Medieforskare vid Tammerfors universitet kartlade tre tidningars rapportering av Anneli Auer och hur man konstruerade bilden av henne.
Text och foto: Marcus Prest
Elina Noppari, Pentti Raitila och Pirita Männikkö (Männikkö medverkar inte i intervjun) är författarna till rapporten Syylliseksi kirjoitettu – Ulvilan surman uutisointia paperilla ja verkossa. Rapporten granskar hur tre finländska tidningar behandlat rapporteringen från rättegångarna kring mordet i Ulfsby 2009–2013, vilket intryck man förmedlat av den mordmisstänkta Anneli Auer, och hur detta intryck förändrats under processens gång.
Hände det något med finländsk press under Auerfallet, stod man inför något nytt och förändrade det hur man rapporterade?
Pentti Raittila – Om vi börjar från där vi började med vår undersökning, det vill säga med att titta på Iltalehti, Satakunnan Kansa och Helsingin Sanomat från september 2009 då mordmisstankarna mot Anneli Auer offentliggörs, så kan man säga att både Iltalehti och Satakunnan Kansa mycket klart framställde den misstänkta som skyldig.
Elina Noppari – Både IL och SK hade direkt dagen efter anhållandet rafflande rubriker och en otvetydigt skyldigförklarande ton som de sedan dämpade när det visade sig att fallet inte var så enkelt.
PR – Om man då jämför med dagens situation, så kan vi se att samma sak återupprepas i hur medier behandlar asylsökande när de står misstänkta, alltså innan utredning och dom. Man dömer dem och skriver utan vidare att de är våldtäktsmän. Det finns ju nu också hela tiden en diskurs som säger att de traditionella medierna inte skriver om saker ”som det är” – så det kan vara ett skäl till att de traditionella medierna böjer sig för trycket och skriver som man nu skriver. Så åtminstone i det avseendet har man inte lärt sig tillräckligt av de övertramp man gjorde i rapporteringen av mordrättegångarna för Ulfsbymordet.
EN – Det finns i medierna ett stort tryck på att presentera saker som avgjorda redan i förundersökningsstadiet. Det trycket handlar också om ett försäljningstryck, tidningar böjer sig alltså för det kommersiella trycket att sälja lösnummer.
PR – För att upprepa: De sociala medierna trycker på de traditionella medierna och påstår att man inte skriver sanningen, som de alltså påstår sig känna till, och det leder till en situation där särskilt kvällspressen inte kollar sina källor så noga idag utan tänker att man kan kolla och korrigera imorgon.
EN – Om man då tänker att en läsare ska få en balanserad bild följer att läsaren måste följa pressen väldigt noggrant dag för dag.
PR – I fallet Aarnio som nu behandlas har man däremot varit noggrannare med att föra fram att han är misstänkt.
EN – Och det beror på att det är en helt annan sak att vara misstänkt hemmafru än misstänkt hjältepolis.
Jag har tänkt komma till aspekten på Auers kön senare. Men vad gäller hur pressen skildrade Auer så förändrades alltså bilden av henne medan fallet utvecklades?
PR – Jo, där finns en vågrörelse, alla tre tidningar som vi följt upp i vår forskning gör henne skyldig för att sedan ändra sig och ändra sig tillbaka och ändra sig igen.
EN – Särskilt i bilderna är den vågrörelsen tydlig. När hon uppfattas som skyldig användes foton av henne tagna snett underifrån och foton på henne klädd i svart läderrock. När man sedan ändrar sig och beskriver henne som föremål för en hetsjakt blir det bredvinkelbilder där man ser mer än bara hennes ansikte i bild.
Jag läser er bok som att ni riktar en moralisk kritik mot pressen – vad är det er kritik står på?
EN – Journalistetiken.
PR – Men ambitionen har varit att tolka det vi läst utan att göra moralistiska vinklingar av materialet. Vi har försökt hålla oss till saken och studera de uttryckssätt som använts och visa hur journalistiska rutiner och tillvägagångssätt har en tendens att av sig själva producera en viss sorts resultat.
EN – Boken är tänkt som en spegel för journalister.
PR – Här har det också varit viktigt för oss personligen att det är finska som är språket som vi analyserar – vi skulle inte ha varit kapabla att läsa Hufvudstadsbladet och ha samma känsla för nyanser, och det är också nyanserna som ger meningen, det är det finstämda i språket som målar bilden.
EN – Trots att en del förstås är grovt, särskilt i rubrikerna: ”Äiti viimeisteli surman” (”Modern fullbordade mordet”/Red.) – där finns det ingen tolkningsfråga. Det är i brödtexten som nyanserna finns.
I er studie av fallet har ni också gått in för att titta på hur bilderna används för att bygga upp ett intryck av Auer.
PR – Fotograferna som vi pratat med säger att de har tagit ett antal bilder i olika stil, men redaktionerna har i alla fall valt en viss typ av bilder för att illustrera Auer, den av Auers ansikte snett underifrån och Auer i svart läderjacka. Redaktionerna återanvänder samma bilder och det är inte säkert att de själva är medvetna om att de gör det. Och de här bilderna byts sedan till en annan typ av bilder när Auer förklaras oskyldig i hovrätten.
EN – Men sedan kommer rubrikerna om djävulsdyrkan och då kommer samma bilder som figurerade då hon uppfattades som skyldig tillbaka.
Att man använder sig av samma bilder igen kan inte vara ett omedvetet val av redaktionerna?
PR och EN – Nej.
EN – Med bilderna bygger man en berättarmässig helhet tillsammans med text och layout. Det är inte textförfattaren som väljer bild.
PR – Bildvalet ger också ett verktyg för redaktionen att skapa en bild av skuld då man inte vill verbalisera den. Bildvalet kan vara ett sätt att kringgå de pressetiska regler som gäller för texten – genom att förmedla ett intryck av skuld i bild blir man inte fast för att säga mera än man vet. Bilden är ju öppen för tolkning, men man väljer alltså en bild som lätt tolkas på ett särskilt sätt.
EN – Det finns idag också krav på att författa berättelser inom journalistiken. Berättelser är i och för sig ett allmänmänskligt sätt att kommunicera, men då man berättar en berättelse och samtidigt har en idé om en dramatisk båge kommer saker som inte passar in i storyn att falla ur. Det här är särskilt vanligt inom brottsjournalistiken. Så fort man väljer perspektiv eller väljer vilken typ av berättelse man vill berätta hamnar något utanför.
PR – En aspekt av berättandet är också faktualiseringsprocessen (”Faktualisoituminen”, ungefär att skriva ut utsagor och spekulation som fakta/Red.) som vi skriver om i boken. Det som i början av texten presenteras som en misstanke framstår i slutet av texten som ett faktum.
I er bok visar ni att särskilt Iltalehti svänger från det ena till det andra perspektivet från dag till dag och vecka till vecka och det verkar som om man inte kom ihåg eller vidkändes vad man skrev igår. Är det här typiskt för kvällspressen överlag, eller är det något som särskilt beskriver Iltalehti i det aktuella fallet?
EN – Det är marknadslogik och typiskt för kvällspressen. Redaktörerna brukar kunna säga att det jämnar ut sig och blir rättvist för det och de som skildras när man svänger från dag till dag, att det av den anledningen blir heltäckande. Men som sagt, det skulle kräva att läsaren väldigt noggrant följer med vad som skrivs i tidning efter tidning och det är nog för mycket begärt.
PR – Det där svängandet är en del av marknadslogiken, särskilt för press som säljer lösnummer, det vill säga kvällspressen. Man gör alltså följetong av saken.
EN – När det gäller rättegångar finns det ett problem i systemet som handlar om ordningsföljd. Det är åklagarsidan som öppnar förhandlingarna och först en eller några dagar senare följer försvarets tur. Det är till nackdel för den svarande vad gäller hur rättegångar skildras i medierna. Jag har inget förslag på hur man kunde åtgärda det här. Det är i varje fall inte särskilt realistiskt att tänka sig att pressen skulle vänta med att rapportera tills båda sidor är hörda. Men som det är nu kommer allt som sägs i rättegången ut genast och det är dåligt för den misstänkte, åklagarsidans berättelse blir lätt dominerande.
PR – Vi intervjuar en rättsvetare som tangerar det här: pressen borde åtminstone rapportera att det här var åklagarsidans version och att det inte är så att försvaret inte hade något att säga, utan att försvarets version kommer imorgon.
EN – Trycket på realtidsuppdateringar bara ökar, och gör inget lättare. Det förekommer till exempel att man twittrar från pågående förhandlingar.
PR – Vad gäller Twitter kan man konstatera att professionella kriminalreportrar för det mesta håller sig i skinnet och inte säger för mycket i sina tweets.
EN – Det stämmer, men det är en annan sak med publiken och de lekmän som deltar i twittrandet. Som Twitter är konstruerat kommer allt huller om buller i flödet, fakta och vilda spekulationer om vart annat.
Det här tangerar det vi redan tidigare pratat om, men ser ni att det skett någon självrannsakan bland journalister efter hur fallet Auer behandlats?
PR – Jag kan nog i varje fall inte se att Iltalehti skulle ha drivit någon självkritik angående episodrapporteringen de ägnar sig åt.
EN – Om man frågar de ansvariga skulle de väl säga att de rafflande rubrikerna genast då Auer blev häktad och då hon påstods ha erkänt var en olycka i arbetet.
PR – Alla journalister som då spårade ur erkänner nog att det var ett misstag att direkt skriva henne skyldig som man då gjorde, knappast täcks någon försvara sitt agerande. Men som sagt, det här säger man inte offentligt.
EN – Helsingin Sanomat försökte utmana Iltalehti och Ilta-Sanomat i att göra en rannsakan av hur man skött fallet men det ledde ingen vart. Fast det hade nog varit bra om HS istället tittat över hur man själv betedde sig. För trots att HS formellt höll sig bättre till journalistetiken så ägnade tidningen sig också helt klart åt ett skuldbeläggande av Auer.
I er bok pekar ni på förhållandet mellan pressen och polisen – ni visar att det finns ett inte alls oproblematiskt kritiklöst förhållningssätt till vad polisen säger. Kan ni utveckla det här? Är det till exempel skillnad på finländska mediers förhållningssätt till polisen och andra västeuropeiska länders dito?
PR – Auerfallet visar klart att man tenderar att rapportera vad polisen säger som fakta. Jag har inte undersökt det men min känsla är att pressen i till exempel England inte alls är lika benägen att förhålla sig kritiklöst till vad polisen säger. För när polisen i Auerfallet tre år efter mordet plötsligt säger sig ha löst fallet ställer inte en enda journalist polisen frågan hur det kan komma sig att man nu mitt i allt efter tre års ingenting plötsligt har teknisk bevisning.
EN – Kretsarna i Finland är å andra sidan väldigt små. Som kriminalreporter måste man odla kontakter, det kan vara förutsättningen för att kunna göra sitt jobb. Men det har ju den sidan att man inte ifrågasätter vad man hör.
PR – I behandlingen av skolmorden i Kauhajoki blev det i och för sig ett undantag. När det kom fram att polisen intervjuat mördaren några dagar innan mordet och beviljat honom vapentillstånd blev kritiken mycket skarp och massiv. Men det var i och för sig kritik av ett enskilt och konkret ärende.
PR – När polisen rapporterade att Auer erkänt tog man det omedelbart som ett faktum att hon var mördaren och verkade se fallet som löst. Men nog borde en journalist veta att det inte räcker med en bekännelse för att det ska bli en dom.
Vad gäller att Auer är kvinna – har det gjort att man till exempel från mediernas sida gått in på personliga och intima detaljer och också annars beskrivit henne betydligt mera detaljerat än om den misstänkte mördaren skulle ha varit man?
EN – Det krävdes ett omfattande arbete för att förändra den ursprungliga bilden av henne från 2006, som ett offer, en blond Elovena-husmor till att bli en mördare. 2009 skrev man till exempel att hemmet var stökigt, att hon var konstig att ha att göra med socialt, och så vidare.
PR – Människor är inte bara på ett sätt, vi har alla olika sidor, men Anneli Auer beskrevs ur ett ensidigt ljust perspektiv till att börja med, sedan vände beskrivningarna helt. Skillnaden till hur man beskriver män som är misstänkta är att man inte behöver förklara något, rent allmänt uppfattas män som kapabla till våld och om det är en man som är misstänkt blir ingen förvånad. Man behöver inte nyansera – en man är helt enkelt bara skyldig.
EN – Men när det gäller Auer så är det som om man genast börjar förklara väldigt mycket, hon är mor och om en mor är mördare, med all den mytologi som hör ihop med bilden av en mor, blir världen otrygg om man inte kan ändra på beskrivningen av henne. Man börjar till exempel beskriva den mördade Jukka S. Lahti som liten till växten, snäll, en man som svarade för hemmet – för att få publiken att identifiera sig med mannen. Han framställdes som att han inte var macho och man nyanserade hans könsliga identitet – för att få Anneli Auer att framstå som en dominant kvinna, eller i varje fall märklig.
PR – Jag vågar inte säga säkert vad man sökte då man beskrev honom så och om det hade med utmanande av könsstereotypier att göra, men man kan säga att Jukka S. Lahti beskrevs som offer på samma sätt som kvinnor beskrivs när de blir offer.
EN – Men när man beskrev honom gick man emot könsstereotypier.
PR – Det där vågar jag inte säga säkert.
EN – I varje fall är det sant att våld och män inte ifrågasätts. Men då det är en mor som är misstänkt blir världen som sagt hotfull och vi får alla dessa misstänkliggörande beskrivningar av Auers person. Men å andra sidan gäller det nog i nutidens kriminaljournalistik att man gräver fram precis allt man hittar och framställer det som en förklaring till något. Och samtidigt måste man hålla i huvudet att kön är en central aspekt av hur vi beskriver världen och därför ägnar vi ett helt kapitel i boken åt den aspekten.
Ni skriver också om nätforumen. Hurdan betydelse har de haft i rapporteringen av fallet?
EN – Den diskussion och spekulation som förekommer på till exempel murha.info utlämnar allt som man kommit över. Där finns ingen som helst respekt för integritetsskydd. Men det är inte så att nätforumen skulle styra brottsjournalistiken.
PR – Däremot kan det hända att unga journalister går till murha.info för att få tips om möjliga uppslag, men ingen arbetande journalist tror på eller tar något rakt av det som står där. Förutom kanske officiella dokument som man kan hitta där och använda.
EN – Nätforumen innehåller också mycket starka ställningstaganden åt det ena eller andra hållet. Det finns en stark falang som är övertygad om att Auer är mördaren och en lika starka falang som är övertygad om att hon är oskyldig.
Elina Noppari är medieforskare vid Tammerfors universitet. Hon är specialiserad på sociala medier, främst nätmedier. Hennes doktorsavhandling handlar om barns och ungdomars förändrade mediemiljö.
Pentti Raittila är pensionerad forskare i journalistik vid Tammerfors universitet. Han har skrivit om ett antal ämnen, han lyfter själv fram sin forskning kring krisrapportering som Estoniakatastrofen, skolmorden, men även hans forskning kring etnicitet och rasism i finländska medier. Han har senaste år fungerat som ledare för forskningscentret COMET (Tampere Research Centre for Journalism, Media and Communication).