Text: Nicklas Hägen

När Sannfinländarna offentliggjorde en lista över personer som enligt dem gjort sig skyldiga till hatretorik mot partiet fanns Åbo Akademi-professor Kimmo Grönlunds namn med. Enligt Grönlund har en sådan lista ingen plats i en demokrati.

Matti Putkonen, medieansvarig för Sannfinländarna, gick i slutet av augusti ut med en lista över personer som i hans tycke gjort sig skyldiga till hets mot partiet. Listan var en följd av att den sannfinländske riksdagsledamoten Olli Immonen kritiserats för att han på Facebook uppmanat till kamp mot mångkulturalism – ett fall som centralkriminalpolisen friade.

På listan fanns sammanlagt 13 namn, de flesta politiker, men också journalister och forskare. En av dem som listats var Kimmo Grönlund, professor i statskunskap vid Åbo Akademi. MfÅA kontaktade Grönlund under hans konferensresa i Nordamerika för en kommentar. Intervjun är gjord den 5 september.

Kimmo Grönlund, hur reagerade du när du fick höra att du var med på listan?
– Jag var i Montreal på konferens. På grund av tidsskillnaden sov jag när nyheten kom. När det väl gått upp för mig vad detta var, visste jag inte riktigt vad jag skulle tänka. Den bästa sammanfattningen av känslan jag hade har Henna Virkkunen, en av de svartlistade, skrivit på Facebook: Putkonens lista är i gränslandet mellan skrattretande och patetisk (”huvittavan ja säälittävän rajamaastossa”).
– Icke desto mindre finner jag att vi bör ta det hela på allvar. Han representerar ett regeringsparti i Finland och även om han inte är en riksdagsledamot, verkar han ha en central position som grå eminens inom partiet.

Hur vanligt är det att man listar ”meningsfiender” inom politiken?  
– Det är inte alls vanligt i demokratier – Nixons motståndare 1971 är kanske det mest kända exemplet – och till saken hör att jag och de andra professorerna på listan inte, såvitt jag vet, är politiker. Inte journalisterna heller. Det är en sak att kritisera sina politiska motståndare (hör i viss mån till politikens natur, även om just denna form av kritik inte är särskilt fruktbar eller demokratisk) och en betydligt allvarligare sak att svartlista personer som sköter sitt jobb. Det är fult att försöka stämpla mig med epitet som anti-sannfinländsk, kommunist, socialdemokrat eller grön. Jag inte medlem i något politiskt parti men det var bara ett sätt att försöka undergräva min auktoritet som statsvetare.
– Min kritik av fallet Immonen har haft logiken: 1) gör han genast en helpudel kan saken glömmas bort, 2) gör han inte det – vilket han inte gjorde – bör Sannfinländarna utesluta honom ur sin riksdagsgrupp, tidsbundet eller permanent, 3) gör inte Sannfinländarna det, bör de andra regeringspartierna med statsminister Sipilä i spetsen kräva att de gör det. Annars har vi det uttalat anti-mångkulturella och rasistiska – med våldsterminologi som fiende, spränga i miljoner bitar, seger, stark finsk nation etcetera – i regeringen, eller åtminstone i förstugan.
– En statsvetare använder sin expertis, i detta fall ett kombinerat teoriperspektiv på demokrati och kunskap om hur man gör i andra länder när någon klåpar på det sätt som Immonen gjorde. Man bär ett politiskt ansvar.

Hör en dylik lista hemma i en demokrati?
– Det hör absolut inte hemma i en demokrati. Det hör hemma i totalitära stater. I dem listar man partiets fiender eller statens fiender. De brukar sedan få ett straff i form av fängelse, tortyr eller avrättning. Vi bör faktiskt ta detta på allvar. Är detta ett samhälle Sannfinländarna eller en del av dem vill ha? I demokratier har man olika åsikter men till demokratin hör även respekt för människovärdet, ömsesidighet och civiliserad argumentering.

Vad hade Sannfinländarna för avsikt med listan? Var den bara ett smart mediedrag som fintade bort medierna från Immonen? Vill man skrämma sina motståndare till tystnad? Eller vad?
– Enligt medierna skulle vi bjudas in till Sannfinländarnas partikansli (se ovan om att få ett straff) för ett samtal. Det påminner också om elever som offentligt får kvarsittning och sedan kallas till rektors kansli efter skolan för en reprimand. Jag har ännu inte sett någon inbjudan, vilket kan bero på att jag är på konferensresa i San Francisco, men tänker inte besöka Sannfinländarna enligt dessa villkor. Utan någon lista hade jag säkert åkt om jag hade fått en inbjudan för jag tror på dialog.

Något annat du vill ta upp?
– Som statsvetare och demokratiforskare är jag på riktigt orolig over samhällsklimatet och den växande rasismen i Finland. När vissa politiker kommer med direkt rasistiska uttalanden eller åtminstone uttalanden med rasistiska undertoner statuerar de exempel. Då blir det mer tillåtet för gemene man att använda dylikt språk offentligt. Polariseringen av samhället ökar när vi i stället skulle behöva mer dialog och problemlösning genom samtal. Finland behöver ett politiskt ledarskap som tydligt visar att alla människor har samma människovärde oberoende av etnisk eller religiös härkomst.

Matti Putkonens lista

Matti Putkonens lista

Politiker, forskare och journalister

På listan över personer som enligt Sannfinländarna ägnat sig åt hatretorik fanns de socialdemokratiska politikerna Eero Heinäluoma, Antti Rinne, Tytti Tuppurainen och Erkki Tuomioja, vänsterförbundaren Li Andersson, gröna partiordföranden Ville Niinistö, samlingspartisten Henna Virkkunen, journalist Antti Vuorenrinne, Sannfinländarnas föregångare Finlands landsbygdspartis före detta partiledare Pekka Vennamo, professor Kimmo Grönlund, Helsingfors universitets professor och Åbo Akademi-alumnen Jan Sundberg, Tammerfors universitets professor Juha Suonranta samt journalist Atte Jääskeläinen.