Massmordet på Charlie Hebdos redaktion gav upphov till en omfattande diskussion i media och bland politiker. I en del av reaktionerna förordar man hårdare tag mot den muslimska befolkningen, andra antyder igen att det Charlie Hebdo sysslade med var så grovt, ett slags mobbning som var så osmaklig och hänsynslös att den i sig nästan kan jämställas med terror.
Text: Marcus Prest
MfÅA vände sig till doktor i filosofi Camilla Kronqvist vid Åbo Akademi, och Joel Backström, doktor i filosofi från Åbo Akademi.
Hur skulle du kommentera reaktionerna efteråt – och hur skulle en vettig reaktion på det skedda kunna se ut?
Camilla Kronqvist:
– Attentat som detta väcker chock, oro och bestörtning. Det är förståeligt, för moraliskt sett borde det förstås inte få ske. Det är ändå intressant att se hur vi människor i sådana situationer dras till förenklingar, korta lägesbeskrivningar, för att komma till rätta med våra upprörda känslor.
– Det är så jag ser den stora uppslutningen runt sloganer som ”Je suis Charlie”, ”Je suis Ahmed” eller ”Je ne suis pas Charlie”. Att de här uttrycken för sympati och solidaritet tar formen av identifikation, ”Jag är”, är i sig intressant, eftersom det visar vilket starkt insteg identitetspolitiken gjort i det offentliga samtalet.
– Diskussionen får ändå inte sluta i sympatiyttringar, lägerbildningar och symbolfrågor. Vi står inför en mängd oerhört mångfacetterade och svårhanterliga frågor som på olika sätt hänger samman och skiljer sig från varandra. Hur hanterar vi inom EU, till exempel de hinder och hot mot de värden som yttrandefriheten växte upp ur som vi själva är med och skapar? Nedskärningarna inom bildningssektorn är ett tydligt exempel.
– Hur ska vi komma till rätta med den orättvisa fördelningen av världens resurser som skapar grogrund för dylika attentat? Hur ska enskilda individer, länder och världssamfundet reagera på de kriser, konflikter och människorättsbrott som sker i Mellanöstern? Hur främjar vi dialog mellan religioner, länder och världsdelar? På vilka grunder ska man bygga upp globala strävänden efter fred och rättvisa? Hur bygger och bevarar man öppna demokratiska samhällen?
Joel Backström:
– Samhällslivets normalform är att man slickar uppåt och sparkar neråt, medan man framställer sin feghet som förnuftighet. Bra satir, och många av Charlie Hebdos skämtteckningar hör hit, sparkar tvärtom uppåt, och riktar samtidigt den kritiska udden mot fegheten i en själv, mot lusten att ställa sig in hos ett eller annat kollektiv. Satiren är per definition respektlös, sticker hål på maktens förmätna och förljugna krav på respekt.
– Även om makten förkroppsligas i vissa personer eller symboler kommer den alltid från ett kollektiv som bundit upp sin självrespekt vid att symbolerna respekteras. Därför finns det ingen snäll satir: det går till exempel inte att häckla en rasistisk ledare som Le Pen utan att såra hennes anhängare. Hon är deras profet, Mannerheim tycks vara andras.
– Naturligtvis finns det fördomsfull, hatisk, infantil satir. Den avslöjar sig själv och dem som skrattar åt den, inte sitt objekt: hets mot folkgrupp säger inget om folkgruppen, allt om hetsaren. Men att någon grupp blir upprörd är i sig ingen invändning. Tvärtom: just den satir som verkligen träffar rätt gör de träffade rasande.
– Men humor befäster oftare än ifrågasätter makten. Herren skämtar grovt om trälen, men trälen får minsann inte skämta om herren. Dagens politiska korrekthet ändrar konstellationen, men bara på ytan. De mäktiga låtsas numera respektera de maktlösa – men, och det är kruxet, utan att avstå något av sin makt eller sina privilegier. Vi i väst är bekymrade över att en skämtteckning kan kränka muslimer, men vår muslimska befolkning behandlas i praktiken som B-klassens medborgare, och vår globala politik profiterar hänsynslöst på fattigdom och krig.
– Att skicka ännu fler poliser till invandrargettona är lika huvudlöst som att vika sig för extremisternas krav på censur. Det är vägar utan slut: man kommer alltid att kräva mer censur och fler poliser. Mer verklig jämlikhet är den enda vägen till ett öppet samhälle. Om folk som till vardags lever i helt olika världar, de framgångsrikas och de utslagnas, försöker tala och skämta med varandra blir resultatet ohjälpligen aningslösa övertramp, rasande motreaktioner och ängsligt hymlande. QED.