Efter att ha varit professor i kvinnovetenskap, numera genusvetenskap, sedan professuren inrättades vid Åbo Akademi 1996, avgick Harriet Silius med pension i början av januari i år. Hennes avskedsföreläsning var så populär att man var tvungen att byta auditorium. Det var dubbelt så många lyssnare på plats än vad man på förhand hade förväntat sig.
Text & foto: Nicklas Hägen
Regeringens nedskärningar har stramat åt universitetens budget ordentligt, också Åbo Akademis. När Harriet Silius nu gått i pension ersätts hon inte, åtminstone inte omedelbart. Ämnet genusvetenskap leds nu av en akademilektor och en professor på tjugo procent ur Åbo Akademis minoritetsprofil.
– Jag är fullständigt medveten om att akademin har lite pengar men det är sorgligt att man inte tänker återbesätta den här tjänsten. Det är den enda genusvetenskapliga professuren på svenska i Finland. Aktuella samhällsfrågor kräver att man har kunskap om kön. Det är risk för att kunskapen tunnas ut, säger Silius.
– Forskning och utbildning av doktorander är i farozonen. Forskning behövs för att det hela tiden finns samhällsproblem vi behöver förstå. Och för att föra vidare den kunskap som skapas i forskningen till följande generation behövs doktorer som kan ta över när det blir lediga tjänster.
Nedan tar vi del av hur professor Silius ser på jämställdheten idag, invandringen och gatupatrullerna.
Harriet Silius, hur ser jämställdhetssituationen ut i Finland idag?
– Den ser inte så bra ut. Det som händer är att Sverige hela tiden går framåt medan Finland blir längre och längre efter. När man har lite koll på båda känns det inte bra.
– Man ser det till exempel i sexuellt våld mot kvinnor, där Finland skiljer sig klart mot det övriga Norden. Enligt FRA, EU:s byrå för grundläggande rättigheter, ligger Finland i det här fallet bland de sämsta nationerna i hela EU. Inte alltså bara sämre än det övriga Norden, utan bland de sämsta i hela det Europa och Västeuropa vi tror vi delar våra värderingar med.
– Det här visar kanske att det finns något gammalt som lever kvar i vårt land och i det fallet leder till en tystnadskultur. Det tycks vara svårt att diskutera dessa frågor i Finland.
I samband med flyktingvågen på sistone har våld mot kvinnor diskuterats mycket, men å andra sidan snävt så att problematiken flyttats ut på de som kommer in i landet?
– Jag tycker det hänger ihop med samma fenomen, att de stora medierna inte vill diskutera det som sker i folks hem. Man diskuterar det som sker bland folk som nyss kommit och det som sker på nya platser, till exempel utomhus.
Med risk för att göra samma misstag: har det sexuella våldet ändrat karaktär i och med invandringen?
– Det är alldeles för tidigt att säga det. Även om det funnits några gruppvåldtäkter kan man inte säga att det ändrat våldets karaktär i sin helhet.
– Jag tycker inte heller de rapporter som förekommit är förvånande. Bland nyanlända finns också sådana som inte är världens bästa barn. När det gäller alla sorters brott bland nyanlända syns de lite tydligare än de som gäller infödingarna.
På vilket sätt?
– Tröskeln att anmäla är mycket lägre. Men det är också svårare att till exempel som förbipasserande peka ut en vit man i en grupp på tjugo andra. Om det i gruppen däremot finns bara en svart man så märks han tydligt. Han sticker ut. Det är synligare.
Gatupatrullerna säger sig ibland finnas som ett svar på kvinnors rädsla, och en del kvinnor säger att det fungerar. Patrullerna motiverar också ibland sin existens med att ”Om vi förhindrar en enda våldtäkt är det värt det”. Vad kan man säga mot det? De har ju rätt? Om man är av annan åsikt går man lätt in i en retorisk fälla där de får det att låta som om man försvarade våldtäkt, eller åtminstone inte tog den på allvar.
– Om man lyckas förhindra våldtäkt är det en bra sak, men gatupatruller är kanske ändå inte det mest effektiva sättet att göra det på. Då skulle jag hellre se att de blev kompisar med de invandrare som de tror är riskfaktorer. Prata med dem, hör hurudan syn de har på kvinnor, och fråga dem hur det brukar vara hemma hos dem. Diskutera om det är annorlunda och jämför erfarenheter. Det tror jag skulle vara till nytta för båda parter.
– Det finns så mycket annat att diskutera än bara våldtäkten. Det är den de fokuserar på. Också om de genom sin patrullering kan undvika att sånt sker på gatan, hur kan de undvika att det sker inomhus? Hur undvika andra sätt än direkt våldtäkt där kvinnor förnedras?
Gatupatrullernas effekt här och nu diskuteras en hel del, men nu när dessa grupper samlats kan man väl fråga sig vad som händer med dem på tre, fyra års sikt?
– Jag har inte sett en sån här gatupatrull, men jag skulle sticka tvärt om jag såg en. Det är dem man behöver vara rädd för.
– Samtidigt är det klart att det finns problem med massinvandring, varför skulle det inte finnas det? På 30 000 personer måste det finnas en och annan skurk och en och annan som inte har någon supermodern syn på kön.
Har rasismen som nu kommer till uttryck varit latent hela tiden?
– Jo, och den öppna rasismen har vuxit år för år. Det är klart att Sannfinländarna där har berett vägen och det gör de fortfarande. Men det har blivit mera utbrett och rumsrent att ha lite tveksamma åsikter.
– Det finns en stor känslighet kring ordet ”rasist”. Folk vill inte bli kallade rasister, de spärrar ut alla taggar och klor och förnekar.
Det här är ett nytt fenomen, förr blev man inte kallad rasist oberoende av vad man sade.
Kan man koppla den öppna rasismen till att internet öppnat upp kanalerna?
– De sociala medierna har gjort det lättare att uttrycka sin åsikt, men det är inte bara det. Jag ser den politiska rasismen i Finland som en del av en europeisk utveckling – vi ser den i Marine Le Pen i Frankrike, Viktor Orbán i Ungern samt Jaroslaw Kaczynski och Beata Szydlo i Polen. Anders Breiviks massmord i Norge var ett extremt uttryck för den här utvecklingen.
De är starkt konservativa?
– Det hänger ofta ihop. Gatupatrullerna tror ju sig också stå för genuina finländska värden.
På tal om konservativ, vad tänker du om att hit kommer invandrare med en konservativ kvinnosyn? Feminister är ofta välvilligt inställda till invandrare, samtidigt står dessa sällan för en modern kvinnosyn. Är inte det rätt paradoxalt?
– Forskningen visar att när folk flyttar så ändrar de sig vanligen. Man måste anpassa sig till den miljö man kommer till. I viss mån gör den nya miljön också en förändring lättare. Det finns många exempel på män med traditionella värderingar som blir till exempel hemmapappor, både av nödtvång och av att de märker att det, åtminstone emellanåt, är trevligt att vara med barn. En sådan utveckling kan man se att invandring för med sig.
– Sedan finns det de som har det mycket svårt och kommer att hamna utanför och bli utan jobb och bli mer eller mindre utslagna. För dessa kan det enda sättet att få respekt, som de ofta talar om, vara i den grupp män de umgås med. Om man har kompisar att sitta och prata med hela dagen är det kanske okej, men har man inte ens det kan det gå riktigt illa. I en grupp utan arbete och meningsfull sysselsättning kan vad som helst hända.
Det är farligt att ha unga män utan sysselsättning, oberoende av var de kommer ifrån?
– Visst, ta till exempel de som for till Amerika på slutet av 1800-talet. Där fanns de som blev duktiga och framgångsrika, men också de som söp ihjäl sig eller slog sig samman med olika kriminella gäng. Det gällde också de finländare som åkte.
– Man säger att vi idag inte är så rika att vi skulle ha råd att ta hand om alla. Men det är vi visst, menar jag, visst är vi rika trots att vi har arbetslösa och trots att ekonomin går dåligt.
– Hur vi pratar om ett fenomen formar hur vi ser på det. Här har medierna, också mainstreammedierna, en stor betydelse. Man får höra om den så kallade flyktingkrisen varje kväll. Reportagen kan variera, men fast inget har hänt så ska ämnet med.
– Det finns en stor del av befolkningen som lever utanför internet. Barn och äldre personer. Många i den här gruppen har inte sett en enda gatupatrull eller varit på en flyktingförläggning. För dem är allting som förut. När jag går igenom stan så, visst, jag ser människor av andra färger men det är inga horder som kommer emot mig. Och när jag går ut på den österbottniska landsbygden ser jag ingen skillnad i år jämfört med för fem år sedan.
Vad har hänt i samhället på de tjugo år du varit professor? Har det hänt något?
– Visst finns det saker som blivit bättre. För tjugo år sedan diskuterade man inte våld mot kvinnor lika mycket som nu och det fanns inte lika mycket forskning. Sexuella trakasserier på arbetsplatsen är något man börjat diskutera först under den här tiden, och även om det inte finns några superbra lösningar har det blivit en legitim fråga att ställa sig i samband med frågor om arbetsplatsklimatet. Tyvärr fungerar inte sättet att hantera problemet på.
Hur hanteras det och hur borde det hanteras?
– Det är chefens sak att ta itu med sexuella trakasserier. Men i trakasserier finns det ofta inbyggt en hierarki så att den som trakasserar har en högre position än den som blir trakasserad. Den utsatta är med andra ord ofta beroende av trakasseraren som chef på något sätt. Det är också möjligt att trakasseraren på många andra sätt är en duktig arbetstagare och många av chefernas chefer kanske har svårt att ta itu med problemen för att de känner varandra och är kompisar. Ibland lyckas man få slut på trakasserier genom att prata med folk, men ibland lyckas det inte. Många fall blir olösta och mycket få fall går till rättegång, vilket är den sista utvägen.
Vad har hänt inom genusvetenskapen på dina 20 år som professor?
– Genusforskningen har etablerat sig och blivit en normal del av universitetssamfundet. Den finns vid alla större universitet i Finland, för att inte tala om utomlands. Intresset har ökat och växer med små steg hela tiden. Det finns genusvetenskaplig forskning också i Finland, samt en rad doktorer och docenter. Så nog har det hänt saker.
– En tydlig förändring är att det inte bara är förhållandet mellan kvinnor och män som diskuteras, utan de interna skillnaderna inom grupperna lyfts fram tydligare. Då kommer vi in på frågor om till exempel sexualitet, etnicitet, religion och klass. Det här syns tydligt i forskningen.
Det hette kvinnovetenskap fram till 2014, när ämnet bytte namn till genusvetenskap. Betyder namnbytet något?
– Det kan betyda om man vill att det ska göra det, men jag har själv alltid företrätt åsikten att ett ämnes namn har mera med rötter och traditioner att göra än att det exakt skulle beskriva vilken forskning som pågår. Vi hade till exempel redan på 1990-talet forskare som sysslade med mansforskning. Det har också funnits de som forskat i transfrågor, de som varit mycket kritiska till den jämställdhetspolitik som är den vanliga i Norden och tycker den är diskriminerande.
På vilket sätt diskriminerande?
– Den diskriminerar ofta invandrare och sexuella minoriteter. Vi kräver till exempel att de som kommer till landet ska skriva under jämställdhetspolitiken medan vi inte kräver det av våra egna medborgare.
Vart är genusvetenskapen på väg?
– Det är svårt att säga. Det allra nyaste är kanske att den intresserar sig för teknologi, naturvetenskap, medicin å ena sidan och förhållandet mellan människa och djur å andra sidan.
Som i djurrättsfrågor?
– Nja, mera i huruvida människan är det enda viktiga här på jorden, frågor som hänger ihop med klimat, miljö och i vilken mån vi har rätt att sätta oss på de som vi tror inte är människor.