Mordet på Jukka S. Lahti i december 2006 ledde till en av de mest kontroversiella rättsprocesserna i Finlands historia med Lahtis fru Anneli Auer som huvudperson. MfÅA har intervjuat Juha Joutsenlahti som var den första chefsutredaren för mordet. Joutsenlahti har en åsikt om fallet som ställde honom på kant med polis och åklagare. MfÅA har också intervjuat häradsåklagare Kalle Kulmala.
ÅA:s rättspsykologer Pekka Santtila, Julia Korkman och Katariina Finnilä var också involverade i rättegångarna mot Auer. De tar upp hårda frågor angående förfarandet i domstolarna i allmänhet och i Auerrättegången i synnerhet. Till slut pratade vi även med medieforskarna Pentti Raittila och Elina Noppari som visar hur Anneli Auer även blev dömd av medierna.

Text: Marcus Prest

Juha Joutsenlahti vid Björneborgspolisen var narkotikapolis som även deltagit i utredningen av svåra mordfall under tio års tid och utredning av organiserad brottslighet under 17 års tid. Hans karriär inom polisen var spikrak. Joutsenlahti utnämndes till förundersökningsledare för mordet på Jukka S. Lahti när utredningen påbörjades och arbetade som chefsutredare fram till slutet av juli 2008, då Pauli Kuusiranta tog över.

Joutsenlahti var framme vid mordscenen i Ulvsby på eftermiddagen lördagen den första december 2006. Då hade Jukka S. Lahtis kropp redan förts bort. Jukka S. Lahtis fru, Anneli Auer, hade transporterats till Åbo universitetscentralsjukhus för att vårdas för ett knivhugg som gått genom bröstet och punkterat hennes lunga.

Överkommissarie Pauli Kuusiranta var ansvarig för den tekniska utredningen. Kuusiranta utsåg Joutsenlahti till fallets förundersökningsledare. Joutsenlahti tog hand om fallet över veckoslutet varefter han i tjänsten reste till Åbo under veckan. Under de fem dagar han var borta hade kommissarie Erik Salonsaari hand om utredningen. Kuusiranta skulle drygt ett och ett halvt år senare ta över utredningen av Joutsenlahti. När Kuusiranta gick i pension i juni 2010 tog Salonsaari över.

Men under de kommande ett och ett halvt åren skulle alltså Juha Joutsenlahti ha hand om fallet – ett fall som kom att framstå som ett av de märkligaste mordfallen i Finlands historia. Man hade redan under det första veckoslutet, från och med lördagen, fått in massor av tips. Nästan alla tips anknöt till Jukka S. Lahtis arbetsplats.
– Jukka S. Lahti hade ett jobb som gick ut på att omorientera personer som tvingats lämna sina jobb på grund av företagssaneringar. Jobbet gjorde honom impopulär. Tipsen vi fick pekade ofta på folk som pratat negativt eller hotfullt om Lahti, säger Joutsenlahti.

Möjligheten att Jukka S. Lahtis fru, Anneli Auer, var mördare togs enligt Joutsenlahti i beaktande redan i början av utredningen. På brottsplatsen, det vill säga i hemmet, påträffades hon och hennes fyra barn (nio, sju, fyra och två år gamla) av den första patrullen som anlände sex minuter efter att nödsamtalet hon ringt avslutats. Hon var barfota med en blodfläck på den ena foten och livsfarligt skadad med punkterad lunga som gett upphov till så kallad luftlunga. Hon var i övrigt inte nedstänkt av blod. Inget omedelbart intryck på brottsplatsen stödde misstanken att hon skulle vara förövaren. Fönstret till terrassdörren var sönderslaget, det fanns blodiga skoavtryck, både bredvid den döde Jukka S. Lahti och på trädgårdsstolen ute bakom terrassdörren.

Fileringskniven som offret blivit knivhuggen med (70 gånger enligt obduktionsrapporten) låg på golvet framför terrassdörren. Spisrummet där mordet ägt rum var helt nedsölat av blod, men inga blodiga kläder kunde påträffas någonstans, inga skor som motsvarade skoavtrycken och inga tecken på att någon försökt städa upp. Mordvapnet som använts för att slutligen döda Jukka S. Lahti genom att tillfoga honom direkt dödande, krossande skallskador – antagligen en yxa – kunde polisen trots undersökningar av närområdet inte heller hitta.

– Vi höll det ändå för möjligt att Auer dödat sin man – vi utredde alltså möjligheten. Men nödsamtalet, fotografier den första patrullen som anlände till scenen tog på Auer och på brottsplatsen, dotterns berättelse – inget stödde misstanken att Anneli Auer skulle kunna vara förövaren. Och det som också talade starkt emot var att hon med tre minuter på sig innan polisen anlände borde ha hunnit rensa brottsplatsen på alla spår som pekade på henne och dessutom plantera spåren som pekade på en förövare som brutit sig in – och detta med ett knivhugg genom lungan. Och dessutom borde hon ha lyckats med att intala den äldsta dottern, som då var nio år, om att det finns en främmande man i huset och få dottern att säga det i telefon till larmcentralen – vilket den äldsta dottern alltså gjorde.

Medan den tekniska utredningen pågick började polisen intervjua möjliga misstänkta. En del av tipsen var mycket intressanta – men inget genombrott kunde åstadkommas. Några månader in i utredningen bad Joutsenlahti centralkriminalpolisen sända sin bästa utredare till Björneborg. CKP sände Markku Tuominen från Helsingfors som bland annat haft hand om utredningarna av Bodomfallet, mordet på Eveliina Lappalainen och andra svåra fall. Joutsenlahti bad Markku Tuominen att koncentrera sig på enbart en sak – att utreda om Anneli Auer var skyldig eller inte.

– Efter att han gjort sin utredning var Tuominens omdöme att Auer inte var mördaren och att mördaren var en utomstående person.
– Även CKP:s psykolog och profilerare Helinä Häkkänen-Nyholm, som är expert på psykopater, gjorde en profil på gärningsmannen. Hennes omdöme var att mördaren är en utomstående man.

– När misstankarna vänt mot Anneli Auer och hon fyra år senare skulle upp i rätten som misstänkt för mordet på Jukka S. Lahti, användes inte Markku Tuominens anteckningar eller Helinä Häkkänen-Nyholms profil.

Finns dokumenten från Häkkänen-Nyholms profilering av gärningsmannen kvar?
– Det måste de finnas.

Åklagarsidan låter förstå att undersökningen av mordplatsen och lägenheten skulle ha skötts slarvigt.
– Där är jag av en annan åsikt. Om undersökningen inte sköttes perfekt så sköttes den i varje fall inte sämre än brottsplatsundersökningar annars görs, jag skulle säga att brottsplatsen undersöktes bra.

I punkt 213 i Vasa hovrätts slutplädering nämns att det framförts en misstanke om att Anneli Auer två veckor efter mordet ska ha hämtat en del kläder från lägenheten och glass ur frysen och att hon samtidigt skulle ha hämtat mordvapnet och de blodiga kläderna som hon gömt någonstans i lägenheten eller i närheten av den. I och för sig förkastar Vasa hovrätt de här misstankarna eftersom de i sig inte stöds av någon evidens alls – men vad säger du om det här?
– Det är struntprat. Innan Auerfallet, och också medan undersökningen pågick, var jag narkotikapolis. Om det är något man lär sig som narkotikapolis är det att söka efter bevis precis överallt. Vi gick igenom varenda skrymsle och alla tänkbara gömställen. Vi gick igenom kylskåp och frys. Vi gick igenom sopkorgarna i grannskapet och kammade noll. Vi var ute på avstjälpningsplatsen och gick igenom det som funnits i de stora avfallskärlen – inget där heller. Att vi inte letat grundligt är ett påstående som är taget ur luften. Som narkotikapolis kollar jag till exempel alltid soporna – de ger en bild av hur människorna i lägenheten levt under den senaste tiden. Och i Auers och Lahtis fall hittade vi inget märkligt.

– I samband med det här kan det vara på sin plats att också påpeka att vi också undersökte lägenheten för tecken på avvikande sexuellt beteende. Vi hittade heller inget spår av sådant. Vilket borde ha varit relevant för de kommande rättegångarna.
– Och det är också värt att notera att vi hade en väldig tur med att den första patrullen som kom till plats var så skärpt. De tog nämligen foton både på offret, på Auer och på hemmet – utan de fotona skulle försvaret ha haft det betydligt jobbigare. För på de fotona ser man att Auers kläder inte är blodiga förutom såret hon har i bröstet och bloddropparna på ena foten. Men hon har inget stänk på sig, inte heller på sin skjorta. Och hon är torr i håret. Och betänk då vilken strid Jukka S. Lahti fört för att rädda sitt liv och att han knivhuggits 70 gånger.

När man läser om fallet verkar DNA-spåret vara en av de avgörande aspekterna som går snett.
– Jag tänkte själv att DNA-spåret vi hittade på vedträet Jukka S. Lahti hade försvarat sig med hade en 50 procents chans att vara avgörande. På vedträet fanns alltså Jukka S. Lahtis DNA och en annan persons DNA och det verkade som om Lahti använt vedträet för att slåss. För att få en bild av vilken typ av utredning det här var, jag menar omfattningen, så kan jag berätta att vi gick igenom alla tänkbara personer som kommit i kontakt med vedträet och jämförde deras DNA med det okända. Vi gick igenom alla barn som varit inne och lekt hos familjen, vänner, sotaren, den som kluvit veden, och så vidare – för att kolla att det inte bara var ett sammanträffande att vi hade ett okänt DNA där. Inget matchade. Sedan blev det totalt 700 män som det okända DNA:t jämfördes mot. Det betyder att vi gick igenom en enorm mängd potentiella misstänkta som vi intervjuade rätt snabbt och kollade mot det där okända DNA:t och som vi mer eller mindre avfärdade om deras DNA inte stämde mot det.

Juha Joutsenlahti. Foto: Marcus Prest.

Och sedan fem år senare …

– År 2013 kommer det fram att det är en av centralkriminalpolisens labbteknikers DNA som finns på vedträet. Man skulle i sitt stilla sinne kanske tycka att centralkriminalpolisen haft sina labbteknikers DNA registrerade för att undvika den här typen av misstag. Men nu blev det så här. En katastrof för utredningen.

Det betyder att någon av de ni intervjuade först, som avfärdades då DNA:t inte matchade, kan vara mördaren?
– Ja.

Åklagarsidan använder ljudupptagningen från Anneli Auers nödsamtal som ett bevis för att hon är mördaren. Behandlingen av ljudbandet har varit ett av de återkommande inslagen i rättegångarna och det verkar finnas en hel del oklara saker i behandlingen av bandet – kan du kommentera?
– Nå, till att börja med gick transkriptionen av ljudbandet fel direkt. Centralkriminalpolisens ljudtekniker klippte bort saker ur sin redogörelse av bandet. Hon tyckte till exempel att den äldsta dotterns skrik, då dottern enligt egen uppgift ser mördaren, var så traumatiskt att hon inte ville ta med det. Och direkt efter det skriket hör man ett klonk-ljud, det tolkade jag själv som att mördaren tappar koncepterna då dottern skriker och det får honom att tappa kniven – klonk – innan han tar sig ut genom det utslagna fönstret.

När det där fattades ur transkriptionen frågade jag teknikern varför det där fattas – och det fattades alltså för att ljudteknikern ansåg att skriket var för traumatiskt.
– I övrigt är det svårt att gå med på åklagarsidans spekulationer kring bandet. Att, som det heter i de senare rättegångarna, Auer skulle ha spelat in mordet och sedan spelat upp bandet medan hon ringde nödsamtalet.

Den äldsta dottern har, vad jag förstår, hållit fast vid sitt vittnesmål?
– Ja, hon är beundransvärd. Hon har aldrig ändrat sin berättelse trots att de som förhörde henne upprepade gånger försökt få henne att ändra sig. Det finns ju på video som visas till exempel i den där dokumentären av Pekka Lehto – man trycker på dottern för att få henne att ta tillbaka att hon sett en utomstående mördare i spisrummet som sedan klättrar ut genom det utslagna fönstret. Man påstår till och med att man vet att ingen utomstående varit i huset.

– Men hon håller fast vid vad hon sett. Även då Anneli Auer efte­r långvarig press ”bekänner” för dottern att det antagligen är Anneli som är mördaren, då polisen sagt åt Anneli Auer att man vet att det inte finns någon annan möjlighet. Även då frågar den äldsta dottern förtvivlat: ”Varför såg jag då fel?” – och då syftar hon på mannen som hon såg ta sig genom fönstret.

År 2007, tre månader efter mordet ringer Joutsenlahti centralkriminalpolisen. Eftersom de har kunnigt folk och resurser skulle de ha haft möjlighet att enbart koncentrera sig på Auerfallet och föra undersökningen framåt. Joutsenlahti själv är belastad med jobb och kan inte koncentrera sig helt på utredningen av mordet. Joutsenlahti kommer överens med CKP:s ledning om personal som kunde ha skickats över till Björneborg. Saken borde ha varit klar. Joutsenlahti hinner till och med berätta att CKP tagit över i en radiointervju.

– Då ringer länspolisdirektör i Västra Finland Mikko Paatero mig och säger att inget flyttar. Jag säger att jag redan avgjort saken och kommit överens med CKP om personal och allt, och att jag till och med precis berättat om saken i en radiointervju. Paatero säger att utredningen hålls i Björneborg, punkt.

Varför tror du att Paatero insisterade på att hålla utredningen hos Björneborgspolisen?
– Jag vill inte spekulera. Han ville i varje fall att jag skulle fortsätta som utredningsledare.
– Det bör man säga om Paatero att han satte samman en bra grupp som skulle ta hand om utredningen, en specialgrupp med erfarna utredare från Åbo, Seinäjoki och Tammerfors. Gruppen samlades en gång i månaden.

Och i augusti år 2008 tar Pauli Kuusiranta över utredningen. Hur gick det till?
– Det var något vi kom överens om, det var bara bra att någon annan tog över. Och Kuusiranta var up-to-date, efter mig var han den som hade bäst insyn i utredningen. Sedan tog också Tapio Santaoja över rollen som taktisk chef för utredningen. Den utnämningen höll jag själv som lite problematisk då Santaoja hade begränsad erfarenhet av utredningar. Han var ordningspolis och väktarutbildare. Inget ont om det men det är inte den bakgrund som krävs för att ta över en utredning som mordet på Jukka S. Lahti. Och Santaoja var direkt övertygad om att det var Anneli Auer som var förövaren.

Var kommissarie Salonsaari involverad då Kuusiranta tog över?
– Salonsaari var inte en aktör i fallet i det skedet. Det var meningen att Kuusiranta tar över och sedan går han i pension – vilket han gjorde i juni 2010. Han gick i pension före den första rättegången.

Åklagaren Jarmo Valkama drev sedan i rättegången mot Anneli Auer hårt att det var hon som var mördaren. I vilket skede kom han in i bilden?
– Han hade varit med ända från början. Han satt med i alla våra möten direkt från start.

Kom han med några invändningar då, om att utredningen skulle ha skötts dåligt eller att man borde ha fokuserat mera på möjligheten att det är Auer som är förövaren?
– Nej. Han sade över huvud taget väldigt lite under utredningens första år. Han skulle hela tiden ha haft möjligheten att säga sitt. Det gäller förresten även Kuusiranta och Salonsaari som senare menade att utredningen sköttes dåligt i början – de skulle hela tiden ha haft möjligheten att säga sitt.

Alla data i fallet sammanställdes digitalt i Åbo. Text, bilder, video, ljudupptagningar från förhör och intervjuer, och så vidare. De poliser som var engagerade i fallet delade all information över detta nätverk. En tid efter att Kuusiranta tagit över spärrades dock Joutsenlahtis åtkomst till informationen.
– Jag frågade vad det berodde på. Kuusiranta svarade att man tittat över vem som har tillgång och rensat bort en del folk. Själv tyckte jag att det var märkligt eftersom jag var den person som hade mest kännedom om fallet och det skulle inte vara omöjligt att jag kunde bidra med något.

Är det vanligt att man stänger ute någon som dittills varit del av en utredning?
– Nej.

Varför tror du att man stängde av din åtkomst till materialet?
– Jag hade sagt att jag bjuder på middag åt den som kan visa några bevis som kan binda Auer till mordet. Det kan hända att min inställning inte var populär. Man hade mer och mer börjat övertyga sig själva om att Auer var skyldig.

Juotsenlahti säger att fallet från och med 2009 blir som om alla som hade hand om det gått in för att Auer måste vara skyldig. Han säger att poliser som var involverade börjar byta fot och säga tvärtemot vad de tidigare sagt. Det gör även övriga myndighetspersoner och socialarbetare som nu börjar vittna om märkliga sidor hos Anneli Auer. Joutsenlahti tror att det delvis beror på att polisens och åklagarämbetets berättelse om misstankarna mot Auer nått ut till allmänheten och att polis och åklagarväsendet har ett sådant anseende att man i Finland gärna vill tro på dem och också ställa sig in i den berättelse som de presenterar – och den berättelsen hade allmänheten fått ta del av i tidningar, radio och televisionen – och från polisen själv.

– Personligen kan jag säga att det är svårt att hålla fast vid sin egen syn när det etableras ett tryck. Det är en ganska märklig känsla när man så småningom börjar känna sig som den ende som håller fast vid det vi först kom fram till och det man, tillsammans med andra, först såg och rapporterade.

Kuusirantas utredning av Auer försöker med alla möjliga medel bevisa att Auer är skyldig. Man försöker med avlyssning av hennes telefon, avlyssning av hennes lägenhet (i Åbo – dit hon flyttat med barnen efter mordet) och när inget av detta ger något resultat planterar man undercover-polisen ”Seppo” som under flera månader lever som Anneli Auers pojkvän.

– Det är minst sagt problematiskt att en undercover-polis lever i en familj med små barn. Men trots denna spaningsinsats får polisen inte något genombrott eller några särskilda indikationer på att Anneli Auer skulle vara skyldig till mordet.

– Medan det här pågår börjar Santaoja också höra nya saker på bandet från nödsamtalet. Han säger sig höra ”uole” alltså ”kuole” (”dö”) på bandet. Vi har alltså en taktisk ledare som styr ljudteknikern.

När den första rättegången mot Auer förs i Björneborgs tingsrätt våren 2010 vittnar utredningschef Juha Joutsenlahti, fallets första taktiska chef Kare Koskinen och ledaren för den tekniska utredningen Matti Mäkinen alla om att de inte tror att Anneli Auer är mördaren, utan att det är en utomstående som tagit sig in genom terrassdörren och mördat Jukka S. Lahti.

– Det är en högst anmärkningsvärd situation när utredningschefen, den taktiska chefen och ledaren för den tekniska utredningen alla vittnar mot åklagarnas version – och att åklagarsidan inte bryr sig om att ta det i beaktande.

Juha Joutsenlahti beskriver trycket som utövades mot honom då som otroligt. Och det släppte inte.
– Jag har under min karriär jobbat en hel del med den organiserade brottsligheten och aldrig haft några större problem. Vi spelade våra polis- och skurkroller och det fungerade. Vi visste alla hur spelet gick till och var vi hade varandra. Men när de egna hundarna börjar bita befinner man sig i en situation som jag inte kan rekommendera för någon. Jag är på ett sätt tacksam för att det är jag som råkade ut för det här. Jag stod emot trycket att ändra på min berättelse. Det beror bland annat på att jag har haft en grupp nära vänner och familj som stått bakom mig.

Anneli Auer döms till livstids fängelse av Björneborgs tingsrätt i november 2010. Hon begär resning och fallet tas upp i Vasa hovrätt, där hon frikänns. Men 2011, i ljuset av vittnesmål från Anneli Auers tre yngsta barn, vittnesmål som kommit till medan de varit omhändertagna blir Anneli Auer och hennes dåvarande pojkvän häktade och sedan dömda till fängelse för sexualbrott mot barn av Åbo tingsrätt och när de begär resning bekräftar Åbo hovrätt den ursprungliga domen. Samtidigt begär åklagarna av Högsta domstolen att mordrättegången tas upp på nytt, på grund av nya bevis och barnens berättelser. Högsta domstolen skickar fallet tillbaka till Björneborgs tingsrätt där Auer på nytt blir dömd till livstids fängelse, varpå hon överklagar och slutligen friges av Vasa hovrätt.

– Helt otroliga teorier lanseras av åklagarsidan under mordrättegångarna – man verkar pröva med vilken story som helst för att se hur domstolen reagerar. Man försöker med möjligheten att Auer är djävulsdyrkare och ägnar sig åt orgier, det förkastas av rätten som för otroligt. Då försöker man med möjligheten att hon tillsammans med äldsta dottern ha ingått en mordkomplott, alltså med nioåringen, och med henne skulle Auer ha tillverkat en sköld för att skydda sig mot blodstänket medan de mördade Jukka S. Lahti och samtidigt spelar in mordet med alla skrik och allt, för att sedan direkt efter ringa upp nödcentralen och låtsas som om mordet pågår just nu medan man spelade upp bandet i bakgrunden för att få samtalet att låta autentiskt.

Och sedan hugger Auer sig själv genom bröstet så hårt att hon punkterar lungan för att ytterligare få saken att se mera trovärdig ut – med en påfallande risk att hugga sig själv i hjärtat. Och sedan tillverkar hon spåren som får det att se ut som om en utomstående mördare varit framme och röjer undan alla andra spår. Och allt detta med en oerhört pressad tidtabell där allt måste ha skett inom en tidsram på cirka tio minuter. Åklagarsidan tar fram alla möjliga ”experter” som det är svårt att förhålla sig seriöst till.

En kapellmästare som själv anmäler sitt intresse utifrån tidningsskriverier och som åklagarsidan tydligen anser att är likvärdig med FBI:s ljudspecialister, en pensionerad speciallärare som är självutnämnd expert på djävulsdyrkan, och så vidare.

– Åklagarens plikt är att hålla sig till sanningen. Åklagarsidan ska också ta med indicier som talar för och emot den misstänktes skuld. Jag har inte hört att åklagarna skulle ha tagit upp en enda sak som talar emot Auers skuld. Och jag själv har aldrig hörts av åklagarsidan. Det kan bero på att en del för åklagarna och polisen pinsamma saker skulle komma fram om man gjorde det.

Var du med under rättegångarna för sexualbrotten?
– Nej.

År 2012 börjar polisen utreda ett fem år gammalt misstag som Joutsenlahti gjorde sig skyldig till i början av utredningen då han fler än en gång visat ett foto för Anneli Auer på en skådespelare som under en tid av utredningen var misstänkt för mordet.

– Att man inte får visa en bild på en misstänkt fler än en gång till ett vittne var en lag som kommit till år 2004 efter ett förslag i riksdagen. Få i polisen eller hos åklagarväsendet kände till den lagen ännu 2006–2007 då jag begick mitt misstag. Det är först 2012 som åklagarsidan kommer på att lagen finns och det slår dem att de kan använda felet jag begick för att misskreditera mig. Deras mål var, och är fortfarande, att göra mig så otrovärdig som vittne som möjligt. På grund av det felet blev jag av med mitt jobb. Jag vill inte bestrida mitt misstag men om man utredde det här brottet med samma nit oberoende av vem som gjort det skulle ett par hundra, kanske tusen poliser i Finland förlora jobbet.

Åtal för tjänstebrottet behandlades i Björneborgs tingsrätt och Juha Joutsenlahti dömdes av tre domare till böter för tjänstebrott. Han fråntogs sin tjänst som kommissarie vid larm- och övervakningssektionen vid Björneborgspolisen i november 2013. Joutsenlahti överklagade och fallet togs upp i Vasa hovrätt – där han friades – alla tre domare röstade för att anklagelserna skulle förkastas.

Ur Satakunnan Kansa inhämtar jag att du just nu är anklagad för ett tjänstebrott och för att ha hotat ett vittne. Hur ställer du dig till dessa anklagelser?
– Jag bestrider anklagelserna och vill inte kommentera dem desto mer.

Joutsenlahti återanställdes av Björneborgspolisen i maj 2015, men han fick inte tillbaka sitt ursprungliga jobb utan fungerar nu som kommissarie för licensärenden.
– Jag vet inte hur framtiden ser ut. Men en del saker kommer att klarna när de sista domarklubborna slagit bordet. Hur min karriär fortsätter är i händerna på mina förmän.

Är du bitter?
–Nej. Min morfar var född och uppvuxen vid Ladogas strand. När kriget kom fick han lämna allt och börja ett nytt liv. Hans inställning var att det var viktigt att inte bli bitter. Jag delar den inställningen. Bitterheten äter upp det liv du har att leva. Jag har inte ångrat något som hör ihop med det här fallet. Fel har begåtts, det kommer man inte ifrån. Men jag har inte gjort något som gör att jag har svårt att se mig själv i spegeln. Det stora negativa är att Jukka S. Lahtis mördare går fri.

Kronologi

Klicka på bilden för full storlek.

Personer nämnda i intervjun med kommissarie Juha Joutsenlahti

Jukka S. Lahti: Socialpsykolog, fyrabarnsfar. Mördad 1.12.2006.
Anneli Auer: Hemmafru. Den mördade Jukka S. Lahtis fru.
Helinä Häkkänen-Nyholm: Psykolog, CKP. Expert på psykopater.
Gjorde profil på möjlig gärningsman.
Kare Koskinen: Taktisk chef för den första utredningen. Utredde möjligheten att Auer är förövare.
Pauli Kuusiranta: Kriminalkommissarie. Tog över utredningen efter Joutsenlahti. Numera pensionerad.
Pekka Lehto: Regissör. Bland annat upphovsman till dokumentären Emergency Call – A Murder Mystery.
Matti Mäkinen: Ledare för den tekniska utredningen av mordet.
Mikko Paatero: Länspolisdirektör i Västra Finland fram till 2008. Rikspolischef 2008–2015. Numera pensionerad.
Markku Tuominen: Utredare, CKP. Numera pensionerad.
Erik Salonsaari: Kommissarie, Björneborgspolisen. Chefsutredare när den andra utredningen inleds.
Tapio Santaoja: Efterträder Koskinen som taktisk chef för utredningen.
Jarmo Valkama: Häradsåklagare Björneborgs tingsrätt. Avled i
februari i år.

Redaktörens kommentar

MfÅA tar i intervjuerna kring mordet på Jukka S. Lahti och processerna mot Anneli Auer inte ställning i skuldfrågan – i fråga om mordet på Jukka S. Lahti är Auer frikänd och ifråga om sexualbrotten avtjänar hon fortfarande sitt straff.

Vi intervjuar utredaren Juha Joutsenlahti och åklagaren Kalle Kulmala för att ge bakgrund till fallet, och för att ingen av dem har synts mycket i offentligheten (vad vi vet har Joutsenlahti endast hörts av tidningen Alibi och Kulmala endast blivit kort direktintervjuad i anslutning till rättegångarna).

Vad vi gärna vill åstadkomma är en bild av vad expertis är och en skiss av kriterierna för att en expert inför domstol ska kunna säga om något är sannolikt eller inte, samt var gränserna för bevisbart och tyckande går. Vi vill också ge en bild av vilken typ av kunskap som finns hos psykologerna vid Åbo Akademi. Och vad det är för skillnad på om vi som nation har tillgång till ”all världens docenter” och om vi inte har det. Och skillnaden mellan om vi tar vetenskap på allvar eller låter den vara underordnad andra prioriteringar och intressen.

Marcus Prest