Elli Flén är politices magister från Åbo Akademi och jobbar nu som kommunikationskonsult. Hon har journalistbakgrund och tjänstgjorde som pressofficer för den finländska kontingenten i Kosovo 2004–05 och som mediaoperationsofficer för ISAF i Afghanistan 2007.
TEXT: Marcus Prest
Vad var det i jobbet som fredsbevarare som lockade?
– Efteråt tänker jag att jag kanske hade en naiv uppfattning om att kunna förbättra världen. Det handlade också om äventyrslusta.
Varför just fredsbevarare, varför inte Röda korset eller något sådant?
– Den militära världen passade mig och det var ganska enkelt ännu för tio år sedan att få en plats i utlandsstyrkorna. Det finns fredsbevarare som söker sig till Röda korset och det finns personer som jobbat med civil katastrofhjälp som sökt till fredsbevarare. Själv har jag också jobbat med civil krishantering som presschef för Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa, OSSE.
Har du personlig erfarenhet av posttraumatisk stress?
– De erfarenheter som de som var vid fronten hade, dygn av artilleribelägring, sex år i krig – det är helt annorlunda, en helt annan katergori av upplevelser i omfattning och djup. Inget av det som jag varit med om är ens nära på lika allvarligt.
– Samtidigt finns det många fredsbevarare som har traumatiska upplevelser. Själv har jag besparats. Jag har inte råkat ut för direkta attentat eller skottlossning. Det finns en avgörande skillnad mellan att vara fredsbevarare och att vara soldat vid fronten – som fredsbevarare kan du säga upp dig, det är ett frivilligt uppdrag och du kan åka hem när som helst.
Hur tar sig den postraumatiska stressen uttryck?
– De två första veckorna efter hemkomst är värst. Det handlar delvis om en desorientering. Man läser hur folk klagar på musiken i Radio Vega och man vill skrika åt dem att de inte vet vad ett problem är. Att ingen fattar hur bra vi har det i det här landet. Sedan tar det två veckor och man är själv benägen att börja klaga på vardagsproblem.
–?Det jag själv upplevt som faller under beteckningen posttraumatisk stress är mardrömmar, inget jag behövt söka vård för, men helt klart har de malt på. När jag blev gravid började jag drömma om alla barn jag sett som farit illa. På rådgivningen blev jag hjälpt när jag fick höra att mardrömmarna är naturliga för gravida kvinnor som sett barn fara illa, till exempel ambulanspersonal.
–?Jag var fruktansvärt uppe i varv när jag kom hem från Afghanistan. Jag tittade mig hela tiden över axeln. När en man med ett arabiskt utseende kom emot med ett paket på cykeln sprang jag hem och grät av skräck. Jag läste situationen som att det var en självmordsbombare trots att jag samtidigt visste att det inte var det som det var frågan om. Och det är inte sådant vi skulle ha reagerat på i Afghanistan – där var situationerna betydligt mera komplexa än att någon cyklar med ett paket. Men väl hemma var jag fruktansvärt rädd för saker som jag visste att inte var något att vara rädd för. Det gick snabbt över, och det är inget som jag klagar över – jag känner kollegor som haft och har det betydligt jobbigare.
Hur förhåller sig försvarsmakten till mentala problem efter traumatiska upplevelser i dag?
– Bilden av den finländske ödemarkskrigaren som inte drabbas av några mentala problem råder delvis ännu. Men mycket har förändrats till det bättre. Försvarsmakten har satsat på utbildning och information. Ingen fredsbevarare åker ut i dag utan att ha fått utbildning om hur hon eller han ska hantera stressituationer. Redan 2004 i Kosovo fick vi utbildning i debriefing. Vi hade också poliser och brandmän som hjälpte till med att lära oss hantera upplevelser som kan bli och spöka. Polisen som pratade med oss jämförde mentala skador med att till exempel skada benet så att man inte kan stå på det. De flesta av oss skulle gå till läkare omedelbart. Det är dumt att tro att man kan vänta ut det.
– Den stora risken är den stereotypa finländske mannen. Han gråter och klagar inte, istället tar han till flaskan och då blir det annorlunda problem, till exempel med familjen.
Har du sett exempel på det själv?
–?Ja. Men saker och ting har förändrats, försvarsmakten har för länge sedan officiellt erkänt att det finns något sådant som posttraumatiska stressymptom. Sedan är det en annan sak att man i vissa kretsar internt säger att man verkligen inte tänker börja sätta sig ner och prata.
Det här är förvånande, jag menar: även populärkulturens machoroller brukar numera öppet visa sig ha problem med svåra upplevelser. Finländska män kunde ju tänkas ha sett förebilder kämpa med trauman.
– Jag vet inte om det är så förvånande. Det är väldigt traditionella mansroller som gäller i det militära, och den militära världen i sig själv är väldigt traditionell.
–?De nordiska länderna vi jobbade med i Kosovo och i Afghanistan, Sverige och Norge, är långt före Finland. Norge hade till och med ett mobilt kristeam som man genast skickade till platser där det behövdes.
Krishanterarnas stödprogram förnyas kontinuerligt
Försvarsminister Carl Haglunds specialmedarbeter Patrick Gayer säger att försvarministeriet börjat implementera ett nytt stödprogram för finländska krishanterare så sent som i somras.
– Att programmet förnyas beror på att stödprogrammen ständigt utvecklas, det är en pågående process, säger Gayer.
Enligt pressmeddelandet som publicerades i juni är syftet med programmet att effektivera stödåtgärderna till dem som tjänstgör eller har tjänstgjort i militära krishanteringsuppdrag. ”I programmet framhävs i synnerhet utvecklandet av det psykosociala stödet till dem som innehar ett krishanteringsuppdrag.” (…) Andra förbättringar med anknytning till stödåtgärderna är att en socialkuratorsuppgift inrättas i Libanon, där finländarnas styrka vid utgången av detta år redan ökar till 350.”
Pressmeddelandet i sin helhet kan läsas här