som är svåra att överblicka, säger Osama.
– Dessutom är en vecka för lite tid att göra det ordentligt. Och i södra Libanon är det bättre om jag inte visar mig.

* * *

Osama al-Aloulou är en delorsak till att göra hela reportaget. Han är från Aleppo i norra Syrien. Jag får lov att tro på att han har bättre koll på läget än jag. Han har bott i Finland i tre år. Han har en magister i samhällsvetenskap från Östra Finlands universitet. Han flyttade till Åbo hösten 2013 och studerar nu vid magisterprogrammet för mänskliga rättigheter vid Åbo Akademi. När han säger att det är bättre att han inte visar sig i södra Libanon beror det på att shiitiska Hizbollah kontrollerar området och att han själv har en sunnimuslimsk bakgrund.

Under sina tre år i Finland har Osama rest tillbaka till Aleppo ett antal gånger och spenderat månader där för att försöka få ut sina föräldrar och sina bröder och systrar. Under de senaste åren har situationen i Syrien och Aleppo gått från usel till katastrofal. Nyheterna vittnar om fruktansvärd brutalitet mot civilbefolkning och bland de stridande parterna. Senast Osama var i Syrien var förra december till januari. Under den vistelsen hade islamisterna etablerat sig i Aleppo. Osama deltog i ett möte mellan den Fria syriska armén och islamisterna. Mötet organiserades av Osamas vän som är en av befälhavarna i den Fria syriska armén. Den Fria syriska armén och civilbefolkningen i Aleppo var redan då hårt trängd av Assads trupper.

Islamisterna som hade börjat strömma in och fortfarande strömmar in i Aleppo består av syrier som stridit mot amerikanerna i Irak, folk från Syriens grannländer, och även första och andra generationens flyktingar som anlänt från västeuropeiska- och de nordiska länderna. Islamisterna kommer också Afghanistan, Pakistan och Tjetjenien. Osama har sett finländska somalier i Turkiet på gränsen till Syrien, och en i Aleppo som han hälsade på men det var allt.

Islamisterna är betydligt bättre stridsutbildade än rebellerna i den Fria syriska armén. Detta tack vare krigserfarenhet och utbildningsläger. Osama, som själv undvikit militärtjänst i den syriska armén genom sina universitetsstudier, säger att hans bröder gjort två års värnplikt utan att hålla i ett gevär. Påfallande många av de som var en del av den sjungande revolutionen, så som upproret började, möter nu stridsvagnar, helikoptrar och attackflyg dåligt  beväpnade och utan att veta hur man organiserar sig. Med islamisterna kom vapen och kunskap och extrema islamistiska idéer.

Osama och hans vän, befälhavaren i den Fria syriska armén mötte i januari islamisterna i ett kontor i en hemlig vapenfabrik utanför Aleppo. Efter inledande samtal om hur läget stod, strategier och direkt praktiska saker svängde samtalet in på framtiden. Den äldste av islamisterna frågade Osama, ”du som varit i Finland”, hur han tänkte sig att Syrien skulle se ut efter Assad. Osama svarade att det inte spelade så stor roll för honom exakt hur en regering är komponerad bara det blir en stat där alla är inkluderade oberoende av etnicitet och religiös inriktning. Det blev knäpptyst i kontoret.

”Vad?”, frågade den äldste islamisten. ”Vad är det här för idéer? Har de hjärntvättat dig med sin så kallade demokrati?” ”Jag är bara för att alla ska räknas som likvärdiga”, svarade Osama.
– Det blev inget mer samtal, bara förstämning, min vän befälhavaren som lugnade ner islamisterna och några avslutande artigheter, säger Osama när vi sitter och pratar i ett somrigt Åbo.
– Vi gick alla åt varsitt håll, jag tillbaka till mitt hem i Aleppo.
– Men kan du tänka dig de här människorna? Just de här hade aldrig ens varit i Mellanöstern förut, ännu mindre i Syrien. De här var alla födda i Europa. Och de kommer och beter sig på det här sättet. Kräver att vi inför den galnaste versionen av sharialag och allt annat som de kommer med.
– Slutade det där? frågar jag.
– Nej. Någon timme efter att jag kommit hem ringde min telefon. Det var min vän befälhavaren. Han sade att han satt i bilen utanför vårt hus. Han bad mig packa mina saker, han skulle köra mig till gräns­övergången till Turkiet.
– Varför det?
– Därför att islamisterna hade bestämt att de skulle föra bort mig.

* * *

Då vi inte heller får tag på Robert Fisk bestämmer vi oss under sensommaren för att resa till Paris. Enligt Osama är Paris det bästa stället att träffa prominenta syrier i exil – människor som haft ett finger med i den arabiska våren och upproret mot Assad. Under sensommaren skaffar Osama fram kontakter och förhandlar om möten. Vi reser i slutet av oktober. Vi träffar vårt första intervjuobjekt Khaldon al-Nabwani i hotellobbyn några timmar efter att vi landat.

Khaldon al-Nabwani. Foto: Marcus Prest

Khaldon al-Nabwani. Foto: Marcus Prest

Khaldon al-Nabwani

Khaldon al-Nabwani föreläser på Sorbonne-universitetet och har gett ut böcker på arabiska om den syriska situationen. Han intervjuas ständigt av al-Jazeera och den franska televisionen.
– Den arabiska våren var en dröm, säger al-Nabwani. Nu är det en mardröm. Jag hoppas fortfarande att den energi som satts igång kan leda till något gott, men jag tror att vi får vänta i tio, tjugo år tills vi har något som kan kallas bra. När man ser hur regimen och ISIS beter sig – det har för mig varit omöjligt att tro att sådant här våld kan förekomma. Jag har klasskamrater som jag växte upp med som nu begår de hemskaste gärningar. Det är omöjligt att fatta att vi alla suttit i samma klassrum och varit oskyldiga barn. Men propagandan på båda hållen dikterar att man måste döda innan man själv blir dödad.

Al-Nabwani säger att han finner lite tröst i att ha studerat den franska revolutionen. Han säger att den arabiska våren inte var en plötslig autonom händelse, ett event som åstadkom en genomgripande förändring.
– Den arabiska våren var ett uppror, eller början till en revolution. De arabiska folken har väldigt länge haft en beställning på en revolution. Men ingen, vad jag känner till, förutsåg att den skulle ske som den skedde. Det plötsliga händelseförloppet gör att det går rykten om att revolutionen är resultatet av en konspiration från väst. Men jag tror inte på konspirationsteorierna. Det var tid för en revolution.

Hurdana är konspirationsteorierna?
– Syriens president Bashar al-Assad påstår att hela den arabiska våren är iscensatt från väst, att väst försöker förstöra de arabiska samhällena. Men vi som vet hur det såg ut och ser ut, vet att någonting måste hända.

Vad är det ni såg?
– Regionen styrs av diktatorer. Den allmänna levnadsstandarden är usel. Vi har inte frihet att prata och tänka fritt. Vi kan inte forma våra egna liv. För mig är mitt hemland Syrien som ett stort fängelse.
– Det är viktigt att påpeka att alla länder som deltog i den arabiska våren inte ser exakt likadana ut. Men i alla länder kring Persiska viken bubblar möjligheten till en fullskalig revolution. Länderna har alla problem så som dålig eller ingen genomskinlighet i administrationen, korrupta och brutala myndigheter, och inte alls samma levnadsstandard som till exempel den i väst.
– Men främst av allt är det bristen på värdighet som ansätter oss. Vi lever inte som människor. Vi har behandlats som djur sedan vi föddes. För att bli människor måste vi göra revolution. Vi har ingen tradition av upplysning och demokrati och vi måste skaffa oss en sådan. Men den absoluta majoriteten av muslimerna i området är inte extremister. Och de måste nu ställa väldigt hårda frågor angående sin egen religion.

al-Nabwani säger att de första sex månaderna av den syriska revolu­t­io­nen var hoppfulla. Men att det finns en klar skiljelinje efter dessa sex månader.  Det var då mardrömmen började.
– Som sagt kan man få lite tröst om man tittar på den franska revo­lutionen – förändringen till demokrati var inget som skedde över en natt. Och den franska revolutionen lever fortfarande. Förra året blev det möjligt för par av samma kön att gifta sig i det här landet. Det är i den franska revolutionens anda. Det var också i franska revolutionens anda att ge kvinnor rösträtt. Vad jag menar är att det är en process som fortgått sedan den startade. Den tanken ger mig hopp, att det inte är över. Även om vi nu befinner oss i en mycket mörk period. Men den egentliga arabiska våren kanske fortfarande ligger framför oss.

– Men just nu är det en mardröm. Syrier dödar syrier. Massor av
off­e­r. En helt otrolig situation.

– Men är det inte en överdrift att säga att det är en mardröm?, bryter Osama in.

Khaldon Al-Nabwani sitter tyst och tittar på Osama.
– Libyen befriades från Gaddafi, Tunisien är på god kurs? försöker Osama.

– Det är sant att Tunisien ordnade val och det gick bra, säger al-Nabwani. Men det är det enda hoppfulla. Om du studerar historien och ser på vad vi nu har, då kanske man måste välja att se glaset som halvtomt eller halvfullt. Men, åh, den här tiden är mycket mörk. Jag är först och främst syrier. Det finns ingen annan möjlighet än att se det fruktansvärda mörkret som nu ligger över oss.
– Men om man ändå ska försöka hitta något annat ljust är det att araberna i gemen är stolta över att ha gjort uppror. Från och med nu går det inte att prata om araberna som ett passivt folk. Den här revolutionen möjliggjordes delvis genom revolutionen av kommunikationer, det vill säga sociala medier och den mobila digitala teknologin.

– Demonstrationerna i Egypten organiserades över Facebook. Det är en mycket viktig aspekt. Före den digitala revolutionen hade vi tre, fyra kanaler i Syrien, helt och hållet kontrollerade av regimen. Internet bröt upp en vägg i fängelset. Jag anser att vi nu också har en sexuell frihet vi inte haft förut. På gott eller ont har det skett en mental förändring.
– Och även den egyptiska revolutionen var till en början en revolution utan blodsspillan. Men regimen som nu styr, alltså regimen som gjorde militärkupp efter folkomröstningen som demokratiskt röstade in muslimska brödraskapet, är till och med värre än Mubarak.

Hur ser du på Syriens och regionens framtid nu efter att den arabiska vården förbytts i något annat?
– USA, Ryssland, Saudiarabien och Iran spelar ett spel som gör mig mycket orolig för Syrien.

– Men förde den arabiska våren mycket positivt med sig också? frågar Osama.
– Låt oss se: Egypten, skulle inte tro det. Syrien; nej. Yemen; nej. Libyen; nej. Både Syrien och Libyen är just nu i inne i särskilt farliga faser. Kommer Syrien att delas upp? Det finns länder som understöder etniska grupper för att splittra landet. Tunisien är det enda positiva.

Hur ser du på kurdernas kamp – är du till exempel för eller emot ett Kurdistan?
– Vad som väger för ett Kurdistan är att under Assad har kurderna inte fått tala sitt eget språk, de har inte fått säga vem de är, många av dem har helt förlorat sin krudiska identitet, de har lidit mycket.
– Men jag är orolig för vad deras intellektuella säger. Det de säger låter farligt. De är mycket koncentrerade på sin etniska identitet. De kommer att stänga ute araberna på samma sätt som araberna stängt ute dem. Min personliga åsikt är att jag inte tycker om ett land som bygger hela sin identitet, sin nationalitet på det här sättet, det vill säga en stram uppfattning om vem som räknas. Det är på samma sätt som Israel. Eller arabisk nationalism. Jag är för ett öppet samhälle.

Här bryter Osama in:
– Vad menar du då? Vad ska ett land vara?
– Det ska inte konstrueras på något sådant som etnicitet eller religiös inriktning, svarar al-Nabwani.
– Ett land ska bygga på en idé om aktivt medborgarskap. Att vara medborgare. Här i Frankrike kan jag vara den jag är utan att jag i lagen utesluts från något alls trots att jag inte är född fransman, jag behöver heller inte uppge någon religiös tillhörighet.

– Du var med i det syriska nationalrådet, varför lämnade du det? frågar Osama.
– De islamistiska medlemmarna dominerade totalt. Det var en dålig situation. Och nu är det där rådet så gott som dött.

* * *

Vi sitter på hotellrummet och tittar på franska statstelevisionen. Kravaller i Calais i TV-nyheterna. Papperslösa från Nordafrika men även Syrien försöker kasta sig på lastbilar för att komma till England där villkoren för asylsökande är bättre. David Cameron säger att England gör allt för att hjälpa de franska myndigheterna: man har skickat 15 kilometer taggtrådsstängsel, som blivit kvar efter NATO-toppmötet. Marie Le Pen skyller oroligheterna på de alltför generösa engelska villkoren för asylsökande.

Det finns aspekter i Osamas egen situation som nuddar vid de desperata människor vi ser på TV. Hans bröder och systrar är fortfarande kvar i Aleppo. Hans föräldrar lyckades få komma till Turkiet efter mycket manövrerande. Och oron: under sensommaren var Osama ängslig i flera dagar efter att han på nyheterna hört att en flygbomb exploderat på ett torg alldeles i närheten av deras hus. 38 människor hade dött. Oklart hur många skadade och lemlästade. Det blev senare klart att ingen ur Osamas familj drabbats. Det är den ständiga otryggheten som går åt honom. Inte bara vad gäller hans familj, utan också vad gäller hans utlämnadhet och myndigheters godtycke. Det gäller även hans tillvaro som studerande vid Åbo Akademi. Innan vi reste var han nervös över att han inte fått besked om ifall hans uppehållstillstånd förnyas eller inte, trots att han har studieplats och att allt borde vara helt i sin ordning.

Osamas uppehållstillstånd gick ut den femtonde juni. Han hade ansökt om att få förnya det sedan dess och fick en tid till polisinrättningen i Åbo den femtonde augusti. Polisinrättningen i Åbo är ökänt usel i sin behandling av immigranter. Vid polisinrättningen i Åbo dög inte krig i hemlandet som skäl till att han inte hade pengar för ett års vistel­se på kontot, det vill säga 6?720 euro. Han kunde inte gärna be sina föräldrar om dem då de var på flykt. I Joensuu, när han bodde där, hade den förklaringen accepterats som skäl till att inte ha pengarna. Men inte i Åbo. Osama lånade pengar av vänner och fick ihop den nödvändiga summan.

Tre veckor före resan gick han varje dag till polisinrättningen och frågade om hans tillstånd behandlats. Inga besked. Veckan innan vi reste fick han ett jakande besked om ett års uppehållstillstånd på en pappersblankett. Då beställde vi resan till Paris. Men när Osama frågade vid polisinrättningen om när han får det officiella plastkortet med uppehållstillståndet var svaret att de inte visste så noga.

”Kanske den här veckan, kanske nästa vecka.”
”Men kan jag resa utan kortet?”
”Det skulle vi inte rekommendera.”
”Men då måste jag få kortet den här veckan, Åbo Akademi har ju red­an beställt flyg, bokat hotell.”
”Jag skulle inte rekommendera dig att resa”, svarade man på polisinrättningen, ”franska myndigheter kommer nog att förhöra dig och in­t­e släppa dig från flygfältet om du kommer med bara det där pappret.”

Fredagen innan vi reste (vi reste på en måndag) kom äntligen kortet. I Joensuu tog motsvarande ärende två veckor från ansökan till kort i handen. När Osama nämnt att det bara tar två veckor i Joensuu var svaret att Joensuu är Joensuu, som om det vore ett annat land. I Åbo tog ärendet fyra månader från kontakt till uppehållstillstånd i hand.

* * *

Ziad Majed

Ziad Majeds kontor vid American University ligger på en innergård i ett litet betongkomplex bakom en kyrka mitt i centrala Paris.
Ziad Majed är libanes. Han föreläser i statsvetenskap. Han skriver regelbundet för franska och libanesiska tidningar. Hans senaste bok heter The Orphan Revolution – en text om den syriska revolutionen, hur saker utvecklade sig till det kaos Syrien nu är. Hans doktorsavhandling behandlar Irak som startskottet för den nu pågående konflikten mellan shia- och sunnimuslimer. Han reser regelbundet till Liba­non för att organisera politiska aktiviteter.

Ziad Majed. Foto: Marcus Prest

Ziad Majed. Foto: Marcus Prest

Varför blev ditt stora forskningsområde Syrien?
– Jag blev intresserad av att läsa på om Syrien under 90-talet. Syrien hade och har en viktig regional roll. Jag var också intresserad av att skriva någonting eftersom alla som utomstående som skrivit om Syrien mest varit intresserade av Assad och glömt bort det syriska folket.

Med risk för att göra samma synd, kan du berätta lite om syriens nuvarande makthavare, Bashar al Assad?
– Bashar beskrevs till att börja med som en moderniserare, en som skulle orientera Syrien mot väst. Tony Blair beskrev honom som ”en av våra killar”. Även Frankrike trodde på honom.
– Bashars maktövertagande är andra gången i historien någon utanför en monarki direkt ärvt makten, från far till son. Första gången det skedde var i Nordkorea.
– Bashar ärvde makten som 34-åring. Konstitutionen stipulerar att presidenten måste vara minst 40 år gammal. Det löste regimen med att modifiera konstitutionen, som är Syriens viktigaste text. Sammanträdet där konstitutionen modifierades för att göra Bashars maktövertagande möjligt tog tolv minuter.
– Konstitutionen förutsätter också att presidenten ska ha militär bakgrund. Bashar har ingen sådan men han utnämndes i förbifarten till överste.
– Det fanns några hoppfulla tecken på att saker och ting kunde vända år 2000 – han hade ju inte blod på sina händer ännu då.

Berätta om de händelser år 2000 som kallas Damaskusvåren.
– Man kan säga att den började med att 99 syriska intellektuella krävde att censuren upphör. Syrien hade lytt under nödlagar sedan 1963. Syriens militärtribunaler, vars beslut inte går att ifrågasätta, hade hand om allt. Mellan 1970 och 2000 hade Syrien 10 000 politiska fångar. För att förstå vad en del av spänningarna idag beror på är det värt att notera att under 1980-talet blev det muslimska brödraskapet värst behandlat i de syriska fängelserna.

– Men tillbaka till Damasakusvåren: de 99:s initiativ ledde till att folk spontant började samlas för att forma forum där man diskuterade politiska och religiösa frågor. De bröt den långa tystnaden landet befunnit sig i. Det fanns en strimma av hopp då. Men under senare delen av året började regimen attackera dessa människor på öppen gata. Man anklagade dem för att vilja göra Syrien till ett nytt Balkan. Bashar slog effektivt ner Damaskusvåren.
– Bashar vill inte ändra sig. Och kan heller inte. Efter Damaskusvåren pratade folk associerade till honom om det kinesiska alternativet.

Vad menas med det kinesiska alternativet?
– Att Syrien inte kommer att införa demokratiska reformer. Däremot gjorde man ekonomiska reformer, det vill säga privatiseringar, som omedelbart exploaterades av politiker, släkt och maffian kring Assad.
– Samtidigt som man privatiserade statlig egendom skar man ner i jordbruksbudgeten vilket var katastrofalt då det under åren 2008 och 2009 regnade väldigt lite. Det ledde till att två miljoner människor flyttade in i städerna.

Du sade att Bashar al Assad inte skulle kunna förändra sig även om han ville – vad menar du med det?
– Regimen är så rigid att demokratiska reformer genast skulle göra slut på den. Regimen är en maffia av affärsmän, säkerhetstjänster, familjemedlemmar, släktingar. Det är en klart avgränsad samling människor som kontrollerar rikedomarna och den politiska makten.
– Bashar själv har läst sin Machiavelli. Han är flexibel. Han förhandlar när det behövs, vilket kan överraska många, samtidigt som han helt bekymmerslöst låter mörda folk om det fungerar bättre.

Hur skiljer sig Bashar från sin far Hafez?
– Bashars farsa Hafez lyckades med att få hela världen att glömma det syriska folket och istället fokusera på honom. Han gjorde Syrien till en regional stormakt. Han invaderade Libanon. Han allierade sig med Iran. Han var vän med Saudiarabien. Han tog emot stöd från Sovjetunionen. Han förhandlade med Kissinger. Närhelst någon västerlänning blev kidnappad i Beirut var det med Hafez al-Assad man skulle tala för att få lös människan. Han blev Mellanösterns postlåda för internationella affärer.

– Hafez utgav sig för att vara palestiniernas vän. Samtidigt massakrerade han palestinier. Han påstod sig vara för en sekularisering då han massakrerade medlemmar ur det muslimska brödraskapet. Samtidigt byggde han religiösa skolor som undervisade i islam enligt hans specifikationer. Han låtsades vara anhängare av kvinnosaksrörelsen, och så vidare.

– Hans son har inte ärvt samma färdigheter men han har ärvt makten. Bashar gör massiva misstag. Med misstag menar jag inget smått, utan han gör misstag som att han lönnmördar ”fel” människor. Som bilbombsmordet på Rafik Hariri i Beriut 2005 – vilket ledde till stora Cederrevolutionen och till att Syrien tvingades dra sina trupper ur Libanon efter att ha hållit dem där sedan 1976.
– Assads system är baserat på familjeklanen och säkerhetstjänsterna. Det är en dödens politik. Man utsätter sina politiska motståndare för lönnmord, fängelse och exil. Assads regim motsvarades av Mohammar Gadaffis och Saddam Husseins. Det vill säga det är frågan om klanstyrda samhällen.

Hur anser du att sambandet mellan Sykes-Picotfördraget och dagens kaotiska Syrien ser ut?
– Två saker behöver nämnas vad gäller Sykes-Picot och Syrien.
– För det första, det franska mandatet. Frankrike närmade sig Syrien utgående från folkgrupper som självständiga entiteter. Det bröt upp den syriska nationella idén även om de såklart höll gränserna kvar.

–För det andra irriterar minnet av Sykes-Picot fortfarande en  hel del människor. Den är särskilt besvärlig för folk som inte vill acceptera Libanons och Israels existens. Sykes-Picot med dess gränser är en skugga och känsla av kolonialmakternas fortsatta inblandning. Sykes-Picot och senare Balfourfördraget – allt det här ses som ett sätt att försvaga regionen och är en outsinlig källa till konspirationsteorier.

– Efter dessa fördrag kom kalla kriget. Då måste staterna i regionen positionera sig antingen för eller mot USA eller Sovjet. Nasser kom till makten i Egypten och den arabiska nationalismen väcktes till liv på allvar. Gadaffi var också till en början en del av detta.

Upplever vi en skiljelinje i tiden nu?
– Det som etablerades mellan 1916 och 2011 kan inte upprätthållas längre. Syrien kan komma att spjälkas upp. Olika miliser har tagit över Aleppo. Det regimen kontrollerar är kring Damaskus och Homs.
– Den alawitiska (en shiitisk sekt, red.) enklaven som har makten i Syrien är antagligen mera sunnimuslimsk än alawitisk. Syrien verkar nu redan fragmenterat. Hizbollah går över gränsen mellan Syrien och Libanon som om gränsen inte fanns. Sykes-Picot-gränserna mellan Syrien, Irak och Libanon håller på att upplösas.

Vad tror du om kurdernas försök att etablera ett Kurdistan?
– Kurderna förråddes i Sykes-Picot och har sedan förråtts flera gånger om. De har något som ser ut som ett tillfälle nu i den här oredan. Men den turkiska nationalismen kommer omöjligt att tillåta att någon som helst del av det som en gång kallades Anatolien faller under någon annan etnisk grupps kontroll. Iran kommer inte heller att tillåta att dess nordvästra del faller under kurdisk kontroll. Kurderna i Irak är däremot inte nödvändigtvis ens intresserade av den kurdiska nationalismen. De har lyckats etablera en förhållandevis bra situation för sig själva just nu.
– En annan fråga som hänger ihop med allt detta är också vad som kommer att hända med Irak? Vad händer med sunni-shia-konflikten? Kommer Iran att ta över? Demografin är inte densamma längre. Sykes-Picot är historia. Folk som flytt, till exempel etablerat sig i Libanon, och bott där i fem år är det inte så benägna att flytta tillbaka till Syrien längre.

Hur ser du på Libanons möjligheter att klara av den väldiga flyktingströmmen?
– Libanon hade 4,5 miljoner invånare. De har nu tagit emot 1,5 miljoner syriska flyktingar. Man är rädd för en bestående demografisk förändring. Och eftersom de flesta flyktingarna är sunni- och shiamuslimerna är de kristna oroade.
– Man ser mycket våld mot syriska flyktingar och mycket solidaritet. En del av flyktingarna är välbeställda och bidrar därför till den libanesiska ekonomin som lider av att turismen gått ner. Men majoriteten av flyktingarna är fattiga och accepterar därför jobb för halva normallönen vilket gör situationen ohållbar – eftersom de lokala affärsmännen inte drar sig för att göra vinst på folks nöd. Det ger dem förstås kortsiktigt en vinst men underminerar hela samhället och samhällsekonomin.

Vad ser du att EU kan göra här, eller kan EU göra någonting?
– EU kan påverka genom FN. Understöd flyktingarna direkt med vaccin, kläder, utbildning. Investera i området dit flyktingarna är välkomnade.
– För att få ett slut på den syriska katastrofen måste man helt avskriva Assadregimen. Ingen försoning kan fungera med om den är inblandad. Vi har 200 000 döda. Vi har bevittnat ett surrealistiskt våld. Tunnor fyllda med TNT fälls ur helikoptrar mot folksamlingar, kemiska vapen direkt riktade mot civila i Aleppo.

– En del teknokrater från den sittande regeringen behöver dock fortsätta för att hålla landet i schack. Men väst måste förstå att när man understöder människor som Assad får man fenomen som ISIS på köpet. Det är inte en tillfällighet att ISIS existerar i Irak och Syrien. Väst har ofta presenterat sin politik i regionen som ett val mellan antingen stabila diktatorer eller terrororganisationer. Det är ohållbart att se på regionen med de ögonen. Diktatorer ger upphov till terrororganisationer. De hör ihop.

* * *

I Paris förundras Osama av att se så mycket araber. Han identifierar deras nationella särdrag för mig medan vi går omkring. Gulfstats-araber, marockaner, algerier, irakier, syrier, palestinier. Vi tittar på en fotbollsmatch i en park där barn av minst åtta olika nationaliteter spelar med varandra. För Osama representerar det här Europa. Det han också är förundrad över är att ingen kommit och krävt honom på hans uppehållstillstånd, plastkortet han kämpade så mycket för att få polisinrättningen i Åbo att lämna över. Vi sätter oss på ett café och pratar om vad vi hittills hört under intervjuerna.

– Ingen polis, inte ännu heller.  Nu får du fråga mig om mitt migrationskort, utbrister Osama plötsligt, spelat frustrerad.
–Vänta.
– Fråga mig då.
– Ok. Så vad gör ni här, i Frankrike?
– Jag är på semester.
– Semester? Verkligen? Intressanta människor ni träffar på er ”semester”.
– Jag, öh, träffar mina landsmän.
– Säg mig, är alla era landsmän politiskt aktiva? Kanske ett sammanträffande bara?
– Haha – fråga mig nu om det jävla kortet.
– Kan jag få ser ert uppehållstillstånd?
– Här.
– Tackar.
– Kan jag få tillbaka det?
– Du kan hämta det på stationen.
– Ge tillbaka det jävla kortet.

Medan vi går genom en park reciterar Osama verser ur Koranen. Han kan mer än tvåhundra sidor utantill. Han reciterar verserna i ett slags melankoliskt sjungande tonläge. Han säger att tonläget och rytmen är en minnesteknik.
– Men ditt liv här, Osama. Du har ju inte precis levt som en devot muslim här?
– Nej, nuförtiden är jag fri.

* * *

Elias Warde

Vi sitter och väntar på honom vid metrostationen norr om militärmuséet. När han kommer uppför trapporna är hans statsmannaktiga hållning lätt att identifera. Elias Warde är kärnfysiker. Han föreläser och forskar vid Paris-Sud XI-universitet. Han är också energiminister för den syriska övergångsregeringen som formats i exil av prominenta syrier. Elias Warde lämnade Syrien för Frankrike för första gången redan 1972. Han doktorerade i partikelfysik 1975.
– Jag flyttade till Frankrike för att studera. När jag återvände i slutet av 1979 märkte jag snabbt att förhållandena inte var gynsamma för en akademisk karriär.

 

Elias Warde. Foto: Marcus Prest

Elias Warde. Foto: Marcus Prest

Hur menar du?
– Om du på något sätt stöter dig med partiet, eller någon av Assads släktingar kommer de ständigt att sätta käppar i hjulen för dig. Det första de gör är att beröva dig din värdighet, genom småaktigheter och sabotage. Jag kom i konflikt med en av Assads släktingar. Dessutom var jag också med och ledde studentstrejken mot Assads militärkupp 1970. Det var inte en väldigt bra sak att ha i bagaget. Jag kunde inte ta en kaffe utan att jag var bevakad av säkerhetstjänsten. Jag flyttade tillbaka till Frankrike och etablerade mig här.

Du är verksam med projekt i Syrien vid sidan av ditt jobb som föreläsare och forskare – hurdana projekt är det frågan om?
– Vi jobbar ständigt med att återupprätta elförsörjningen. I norra Syrien har den inte fungerat ordentligt sedan i mars. Vi är mycket pragmatiska. Vi får saker till stånd även om vi ibland måste förhandla med sinsemellan fientliga grupper. Men om det är till hjälp för det syriska folket ställer jag upp.
– Jag är personligen i kontakt med den franska, tyska och finländska regeringen för att få stöd för våra åtaganden. Vi är snabba och effektiva. Vi har till exempel gått in och ersatt transformatorstationer som regimen bombat. Vi har lyckats göra det för 10?000 dollar. Vi har byggt ut solkraftverk i flyktinglägren. Men sådant här är för smått. Vi måste göra mer och gör också större saker i hemlighet i de befriade områdena.

Vad tror du om Syriens framtid?
– Huvudansvaret för att ta över situationen ligger hos den demokratiska oppositionen. Som bäst lever 12 miljoner syrier utanför sina hem, kemiska vapen har använts mot civilbefolkningen och även om det var den så kallade röda linjen som Obama sade att inte fick överskridas så har Assad dödat tusen gånger fler med konventionella vapen. Kriget måste ta slut. Och när det gör det  tror jag att alla institutioner i Syrien måste byggas upp från grunden. De nuvarande myndigheterna, i den mån de finns kvar, är föråldrade och korrumperade. Vi måste till exempel grunda ett energiministerium istället för ett elektricitetsministerium vilket vi nu har. Folk måste bytas ut, men vissa teknokrater måste stanna kvar eftersom vi behöver folk som har kunskap.

Hur kan EU hjälpa till där?
– Vi behöver de mänskliga resurserna, färdigheterna, hur man gör upp protokoll, hur man följer dem, och så vidare. Det är inte enbart ett militärt problem vi har. EU kunde hjälpa till med att bygga institutioner. EU borde agera omgående – gå direkt in och hjälpa. Det skulle ge befolkningen hopp och ge dem kraft att kämpa mot ISIS och regimen.

För just nu börjar ISIS framstå som ett alternativ. ISIS kan betala sina medlemmar 400 dollar i månaden, vilket ger folk en chans att överleva.
– Om vi ens kunde ge befolkningen 100 dollar i månaden kan det hända att det räckte för att få ISIS att försvinna, åtminstone delvis.

Vad tror du om oppositionens utsikter?
– Just nu arbetar regimen väldigt välorganiserat, åtminstone deras propaganda fungerar bra. Den sköts av reklamfirmor. Alla misstag oppositionen gör exploateras. Regimen gör allt för att få det att framstå som att det inte finns någon revolution, att det bara är extremister. Men 132 stater har erkänt övergångsregeringen som den enda lagliga politiska representationen av Syrien.

– Faktum är att de flesta brotten begås av ISIS och regimen. Kemiska vapen kunde användas tack vare det internationella samfundets inaktivitet. När det internationella samfundet kom fram till att man kan komma undan utan att göra något alls gjorde de exakt det. Jag tror att USA:s inaktivet också handlar om kärnvapenförhandlingar med Iran som plötsligt gick framåt när Obama bestämde sig för att inte bomba regimen trots att kemvapenanfallen mot civilbefolkningen bevisades och var ett klart överskridande av den ”röda linjen”.

– Jag har helt enkelt inte trott att världen kunde visa sig så barbarisk som den visat sig. Jag kunde inte tro att det internationella samfundet kunde låta sådant här ske. Men den äldre Assad visade redan 1982 att han kan göra vad som helst i Hama (då massakrerade Assads armé tusentals medlemmar av det muslimska brödraskapet i staden Hama, red.).
– Och nu går till och med Obama med på att Assad kan vara en samarbetspartner i kriget mot terrorismen i området, även om Assad är källan till stora delar av den terrorismen. Det ser inte ljust ut.

Vad tror du om USA:s flygangrepp på ISIS?
– USA anfaller ISIS, ja,  men de hjälper inte den Fria syriska armén vilket de borde.

Salam Kawakibi
Salam Kawakibi är forskningschef för Arab Reform Initiative som har sitt kontor tio minuters promenad söder ut från Eiffeltornet.
– Jag hörde i radion medan jag tog mig till jobbet att man igen talade om ett nytt Sykes-Picotfördrag. Men jag tror att jämförelser med Sykes-Picot lätt för tankarna på fel spår, säger Kawakibi.
– De som idag vill etablera nya gränser är regionala makter, till skillnad från då.

Salam Kawakibi. Foto: Marcus Prest

Salam Kawakibi. Foto: Marcus Prest

Tror du att det blir nya gränsdragningar?
– Just nu bryr sig regimen inte om norra Syrien. Vad de prioriterar är kusten, bergen, Homs och gränsen mot Libanon – som de försöker rensa från rebeller tillsammans med Hizbollah. Assad försöker säkra den här zonen för att sedan förhandla nästa steg. Just nu bryr han sig inte ens om oljan eftersom han räknar med att Iran förser honom.
– Jag tror att vi nu efter fyra år av krig närmar oss en verklig möjlighet till en federation. Den första gruppen som kunde få en delstat är kurderna. Regionen där de håller till var dominerande kristen fram till 1926. De kristna finns nu till största delen i Sverige.

Vad tror du om möjligheterna till ett Kurdistan?
– Att skapa en kurdisk stat är omöjligt. Området de bebor är utspritt och omspänner en enorm yta. Och den ytan är också bebodd av araber. Det finns ingen geografisk kontinuitet där.

Är ett ”användbart Syrien” en gammal tanke eller något nytt?
– Det är regimen, uppbackad av Ryssland, som hotar med det. Det är en rysk idé, genom att hota att lämna norra Syrien åt sitt öde skapar de ett förhandlingsläge där Assad blir relevant. Turkiet vill till exempel för allt i världen inte ha ett norra Syrien utom kontroll. Och om det uppstår en kurdisk enklav skulle en sådan kunna tjäna som en modell för kurder i Turkiet som vill bryta sig loss. Igen ett scenario som Turkiet inte har något till övers för. Om utvecklingen verkar gå för långt åt det här hållet kan det gott hända att Turkiet ingriper militärt.

Varför tror du att Ryssland håller på som de gör?
– Det vanliga, Ryssland känner sig marginaliserat sedan 1989. De känner sig attackerade från alla håll. Nu vill de visa att de har något att säga till om. Den där marinbasen (i Tartus, syriska kusten, red.) är inte särskilt viktig för dem. Handeln med Syrien var under Sovjettiden byteshandel och idag har de till exempel tre gånger störra handel med Dubai. Det enda de vill är att sätta käppar i hjulen för väst.

Hur ser du på ISIS roll i Syrien?
– Det som nu är ISIS har existerat i Irak sedan 2004. ISIS är beroende av alla andras inaktivitet. Korruptionen i Irak, och norra Iraks splittrade befolkning tjänar dem också. ISIS är produkten av en lång tids obeslutsamhet och av det massiva dödandet som pågått i regionen mycket länge.
– Om man vill bekämpa ISIS är inte bomber till någon större nytta. Bomberna är ett slags spektakel som ser ut som om man gjorde något. Men ISIS är alltför mobila. Det är civilbefolkning som blir under bomberna. Med de där luftangreppen är risken överhängande att ISIS har lättare att hitta stöd bland lokalbefolkningen.
– ISIS är också svepskälet alla använder för att slippa göra någonting. För väst är det ett svepskäl att inte stöda oppositionen mot Assad. För Assad är ISIS  som en gåva: han kan nu sitta och säga att det han sagt från början varit sant hela tiden. Rebellerna är jihadister och kriminella. ISIS kan visa sig vara Assads sätt att återintegrera sig med väst. På samma sätt som Franco påstod att motståndet mot hans regim var den internationella kommunismen. Allt är möjligt i den här världen.

Hur ser du på reslutaten av den arabiska våren?
– Tunisien är väldigt positivt. De liberalt sinnade och islamisterna hittade en gemensam grund att stå på. Men sedan är inte Tunisien någon viktig makt, ens i regionen. Men en av fem är inte så dåligt i Mellanöstern.
– Om man tittar på de andra länderna. Libyen var en tryckkokare under en lång tid. Alla de problem som nu kommit fram har legat  och puttrat under ytan.  Marocko: Kungen förekom en revolution genom att göra en del reformer. Till och med Arabemiraten, de andra gulfstaterna och Saudiarabien har fått upp ögonen för att folket i deras länder kan göra någonting. Det är delvis därför de understöder ISIS – de vill få revolutionen i Syrien att se så hemsk ut som möjligt för att avskräcka sin egen befolkning.

– Iran är intresserat av att använda sitt inflytande i Syrien för att kunna förhandla fram bättre villkor och stärka den persiska makten. Det man ser av deras religiositet är bara en fasad.
– Som en sammanfattning kan man säga att Syriens öde inte ligger i händerna på syrierna. Det är makterna omkring som avgör när och hur dödandet kommer att upphöra.

* * *

Osama al-Aloulou. Foto: Marcus Prest.

Osama al-Aloulou. Foto: Marcus Prest.

En sen kväll medan arbetet med att sammanställa intervjuerna från Parisresan pågår ringer Osama:
– Jag har köpt en biljett för att resa och konfrontera ISIS, säger han.
– Vad betyder det, vad är det du tänker göra?
– Jag reser till Syrien för att se hur saker ser ut där.
– Låter mycket klokt. När tänker du resa?
– Jag ska försöka få min systerson och kusin ut ur landet. Jag hörde att de nyss anslutit sig till al-Nusra (en förgrening av al-Quaida, red.). Jag reser den 24 december. Du är välkommen med. Du kan stanna kvar i Turkiet om du vill.
– En perfekt julklapp till min familj.
– Äventyr! Jag måste låta mitt skägg växa ut, köpa afghanska kläder och repetera Koranen.
– Har du tänkt på vad som händer om någon som tillhör ISIS googlar ditt namn? Texter du skrivit, som till exempel i den här tidningen ”Isis måste stoppas” och så vidare.
– Nej. Det har jag inte tänkt på, jag har bara tänkt på min Facebookprofil.
– Lycka till, sahib.
– Nå vad tänker du göra nu, sitta här?
– Jag? Jag vet inte, fucking hell. Titta på Indiana Jones, eller något. Köpa en julgran.

Veckan innan tidningen går i tryck får Osama veta att hans sjutton­åriga systerson dödats.