Gästkolumnisten Johannes Brunila skriver om sina svårigheter att uttrycka sig med bilder.
Jag har inte på flera år förmått njuta av att resa. Det beror varken på flygskräck eller på hygienneuros, utan på fotostress. Jag har inget emot att posera, om det står en skicklig fotograf på andra sidan kameran, men fotografierna jag själv tar verkar aldrig lyckas. Jag nöjer mig följdaktligen med att vemodigt betrakta glada japanska turister med sina ihärdigt knattrande Canons.
Som erfaren ”egenläkare” har jag diagnostiserat mig själv som lidande av begränsad visuell intelligens-syndromet. Jag uppfyller nämligen förutom fotograferingssvårigheter även andra kännetecken vad gäller visuell oförmåga: att teckna blir till ingenting, min förmåga att beskriva spatiala förhållanden är begränsad, och jag kan heller inte urskilja färgnyanser. Vad jag vet rör det sig inte om en av vetenskapen erkänd störning, men jag skulle tro att det finns andra som delar mitt handikapp.
Visuell intelligens är enligt The Theory of Multiple Intelligences en av de sju intelligenserna. Intelligenserna baserar sig i grunden på naturliga förmågor och möjligheten för den enskilde individen att utveckla dem är begränsad. I grundskolan har man traditionellt försökt främja utvecklingen av de mera konservativa intelligenserna med tyngdpunkt på språklig och matematisk intelligens. Grundskolans färska läroplansuppdatering erkänner dock behovet av att utveckla den visuella intelligensen, men till min förargelse försenades detta med 15 år.
Bildernas och de visuella medlens betydelse har växt exponentiellt och som kommunikationsmedel har de redan gått förbi den traditionella skrivna texten. Fram till år 2000 hade man tagit 85 miljarder bilder, men medan ni läser det här knäpper någons smarttelefon till för att markera att fem biljoner bilder tagits. Det här är logiskt, för människans hjärna är inställd på att ta emot lättolkad visuell stimuli, medan hjärnan tvingas anstränga sig för att förstå ett meddelande som består av slingrande bokstäver.
Bild och text används också ofta tillsammans. Arbetsfördelningen är klar: Bilden fångar undermedvetet uttolkarens uppmärksamhet och ger en primitiv retning till hjärnan. Det textuella uttrycket kommer i den andra vågen och tillspetsar meddelandet. Det här samarbetet fungerar friktionsfritt i olika memer där textbiten utgör vitsen klimax. Bokstäverna har dock förpassats till andra kedjan och en smidig bildbehandling har ersatt kluriga språkbilder. Av visuellt begåvade intellektuella och de i ungdomen i ”IRC-galleria” luttrade sociala medie-veteranerna ligger i framkant i den här utvecklingen.
Jag levde länge med föreställningen att min egen karriär som jurist skulle grunda sig på de traditionella intelligenserna och att graferna jag totade ihop som sidutfyllnad i min magisteruppsats skulle bli mina sista konstverk i karriären. Jag framställer dock i yrket dokument, som utan undantag innehåller klargörande bilder, grafer och tabeller. Och vad skulle offerter vara utan hockeyklubbskurvor! Dessutom försöker jag klargöra mina tankar på planeringstavlor. Utgående från blickarna som min i kritstrecksrandiga kostymer och jacketar klädda publik ger mig, har jag kommit fram till att mina tuschalster snarare väcker tilläggsfrågor än klargör något alls.
Min heuristiska första hjälp mot begränsade visuell intelligens-syndromet är att kopiera. Jag lånar också skrupelfritt mina kollegers material. På längre sikt planerar jag dock att utveckla min visuella intelligens, eftersom bildernas revolution bara är i begynnelsen – näst i tur i skyttegravarna lurar redan de rörliga bilderna som väntar på anfallsorder. u
Johannes Brunila
Skribenten har studerat juridik inom rättsnotarieprogrammet vid Åbo Akademi och jobbar nu som mergers and acquisitions expert.
• Kolumnen är översatt från finska av Marcus Prest.